Vem kan man lita på

» Det är inte lätt att hinna med.

När Sverige (och Finland) lämnade in sina NATO-ansökningar fick man nästan intrycket att Sverige lämnade in sin ansökan bara för att Finland gjorde det. – ”Finlands sak är vår” hette det. Nu tror jag dock inte att det var exakt så. De styrande i både Finland och Sverige fick lite av panik pga Putins agerande och samordnade sina kursändringar och bestämde sig tillsammans för att helt byta fot och lämna in sina ansökningar.

När ansökan lämnades in fick man av kommentarer från både NATO och från Sverige och Finland intrycket att man trodde att det här kommer att glida på i rekordfart. Det är bara lite byråkratiska formaliteter och sedan är vi välkomna in. Men, så kom despoten Erdogan i Turkiet på att han ju kunde pressa till sig lite fördelar och förändringar. Det gällde inte bara från Sverige utan troligtvis nästan ännu mer från USA. Sverige är ju inte ensamma om olika former av vapenembargo. Turkiet vill t.ex. köpa moderna stridsflygplan från USA, men USA vägrar. Delvis som ”hämnd” för att Turkiet valde att köpa andra avancerade vapensystem från Ryssland istället för från USA. Ska den turkiska knuten med krav på Sverige kunna lösas, så är det nog USA som sitter inne med lösningen. Skulle Sverige ge efter för utpressning från Turkiet är den verkliga skandalen ett faktum. Det handlar nog om att USA talar om för Turkiet att nu lyder ni, annars… Sedan blir det någon form av papperskompromiss så att Erdogan slipper skämmas.

Intressant är att Finland förklarat att man inte ensamma kommer att gå med utan Sverige: – ”Sveriges sak är vår” heter det i Finland.

En annan spännande utveckling som inträffat är att den svenska militära kapaciteten har vuxit enormt på bara några månader. Innan Sverige sökte medlemskap i NATO hette det från militärivrarna att vi inte hade något försvar alls. Det vara bara en skylt som berättade att fienden var välkommen in. Vi hade rustat ner så mycket att det inte fanns någon försvarskapacitet. Det var hur uselt som helst. Nu har vi sökt medlemskap i NATO och får höra att vi har ett flygvapen av världsklass, det bästa i hela Nordeuropa. Vi har en flotta med U-båtar som är oöverträffad i den här regionen. Tänk att vi fått en sådan militär upprustning på bara några månader. Det är helt makalöst om jag ska vara uppriktig.

Eller kan det vara så att man tidigare bara snackade skit?

För övrigt tycker jag fortfarande att det är fel att överge Alliansfriheten för att ansluta oss till en militär allians. En militär allians som har som medlemmar ett land som ockuperar områden i flera grannländer. Man attackerar kurder i Syrien. Man attackerar kurder i Irak. Man har ockuperat delar av Cypern. Det är därför vi vägrar sälja vapen till Turkiet. Detta land ska vi nu alltså förbinda oss att stödja! ATT vi är välkomna i NATO råder det ingen tvekan om. För NATO är tillgången till svenskt och finsk territorium av vital betydelse. Men för Sverige hade det varit säkrare att ha kvar Alliansfriheten som ger oss rätt att välja sida vid en konflikt. Och, som innebär att Ryssland ser oss som ett mindre hot. Oberoende av hur paranoian spritt sig i Moskva, så ser Ryssland NATO som ett hot. Det är inte en berättigad känsla, men ju närmare de ryska gränserna NATO kommer desto mer trängda och hotade känner man sig i Kreml.

Carl Fredrik Reutersvärds Non-Violence staty i Malmö

För svensk fred

» Svensk Alliansfrihet.

NATO-älskarna har bråttom att hinna driva igenom ett svenskt avskaffande av Alliansfriheten så fort som möjligt medan man har en tillräckligt stor opinion bakom sig. Sedan kan vi ju inte bara gå ur igen om ett år när krigshetsen lagt sig. Nya spännande argument lanseras hela tiden.

Det senaste jag sett handlade om att det skulle vara bra för den svenska krigsindustrin (försvarsindustrin…) som skulle få en större marknad att vända sig till vid ett NATO-medlemskap. Själv tror jag faktiskt att det blir den motsatta effekten på lite sikt.

