Hur kunde det gå så?

Höjdpunkt igen för siffernissen Sven. SVT har låtit Novus intervjua totalt drygt 4.000 svenskar via telefon, SMS eller e-post. Om vi tar partierna i storleksordning och sedan jämför med siffrorna för exakt ett år sedan, innan Januariöverenskommelsen, så får vi följande siffror:

Stefan Löfven

Socialdemokraterna – 24,2% (-7,6)
Sverigedumokraterna – 22,6% (+3,4)
Moderaterna – 18,3% (-0,6)
Vänsterpartiet – 10,4% (+2,8)
Centerpartiet – 9,7% (+1,1)
Kristdemokraterna – 6,1% (-0,1)
Miljöpartiet – 4,6% (+0,7)
Liberalerna – 3,5% (+0,1)

Vad är det då som har hänt i opinionen under det gångna året – och varför har detta hänt? Låt oss ta det parti för parti.

Socialdemokraterna. Stefan Löfven är den stora förloraren. Partiet är nere i stödsiffror som egentligen är en katastrof. Att ”ta ansvar” är uppenbart ingen lönande taktik. Eller att sälja ut sitt partis själ för makten är inte heller någon lönande taktik. Att vara en dålig förhandlare kan inte heller sägas vara en framgångssaga. Att styra i minoritet är inte lätt. För övrigt anser jag att det förs en riktigt vidrig hatkampanj mot Stefan Löfven. Det bedrivs i stora grupper ett spridande av ett hat och ett förtal som uppriktigt sagt säger mer om de som ligger bakom än det säger om Stefan Löfven.

jimmiefolkdrakt1

Sverigedumokraterna. Jimmie Åkesson är den riktigt stora vinnaren på det som händer. Han är den enda vinnaren till höger om JÖK-partierna. Hans kollegor inom den nya Brunblå sörja som han har blivit ledare för har inte lyckats fånga upp ett enda dugg av missnöjet med JÖK-partierna. Fast han ligger faktiskt på andra plats fortfarande. Men med en rejäl marginal ner till trean. Den intressanta frågan är vad som händer den dag bubblan brister. För jag är övertygad om att det gör den en dag. Det kan ta några år, men… En dag tröttnar Jimmie Åkesson, en dag inser svenska folket att dom blivit lurade av en grupp klavertrampare. Om inte tidigare så sker det den dag som Sverigedumokraterna tvingas ta ansvar. Frågan är vart SD-sympatisörerna tar vägen den dag bubblan spricker.

Ulf Kristersson

Moderaterna. Frågan är faktiskt om det inte är Ulf Kristersson som är den verkligt stora förloraren. Han har ju misslyckats med att göra mål, med ett vidöppet mål. Som oppositionsledare med en uppenbart impopulär regeringskonstellation så tappar Moderaterna i stöd! Det är ett fiasko av historiska mått. Hur kan Ulf Kristersson och Moderaterna så totalt misslyckas med att öka sitt stöd? Jag tycker faktiskt att Ulf Kristerssons fiasko är ännu större än Stefan Löfvens katastrof. Hur länge låter man i partiledningen Ulf Kristersson sitta kvar? Närmandet till Sverigedumokraterna har ju opinionsmässigt blivit katastrof för Moderaterna. Att bryta löften är INTE en framkomlig väg. Virrandet fram och tillbaka även i andra frågor är en katastrof för den som trodde att Ulf Kristersson var oppositionsledare. Han har blivit en marionett till Jimmie Åkesson utan någon kompass.

Jonas Sjöstedt

Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt har gjort Vänsterpartiet till Sveriges fjärde största parti. Partiet är i dag mer än dubbelt så stort som Miljöpartiet, större än Centerpartiet, snart tredubbelt så stora som Liberalerna och om det fortsätter så här är man snart hälften så stora som Socialdemokraterna. Det fanns nog de som befarade att Vänsterpartiet skulle förlora på att släppa fram JÖK-partierna. Men Jonas Sjöstedt har visat att Vänsterpartiet inte är den dörrmatta som JÖK:en förutsatte. Jonas Sjöstedt har visat för Stefan Löfven och de andra bakom JÖK:en att man faktiskt är beroende av aktivt eller passivt stöd av Vänsterpartiet. Och då kan man inte skriva in i överenskommelsen att Vänsterpartiet inte skulle ha något som helst inflytande. För det får dom. Och, tror jag, till många socialdemokraters glädje.

Centerpartiet. Annie Lööf är en av vinnarna på Januariöverenskommelsen. Centern var villiga att ta sitt ansvar i en besvärlig situation. Man lyckades få igenom en hel del egen politik i överenskommelsen. Samtidigt som man infriade sitt löfte att inte ge Sverigedumokraterna inflytande. Detta i motsats till Ulf Kristersson som ju var snabb med att bryta sitt löfte. Det lönar sig inte att bryta vad man lovat. Men, det kan löna sig att visa att man är villig att ta ansvar.

Kristdemokraterna. Ebba Busch hade en kort period när allt gick Kristdemokraternas väg. Media riktigt gullade med Ebba och KD och det kvittade vad Ebba sade, så hyllades hon och höjdes i skyarna av media. Men så plötsligt hände något. Den gamla SVT-kommentatorn Lars Adaktussons politiska gärningar avslöjades. Och plötsligt började även Ebba Busch och Kristdemokraterna att granskas som alla andra partier. Och då sjönk opinionen igen som en sten. Att sätta sig i Jimmie Åkessons knä gav ingen som helst utdelning. Sedan JÖK:en har Kristdemokraterna inte fått någon utdelning av att vara i opposition. Väljarna har insett att Kristdemokraterna faktiskt inte behövs. I varje fall inte om man inte värnar några kristna principer.

Miljöpartiet. I motsats till alla de andra partierna med sina partiledare har Miljöpartiet två språkrör. Två personer som även om man slår ihop dom blir totalt anonyma. Vem kan räkna upp vilka som är språkrör? Men, konstigt nog har Miljöpartiet en fast stödgrupp. Sedan JÖK:en har det gått upp lite. Vilket egentligen är förvånande. Men det är här, strax över 4%, som Mp har parkerat sig. Egentligen är det underligt eftersom partiet runt om i landet på många håll istället lierat sig med ett Högeralliansblock som bedriver en politik som inte på en punkt överensstämmer med partiets centrala politik. Men man har en fast och trogen partikader som nog inte överger partiet i första taget.

Liberalerna. Nyamko Sabuni har inte lyckats lyfta partiet. Det är uppenbart att väljarna faktiskt inte riktigt vet var dom har Liberalerna. Tillsammans med Centern drev man igenom en hel del ”borgerlig-liberal” politik i JÖK:en. Centern har fått opinionsmässig betalning för detta. Men Liberalerna fortsätter att tröska nere under 4%-spärren. I Motsats till Centern som än så länge ställer upp för JÖK:en så har Liberalerna vacklat och beroende av vem som uttalar sig känts som ett väldigt vickigt ben som när som helst kan byta sida. Kan detta vara en förklaring till att det inte vill sig? Tvekar väljarna till att Liberalerna håller sitt löfte om att inte befatta sig med Sverigedumokraterna?

Vad händer då i framtiden? Ja, inte vet jag. Även om jag har mina förhoppningar.

Läs lite:
S förlorare efter ett år med Löfvens nya regering. – SVT
S partisekreterare: Ett pris man får betala när man kompromissar – SVT

Lämna en kommentar

Under Väljarundersökning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s