Krav på censur

» Vem ska bestämma?.

Vi kan väl alla vara eniga om att det sker för många mord i Sverige (och i resten av världen). Sedan kan vi kanske inte helt enas om vad som är bästa botemedlet och vad som är främsta anledningen till utvecklingen. Vi är nog inte heller helt eniga om hur allvarlig situationen är. Vi har ju hamnat i en värld där många blir livrädda så fort dom ser mer än två ungdomar samlade på en och samma plats. Om någon fyrar iväg en fyrverkeripjäs tror halva befolkningen att det handlar om skottlossning. Vi har fått ett begrepp där uttrycket ”Upplevd Otrygghet” snarast handlar om att vi inbillar oss att vi är otrygga snarare än att vi i verkliga livet har anledning att känna oss otrygga.

Mordet på rapartisten Einár (Nils Kurt Erik Einar Grönberg) har satt igång en debatt om censur. Viss musik ska enligt en stor grupp debattörer och politiker helt enkelt förbjudas. Det som fått benämningen Gangsterrap har helt plötsligt blivit det värsta som finns. Debattörer från olika håll vill mer eller mindre förbjuda musikstilen. Sverigedemokrater anser att politikerna ska lägga sig i vilken musik Sveriges Radio spelar.

Musik kan förbrödra

Låt mig då först och främst deklarera att jag nog är för gammal för att överhuvudtaget uppskatta Rap-musik. Det finns däremot mycket musik som jag kan gilla, men där jag ibland kan ha synpunkter på texterna. Jag är en stor älskare av reggaemusik. En musikstil med ett underbart gung. Det fanns en period (för många år sedan) när jag en gång om året tog tåget till London. I London tog jag tunnelbanan ut till de västindiska kvarteren i Brixton och gick och botaniserade i musikaffärerna. Om jag hade rejält tomt i ryggsäcken på resan till London så gick jag på knäna när jag åkte hem med ryggsäcken fullproppad med vinyl. Jag älskar fortfarande reggaemusik och annan musik från Västindien. Däremot har jag svårt för en del av reggaemusikens drogromantik i texterna. Visst är Peter Toshs album ”Legalize it” från 1976 ett underbart album. Men ganjaromantiken ger jag inget för. Däremot finns det ju samtidigt ett mycket kraftigt samhällsengagemang i reggaemusiken. Till exempel Peter Toshs nästa album från 1977 – ”Equal rights”.

Det här politiska engagemanget har funnits mycket länge inom t.ex. den jamaikanska musiken. Redan under Ska och Rocksteady tiden. Lyssna t.ex. på Derrick Morgans Racing at Ballastic Park som handlar om en hästkapplöpning mellan kapitalism, imperialism, violence och socialism. Ett lopp som Socialism vinner, det är ett ”one man race…”. Det finns ett stort samhällsengagemang. Lyssna på Peps Perssons svenska tolkning av reggaemusik. Låten ”Grannen” är en höjdare som många fler borde lyssna på texten till.

Men att censurera musik är ingen ny företeelse. Elvis Presleys dansrörelser var skadlig för ungdomen och borde förbjudas. Hårdrock borde förbjudas osv. Det är dock något som inte fungerar. Jag avslutar med ett citat från en kulturartikel i dagens Helsingborgs Dagblad. Det är Gabriel Zetterström som drar vissa paralleller. Han ställer en del berättigade frågor.

– ”En intressant aspekt är att det ofta rör sig om samma människor som bara för några veckor sedan hyllade Lars Vilks betydelse för den konstnärliga friheten. Håna muslimer och umgås med högerextremister går fint, så länge du inte är en tjugoåring från förorten som sjunger om vapen. Vad är faktiskt okej i den konstnärliga frihetens namn?”

Läs:
Musiken förklarar inte mordet. – Helsingborgs Dagblad
Peps Persson – Grannen. – YouTube

1 kommentar

Under Våld

Ett svar till “Krav på censur

  1. Ping: Krav på censur - Blogghubb

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s