Vi vill ha fred

Sverige har, för att vara ett mycket litet land, en mycket stor militärindustri med en stor export av olika militära vapensystem. Detta har vi därför att den svenska staten är delfinansiär av utvecklandet av olika vapensystem, som stridsflygplan osv. Detta gör svenska staten, dvs vi skattebetalare, för att vi vill att det Alliansfria Sverige inte ska bli helt beroende av andra stater för våra inköp av försvarsmaterial. Sedan får de olika företagen, som Saab, Bofors osv, exportera dessa gemensamt utvecklade produkter för att hålla kostnaden nere för oss svenska skattebetalare.

Är det någon som tror att svenska Staten, alltså vi skattebetalare, är lika intresserade av att lägga våra skattepengar på att finansiera utvecklandet av nya militära system när vi nu är medlemmar av en militärunion (NATO alltså), där dessa produkter som behövs redan finns tillgängliga? Kommer Saab, Bofors osv att ha egna resurser för att utveckla nya produktsystem när kanske inte ens Sverige ska köpa dom?

Jag vill avsluta med att be alla NATO-älskare om ursäkt för att jag fortfarande tycker att den svenska Alliansfriheten är bättre för den svenska freden än ett NATO-medlemskap. Jag har förstått att ni blir oerhört förolämpade av att det finns någon som säger emot er. Jag ber er om ursäkt, men jag kommer att fortsätta säga emot er!

Säg Nej till NATO

» Ändra inte 200 framgångsrika år.

Jag hade tänkt skriva en lång utläggning med argument till varför vi inte ska söka medlemskap i NATO. Men har kommit fram till att det räcker med några korta rader.

Säg Nej till NATO

Sverige har valt den Alliansfria vägen under 200 år. Ett val som varit framgångsrikt. Det har tvingat fram diskutabla beslut, men vi har samtidigt kunnat hålla oss utanför och i och med det bli en tillflyktsort och medlare. Denna 200-åriga historia vill alltså politiker som alltid velat avskaffa den svenska alliansfriheten passa på att bryta för en tillfällig händelse. Man vill helt enkelt passa på när man under en kort period har lyckats få stöd.

Mitt största argument emot en anslutning är att det skulle innebära ett brott mot en 200 år gammal framgångsrik historia. Vi är inte ensamma som alliansfria. Finland, Österrike, Schweiz, Irland hör också hit. Det är Finland och Sverige som är på väg att bryta denna politik.

Vi blir indoktrinerade till att tro att Sverige blir nästa land som angrips av Ryssland. Men, verkligheten är den att Ryssland har inte gjort sig kända för att angripa stater utanför det man själv ser som deras maktsfär. Under Sovjettiden var länderna i Warszawapakten inlemmade som en buffert mot NATO (och därmed USA). Dessa stater var klart hotade om dom inte lydde. Sedan Sovjetunionen fallit samman är det istället de tidigare Sovjetrepublikerna som övertagit den rollen. Dom är Rysslands buffert mot NATO (och därmed USA). Dessa stater är hotade om dom inte lyder.

Men, Sverige ingår inte i denna buffert!

Det är snarast så att risken för att Sverige ska bli indraget i en konflikt blir stor först om det blir en stor utökad konflikt mellan Ryssland och hela NATO. Skulle detta inträffa är risken för att Sverige blir indragna i en sådan väpnad konflikt större om vi är medlemmar av NATO än om vi står utanför. Som medlemmar i NATO ses vi som ett hot. Står vi utanför är man nog från Kreml i huvudsak glada för att slippa bekymra sig om Sverige också. Vi blir inte en utpost för NATO:s aggression (som Ryssland alltså ser det – jag ser det inte så!)

Risken för Sverige ÖKAR i och med ett medlemskap i NATO. Det finns ingen risk för en enskild attack mot just Sverige. Risken finns bara om det blir en stor utvecklad konflikt och då är den störst om vi är medlemmar och ses som ett direkt hot.

Låt inte NATO-älskarna driva igenom ett beslut för en tillfällig situation. Det är en 200 år gammal politik som ska ändras helt plötsligt. Tänk efter – före. Flera gånger!

