Vi är ALLA egentligen lite annorlunda

Att ha ett barn som inte är som alla andra kan skapa bekymmer med människor som har svårt för att acceptera det annorlunda. Minstingen Kimmy är ju autistisk. Detta visar sig allra tydligast i att han inte har något tal. Trots sina snart 12 år pratar han alltså inte. Vill han något får han ta en i handen eller göra det själv. Det närmaste han kommer är att lite då och då säga ”papapapaj” om och om igen och kräva av mig att jag ska svara med ”pappa” och titta på honom. Och så kan vi hålla på ett tag. Däremot har han börjat förstå en hel del av det man säger till honom. Men sedan har han sina ”ovanor” eller ”tvång”. Han ska känna på saker, skaka på saker, banka på saker osv. Och när vi är ute och går (som vi gör flera gånger om dagen eftersom han älskar att ta en lång promenad) så kan det skapa konflikter. Vi försöker ju hindra honom från att banka på brevlådor eller rycka sönder staket. Men han måste faktiskt få känna på saker. I dag var det en ”kärring” som skrek ett: ”Va ska han på den å göra?” när han kände på deras soptunna. Det är vid sådana tillfällen man önskar att man hade kunskapen att nedkalla en förbannelse över människor så att dom drabbas av en evig sjukdom. Men, det är inte alla som är negativa. Under en lång period skulle Kimmy tvunget stänga alla grindar han fick syn på. Och det kunde skapa lite konflikter med honom. Vid ett tillfälle smet han iväg från mig för att stänga en grind och damen som bodde där stod precis innanför. Jag kunde inte göra något annat än be om ursäkt men möttes bara av ett: ”det gör inget, låt honom stänga. Jag kan öppna igen om det behövs”. Och vid ett annat tillfälle när Kimmy och jag hade en rejäl dragkamp om vart vi skulle gå var det en äldre dam som försynt frågade: ”Är det din son?”. Mycket försynt men som visade att hon faktiskt brydde sig och blev orolig. Men det var ju inget annat än att förklara omständigheterna och det accepterades. Men jag vill med detta uppmana er alla att visa acceptans och förståelse. Alla är inte lika!

Det finns ett antal argument som regelbundet framförs för hur bra det är med subventioner av Höginkomstnära tjänster (RUT). Ett är att det skapar så många jobb. 11.000 påstår Almega (och det upprepas sedan av Mauderaten och andra tillskyndare som ett eko). Men det är en ren partsinlaga. Jag såg en annan uträkning som byggde på hur mycket pengar som dragits av totalt under ett år. Omräknat till hur mycket pengar som då betalats ut delades detta med en uppskattad timkostnad för en anställd. Det antal timmar som det avdragna beloppet räckte till delades sedan med arbetstimmar för en heltidstjänst. Resultatet blev då bara omkring en tiondel av de 11.000, dvs omkring 1000 jobb! Och då faller nästa argument också, dvs att det hela går med vinst. Det skulle skapa så mycket jobb att den totala summan blir positiv. Att det inte bara är högavlönade är ett annat argument. En tredjedel av de som utnyttjar reformen har lägre inkomster. Att den gruppen är så mycket större att det bara rör sig om några promille av dessa som utnyttjar reformen. Och dessa dessutom bara drar av småbelopp medan mer än 10% av de med högst inkomster drar av, och då ofta närmare maxbeloppet håller man tyst om. Sedan vill dessa grupper som normalt argumenterar om ”bort från bidragssamhället” helt plötsligt ha mera skattesubventioner och vill inte se skillnaden mellan ett ROT-avdrag under lågkonjunktur för att hjälpa byggindustrin att överleva och ett ständigt gällande RUT och ROT.

Ett av de få TV-tävlingsprogram som jag finner ett nöje av att titta på är På Spåret. Fredrik Lindström och Kristian Luuk har med bravur lyckats axla Oldsberg minne. Till och med jag kan sitta och försöka lösa vart man är på väg. Och det är riktigt roligt när jag är duktigare än de tävlande. Jag såg alltså i går när (Sven Tycker läsaren) Marcus Birro och Johanna Koljonen tog slutsegern efter en mycket spännande kamp. Men i kväll tvingades jag genomlida Schlagerfestivalens final med en massa låtar där show, ljusshow och utspökning så till den milda grad tagit över att man inte minns låten efteråt.

Jag lyssnade på SR:s lördagsintervju med Mona Sahlin efter lunchen. Och jag tyckte hon klarade det bra. Mycket bättre än den förra intervjun jag hörde, den med Centerledaren Maud Olofsson. I motsats till Mona Sahlin så svarade Mauderaten ju inte på frågorna utan försökta prata runt. Det var nästan så att jag var på väg att bestämma mig för att rösta på Mona. Ända fram till sista minuten av intervjun när hon säger att hon höll på AIK i fotbollspremiären! AIK! Där förlorade sossarna en röst…

För övrigt noterar jag att flera av de gripna ”terroristerna” på Irland nu släppts. Tydligen var deras planer inte allt för allvarliga. I Helsingborgs Dagblad skriver Sören Sommelius så bra om Lars Vilks att jag kunde ha skrivit det själv.

Slutligen vill jag återkoppla till gårdagens huvudtyckeri. Från Lena på föreningen FRIS – Försäkringstagarnas Rätt I Samhället har jag fått ett mejl där hon tror att Socialutförsäkringsminister Cristina ”en tredagars släng av utbrändhet” Husmark Pehrsson (m) inte kunnat skilja på nätverket Resurs och föreningen FRIS. Och med tanke på att hon inte kan skilja på sjuka och friska så skulle det inte förvåna mig.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s