Läs:
Förhastade beslut om Nato kan bli fatala. – Svenska Dagbladet
Svenskt Natomedlemskap kräver folkomröstning. – Dagens Nyheter
Starkt motstånd mot Nato bland ledande socialdemokrater. – Helsingborgs Dagblad
V: Nato riskerar att dra in Sverige i konflikter. – Svenska Dagbladet
M: Skynda på den svenska Natoprocessen. – Svenska Dagbladet

Håll oss utanför NATO

» För säkerhetens skull.

Om nu inte Putin lyckades krossa Ukraina på en vecka som han räknat med så har han, som det ser ut, lyckats med att få NATO att utvidgas och ännu mer omringa Ryssland än vad som gäller idag. Detta i sig är ju verkligen en prestation.

Sven Tycker alltid

NATO-ivrarna som ”alltid” velat slänga den svenska (och finska) alliansfriheten och neutraliteten i papperskorgen har vädrat morgonluft och skyndar sig med att få genomfört ett avskaffande så fort som möjligt medan opinionen är med på notorna.

Det stora argumentet är att det skulle öka den svenska säkerheten. Jag för min del tror faktiskt tvärtom. Men det är inte lätt för vänner av svensk alliansfrihet att komma ut i dagens debatt. Alla argument avfärdas med att man då går Putins ärenden. Vilket ju inte är sant. Men det är viktigt för dessa krafter att driva igenom ett beslut så snabbt som möjligt medan det går.

När NATO-entusiasterna kommer igång får man det till att låta som om Ryssland skulle attackera Sverige nästa vecka. Något som är helt orealistiskt. Jag är fullt införstådd med att de idag självständiga nationer som en gång var en del av Sovjetunionen nog inte ska känna sig allt för säkra så länge Putin eller likasinnade styr i Moskva. Jag tror dock att det ryska äventyret i Ukraina har minskat denna risk. Hotet mot de baltiska staterna t.ex. ska dock inte helt negligeras. Precis som när det gäller Ukraina och andra tidigare ryska övergrepp så gäller det att det i gränstrakterna bor stora grupper ryssar som Ryssland använder som förevändning för en konflikt. I Ukraina var redan tidigare stora områden med rysk assistens lösryckta från Ukraina även om detta inte var internationellt erkänt.

I de baltiska staterna bor det också stora grupper rysktalande ryssar. Grupper som i många fall pga språkregler i sitt hemland (där man måste genomföra språkprov för att bli medborgare) nu lever som statslösa. I Estland och Lettland är omkring 25% av befolkningen ryssar. I Lettland är 20% av befolkningen ”icke-medborgare”, dvs dom bor i Lettland men är inte medborgare och har inte rösträtt och det handlar nästan uteslutande om ryssar.

Den här typen av förhållande kan naturligtvis utnyttjas för att skapa en konflikt. Men den typen av konflikt finns inte med Sverige och Finland. Det finns ingen anledning att befara en rysk attack mot just Sverige eller Finland hur mycket än våra NATO-förespråkande politiker och militärer försöker hävda detta. Den risk för krigshandlingar mot Sverige som finns handlar om ifall en regional konflikt med t.ex. de baltiska staterna utvecklas till en fullskalig konflikt mellan Ryssland och NATO som helhet. Risken för att Sverige blir indraget i en sådan konflikt är mycket större om vi är medlemmar av NATO (och alltså av Ryssland ses som ett direkt hot) än om vi står alliansfria utanför en sådan konflikt.

Skulle en storkonflikt vara på gång kommer Sverige som medlem av NATO att bli en del av det ”hot” som Ryssland ser. Som NATO-land kan vi riskera att bli ett brohuvud för NATO för att få full kontroll över Östersjön. Risken för att vi blir indragna i en sådan konflikt är mycket större om vi är medlemmar av NATO än om vi är alliansfria. Alltså ökar risken för att bli indragna i krig om vi är medlemmar av NATO.

Sven Tycker helt gratis

Ett problem för ett finskt medlemskap i NATO som inte diskuterats är Åland. Åland är ju en ögrupp mellan Sverige och Finland som är en del av republiken Finland. Dock med ett stort självstyre. Och, Åland är sedan mer än 150 år (sedan 1856) en demilitariserad zon. Här får inte finnas några militära styrkor alls på ögruppen. Finland är förpliktigade att upprätthålla denna demilitariserade zon. När Sverige och Finland var enade var ju Ålands ställning inget problem. Omkring 90% av befolkningen på Åland är svenskspråkiga. Åland ligger också närmare Sverige än Finland.

Finland blev självständiga från Sverige 1917. Åland tillfördes då till Finland (genomdrivet av Ryssland). 1918 undertecknade 96% av befolkningen på Åland en petition med krav på att Åland skulle återföras till Sverige. Men, Nationernas Förbund (föregångaren till dagens Förenta Nationer), bestämde att Åland skulle vara en del av Finland men med ett stort mått av självstyre. I dag har de flesta ålänningar accepterat att vara en del av Finland men det finns ett självständighetsparti med representation i den åländska senaten.

Ett argument för ett medlemskap som framförs är att vi då är garanterade militär hjälp vid en konflikt. När vi som är motståndare då argumenterar med att det ju då också innebär att vi är skyldiga att skicka trupper till andra NATO-länder (som Turkiet, USA osv), så hävdar man att vi inte är skyldiga att stötta med just militär. Men om vi inte är skyldiga att stötta, så är ju inte andra medlemmar av NATO skyldiga att stötta oss heller? Men när man kommer så långt i diskussionen så brukar diskussionen rinna ut. Verkligheten är att den paragraf som det hela bygger på bara har testats en gång. Då USA hävdade denna efter terrorattackerna mot USA.

Ett annat argument mot ett medlemskap är att ett medlemskap inte är något man hoppar in i ett år för att sedan lämna igen några år senare om förhållandena ändrats igen. Vi kan alltså inte fatta beslut om att söka medlemskap baserat på kortsiktiga händelser. Om vi söker medlemskap inom den närmaste tiden kan världen verkligen ha förändrats när vi ”äntligen” blir medlemmar. Då har kanske Putin störtats och ersatts av några som inleder en demokratisering samtidigt som kanske Donald Trump blivit president i USA. Tror ni att opinionen för ett NATO-medlemskap är lika stor då?

Att söka medlemskap är inget man gör för att ta hänsyn till tillfälliga händelser och med en liten majoritet i Parlamentet. Det är ett långvarigt beslut som ska tas i mer eller mindre enighet.

För den svenska säkerheten – Håll Sverige alliansfria!

Alliansfrihet

» Eller NATO-tvång.

NATO-fanatikerna vädrar morgonluft och vill passa på att i dagens kris knyta Sverige närmare NATO inför ett kommande medlemskap. Ett formellt medlemskap är en lång process. Vi blir inte medlemmar under nuvarande kris i Europa.

Argumentationen för ett medlemskap bygger på att ett medlemskap ”garanterar” hjälp från övriga NATO-medlemmar om vi hamnar i en väpnad konflikt. Detta i motsats till idag när vi inte är garanterade hjälp även om vi kan räkna med det om vi skulle hamna i en väpnad konflikt med Ryssland eftersom det är i NATO:s intresse att Sverige inte hamnar i Rysslands händer.

Det känns lite overkligt att tala om en sådan situation eftersom den är mycket osannolik. Det är snarast så att ett Sverige som medlem i NATO, och alltså i och med det ett brohuvud för NATO mot Ryssland, är en mardröm för Moskva. Det innebär nämligen att NATO har mer eller mindre full kontroll över Östersjön – något som är en mardröm för Ryssland. Det ökar alltså snarast risken för att vi blir indragna i en konflikt.

Att diskutera sannolikheter i ett sådant skede är dock svårt. I varje fall med nuvarande helt oberäkneliga styre i Moskva. Det går inte att gissa sig till något eftersom Putin för närvarande verkar handla helt irrationellt.

Ett NATO-medlemskap gynnar inte oss.

Hur som helst, vad NATO-fanatikerna glömmer att berätta är att ett medlemskap i NATO inte bara garanterar att Sverige får hjälp av de andra NATO-staterna. Det garanterar också att Sverige är skyldiga att hjälpa andra NATO-stater. Garantierna om hjälp är alltså ömsesidiga. Ett medlemskap i NATO innebär alltså att vi garanterar att hjälpa Turkiet, för att ta ett exempel, om landet skulle hamna i konflikt med sina grannstater t.ex. i frågan om en kurdisk stat. Vi garanterar att vi ska ställa upp och hjälpa Turkiet militärt! Det handlar ju om ömsesidiga garantier. Vi garanterar att hjälpa Ungern vid en konflikt. Och så vidare. Vi garanterar att hjälpa ett USA som kanske åter styrs av en Donald Trump! Det handlar inte bara om idag, det handlar om en framtid.

Det här handlar om garantier och handlingar under lång tid framåt. Där vi inte vet vad som händer i olika länder under åren som kommer. Som medlem är vi garanterade hjälp – och garanterar att vi ställer upp och hjälper militärt. Det är ju det en militär allians handlar om. Vi kan inte längre själva bestämma vilken sida vi vill hjälpa eller om vi vill hålla oss neutrala. Det är det som alliansfriheten handlar om. Det är vi själva som ska bestämma, inte någon annan.

Alliansfriheten har tjänat Sverige väl. Alliansfriheten innebär inte att vi MÅSTE vara neutrala i en konflikt. Men den innebär att vi själva bestämmer över vårt agerande. Den innebär att vi INTE har bundit upp oss att militärt ställa upp för någon annan medlem – oberoende av vad konflikten handlar om.

När nu t.ex. Kristdemokraterna vill diskutera NATO i Riksdagen handlar det om fånig plakatpolitik för att försöka få kortsiktiga politiska poäng. Det handlar inte om att vilja se vad som är bäst för Sverige. Det handlar om att se vad som är bäst för Kristdemokraterna.

Håll fast vid Alliansfriheten. Den har tjänat oss väl och bevarar vår handlingsfrihet! Vi kan hjälpa Ungern – om vi vill.

Läs:
KD begär debatt om svenskt Natomedlemskap. – Kristdemokraterna

Alliansfrihet

» Men inte nödvändigtvis neutrala

Sverige är inte neutralt, om nu någon trodde något annat. Det heter att vi är Alliansfria för att kunna vara neutrala i händelse av krig. Men det innebär inte att vi måste vara neutrala om det inträffar en konflikt. Men, Alliansfriheten innebär att vi själva väljer om vi ska vara neutrala eller inte.

Fast det där med att vara Alliansfria har det varit lite si och så med under senare år. Sveriges Försvarsminister heter Peter Hultqvist (S), och han har specialiserat sig på att sitta i generalernas knän. Vad de generalerna vill råder det ingen tvekan om. Dom vill leka med de stora pojkarna. Alltså har Sverige allt mer i praktiken lämnat Alliansfriheten till återvinning och istället bundit upp oss i NATO-samarbeten.

Non violence – ett svenskt konstverk

Amerikansk (och annan NATO-trupp) tränar regelbundet tillsammans med svenska militärer på svensk mark. Generalerna njuter och Peter Hultqvist håller tyst. En annan effekt av denna NATO-anpassning handlar om FN:s konvention om kärnvapenförbud. Denna antogs i FN 2017 när 122 av 124 närvarande stater (däribland Sverige) röstade för konventionen. Den enda stat som röstade emot var Nederländerna, som också var enda NATO-stat som deltog. Singapore avstod från att rösta.

Men, för att en konvention ska träda i kraft måste tillräckligt många stater även signera konventionen. Något som Sverige av rädsla för USA vägrar göra. Konventionen kommer att bli gällande i januari 2021 sedan 50 stater ratificerat denna. Men Sverige finns alltså inte med bland dessa. Vi vågar helt enkelt inte göra detta av rädsla för USA och NATO. USA har nämligen hotat den svenska regering med att om Sverige ratificerar konventionen så kommer detta att få konsekvenser för Sverige. Då får vi nämligen inte längre leka med de stora grabbarna längre. Det får också konsekvenser för svensk industri. USA vägrar nämligen alltid att berätta om dom har kärnvapen med sig. Skulle Sverige ratificera konventionen mot kärnvapen så skulle det innebära att USA skulle tvingas acceptera att lova att inte föra in kärnvapen på svenskt territorium. Detta vägrar man att lova. Så då lyder Sverige snällt och låter bli att skriva under. Vi måste ju få leka med de stora grabbarna. Något vi ju då inte får göra om USA inte vill lova att inte föra in kärnvapen på svenskt territorium.

Nu har Sverige tagit ännu ett steg mot NATO sedan Sverigedumokraterna gjort en av sina regelbundna lappkast i åsikterna. Helt plötsligt har nämligen SD bestämt sig för att öppna upp för att Sverige, vid en konflikt, ska kunna gå med i NATO. Att SD byter åsikt är inget nytt. SD har utmärkt sig under flera år med att byta åsikt i de flesta frågor för att anpassa sig till Moderaterna och resten av borgerligheten. Man är villiga att kompromissa bort det mesta bara man får vara med och prata och kan föra sin rasistiska och främlingsfientliga politik. DÄR är man inte villiga till kompromisser.

Vad är då faran med att lämna Alliansfriheten? Den största faran är att det ökar risken för att bli indragna i krig. Det stora argumentet för att vi ska gå med i NATO är att detta garanterar att vi får militär hjälp vid en konflikt. Dvs enkelt uttryckt, om Ryssland anfaller får vi hjälp av NATO. Det finns ju ett löfte om ömsesidig hjälp vid en konflikt. Om någon medlemsstat hamnar i krig lovar de andra staterna att hjälpa till. Blir vi indragna i krig lovar alltså de andra staterna att hjälpa till. Och det låter ju bra!

NATO – Nej tack

Det stora problemet är att de här förpliktelserna är ömsesidiga. Det är inte bara de andra NATO-staterna som lovar att hjälpa oss militärt. Vi lovar också att hjälpa de andra NATO-staterna militärt. Skulle länder som Turkiet, Ungern, Polen osv bli indragna i krig så har vi lovat att hjälpa till. Vill vi det? Vill vi verkligen förbinda oss att militärt ställa upp för Turkiet, Ungern osv? Det är snarast så att ett NATO-medlemskap ökar risken för att vi blir indragna i ett krig. Risken för en rysk attack mot just Sverige är inte stor. Vid en storkonflikt ökar risken om vi är en del av NATO.

Det handlar om kontrollen av vårt eget territorium. Vid en konflikt mellan Ryssland och NATO, för det är ju det vi diskuterar utan att alltid nämna vid namn, så är risken mycket större att vi blir indragna om vi är en del av NATO än om vi är neutrala. Vilket vi alltså kan vara om vi är alliansfria. För Ryssland är det av största vikt att ha någorlunda tillgång till Östersjön. Med NATO i Sverige också, är Ryssland helt instängda och deras enda chans att klara en konflikt är att hindra NATO från att få full kontroll över Östersjön. Och det säkraste sättet är att tvinga ut NATO från Sverige. Är Sverige neutrala (vilket vi kan vara om vi är alliansfria) står inte Ryssland inför det hotet och behöver inte dra på sig krig på fler fronter än nödvändigt.

Ett svenskt NATO-medlemskap ÖKAR helt enkelt risken för att Sverige blir indragna i en konflikt. Att lämna Alliansfriheten innebär att vi inte kan välja om vi vill vara neutrala eller inte. Det är samma resonemang som Finland för som ju också är Alliansfria. Det vore mycket bättre om Sverige och Finland ökade vårt samarbete och gjorde klart för de militära pakterna att svenskt och finskt territorium är inte öppet för någon part att använda för att attackera motparten.

Läs:
Slutet för Natonojan. – Per T Ohlsson i Helsingborgs Dagblad (låst artikel)
Vi skulle blandas in i fler krig med Nato. – Jan Guillou i Aftonbladet

En säkerhetspolitisk signal till omvärlden

Rubriken här ovan är ett citat från den socialdemokratiska försvarsministern i Sverige Peter Hultqvist. Detta med anledning av att amerikanska flygvapnet övar med avancerade bombflyg över Sverige. Flera strategiska bombplan av typen B1-B Lancer (som kan kärnvapenbestyckas) övar bombningar över Sverige tillsammans med svenska Gripenplan. De avancerade amerikanska bombplanen tränar alltså på att bomba Sverige. Detta får då den svenska socialdemokratiska försvarsministern Peter Hultqvist att brista ut i:

– ”Detta är naturligtvis en säkerhetspolitisk signal som vi anser bidrar till stabiliteten i vårt närområde.”

Vad är då den ”säkerhetspolitiska signalen”? Kan det vara att Sverige är inte längre ett alliansfritt land med syfte att vara neutrala utan Sverige har nu accepterat att bli övningsområde för Donald Trumps bombflyg? Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Det är i varje fall bra att du är tydlig med dina ”säkerhetspolitiska signaler”! Det är synd att du kallar dig socialdemokrat och sitter i generalernas knä och sprider dumheter.

Samtidigt skrämmer militären i Stockholm med sitt pangande livet ur människor och djur i Stockholms skärgård. De regler som gäller alla andra verksamheter gäller nämligen inte militären. Vill dom leka så får dom leka – oberoende av vilka konsekvenser deras lekande får.

Läs bakgrunden:
USA-bombplan övade angrepp i Sverige – första gången det sker. – Dagens Nyheter
Här övar Försvarmakten i Stockholms skärgård. – SVT

NATO -Nej Tack

Med jämna mellanrum försöker en ohelig allians mellan militärer och borgerliga politiker argumentera för att Sverige måste ansluta sig till den USA-ledda militäralliansen NATO. Det stora argumentet verkar vara att detta skulle säkra den svenska säkerheten eftersom vi skulle garanteras hjälp när vi nästa vecka invaderas av Ryssland. Än så länge har dock ingen förklarat varför Ryssland skulle vilja invadera Sverige och därmed sätta igång en stor militär konflikt.

Att militärerna gärna vill vara med och leka med de stora pojkarna är egentligen inget att förvåna sig över. Det är ju ett ganska normalt beteende att vilja umgås med de lite tuffare grabbarna. Borgerliga politiker har oftast en något annorlunda agenda. I grunden handlar det om den traditionella rysskräcken i deras fall. Debatten om NATO-medlemskapet är en debatt som vi får leva med, den kommer att dyka upp med jämna (och ojämna) mellanrum. För några dagar sedan argumenterade några av dessa militärnostalgiker och NATO-kramare i Svenska Dagbladet och hävdade att ett svenskt och finskt medlemskap i NATO var ”i fredens intresse. Ett onekligen spännande sätt att argumentera.

– ”Med Finland och Sverige som Nato-medlemmar skulle den samlade västliga krigsavhållande förmågan bli mycket större än i dag” börjar man sina rader med. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att men anser att om Sverige och Finland går med i NATO så minskar detta risken för att den västliga världen går ut i krig! Detta är naturligtvis ett ganska starkt argument för att vi ska gå med i NATO. Genom att tillsammans med Finland ansluta oss stoppar vi NATO från att attackera Ryssland! Bra tänkt Frank Belfrage, Bo Hugemark och alla ni andra.

Några dagar senare svarar den utrikespolitiska analytikern Pär Granstadt på NATO-ivrarnas något förvirrade tankar genom att påpeka att ”Natomedlemskap är bäst som hot”. Vad den gode Pär påpekar är att ett hot från Sverige och Finland att gå med i NATO kan påverka Ryssland så att dom håller sig i skinnet. Men, den dag Sverige och Finland gör allvar av hotet så gör det bara saken ännu värre.

Hur som helst så svarar ännu några dagar senare ett antal intelligenta herrar, Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Ulf Hjertonsson och Krister Kumlin och påpekar att en svensk och finsk anslutning till NATO bara ”förstärker farlig tendens”. Det Blix, Ekéus osv så klokt påpekar är att en svensk och finsk anslutning till NATO ytterligare förstärker den omringning och inneslutning av Ryssland som i Moskva ses som ett hot mot rysk säkerhet. NATO har på senare tid flyttat stora truppförstärkningar till NATO-länder som finns runt Ryssland. Något som Moskva ser som ett hot. Att argumentera för en svensk och finsk anslutning till NATO definierar dessa visa herrar som ”Enögt”. – ”Att Sverige och Finland i detta säkerhetspolitiska läge skulle ansluta sig till militäralliansen Nato vore att öka, inte att minska, spänningarna i vår del av världen” påpekar de visa herrarna.

Som slutsats till denna debatt kan vi alltså slå fast att det bästa vore nog om Sverige (och Finland) behöll sin Alliansfrihet. Den har gjort oss gott under lång tid, och kan nog fortsätta att göra nytta för Sverige. Och omgivningen! Att förbinda oss att militärt stödja Donald Trumps USA, Polen, Ungern, Turkiet osv är ingen bra idé. Inte alls någon bra idé! Hör du det herr Försvarsminister Peter Hultqvist?

Säkerhetsfunderingar

I dag inleds Militärlobbyns högtidsstund när det som kallas Folk och Försvar håller sin årliga konferens i Sälen. Inför denna högtidsstund för militärlobby och militärälskare brukar militärlobbyn dra på extra i media. Så kräver i dag t.ex. Jonas Gummesson att Stefan Löfven ska göra klart för svenska folket att ett ryskt överraskningsanfall mot Sverige kan komma vilken dag som helst. Vi har under de senaste veckorna blivit översköljda med debattartiklar och nyhetsartiklar som alla beskriver det omedelbara hotet mot det svenska territoriet. Skräckskildringar som alla utmynnar i slutsatsen att Sverige måste kraftigt rusta upp militären och omedelbart söka medlemskap i NATO. Det förekommer just nu mer eller mindre någon form av överbudspolitik där våra partier slåss om vem som kan bjuda högst. Dock har jag inte sett någon samtidigt skriva hur det ska betalas!

Jag har inte heller sett någon form av beskrivning av varför Ryssland skulle vilja riskera en någorlunda fred genom att attackera Sverige. Vid en eskalerad konflikt i Europa kan det finnas ett intresse för Ryssland att säkra kontrollen av Östersjön för att förhindra att NATO tar den kontrollen. Det ryska intresset finns alltså där uteslutande pga att man i Moskva kan göra den bedömningen att om NATO får kontroll över Östersjön får Ryssland svårt att försvara sig. Det vill säga, det är hotet från NATO som eventuellt kan skapa en sådan aktivitet. Men det är inte detta som är ett inledande skede.

Den risk som finns för en konflikt i närområdet handlar istället om situationen för alla de ryssar som lever som statslösa i de Baltiska staterna (som alla är NATO-medlemmar). I dessa stater har NATO kraftigt ökat sina styrkor. Något som Ryssland ser som ett hot mot rysk säkerhet. Situationen för ryssarna i Baltikum kan utnyttjas av Ryssland för att skapa en utökad konflikt. Det var detta som hände i Ukraina. Där områden (som Krim) där en majoritet av innevånarna var ryssar som efter Ukrainas förändrade politik riskerade att förlora det ryska inflytandet. Ryssland har ett intresse av att bevara det ryska inflytandet i de forna Sovjetrepublikerna. Men att försöka inbilla människor att Ryssland aspirerar på något annat är rent ut sagt skitsnack. Rysk militär kapacitet är helt enkelt inte av den digniteten, om dom nu skulle ha haft den typen av ambitioner. Även om vi av militärlobbyn hotas med att Ryssland riskerar att anfalla vilken dag som helst och att den ryska militären upprustas på ett oroväckande sätt.

Verkligheten är tyvärr den att militären runt om i hela världen rustas upp. Men den ryska militären är inte den jätte som militärlobbyn gör gällande. USA står för mer än en tredjedel av världens totala militära rustning. Kina, Ryssland, Saudiarabien, Indien, Frankrike, Storbritannien, Japan, Tyskland och Sydkorea står tillsammans för en tredjedel medan resten av världen står för den resterande tredjedelen. Ryssland kommer alltså inte ens på andra plats. Ryssland har helt enkelt inte de militära musklerna eller de ekonomiska resurserna att skapa dessa militära muskler för att utgöra ett hot. De som hävdar detta gör det bara för att få mer pengar till generalerna för att leka med och för att avskaffa den svenska Alliansfriheten och istället tvinga in Sverige i den amerikanska militäralliansen NATO.

Vad alla dessa NATO-förespråkare mycket noga låter bli att berätta är att ett medlemskap i NATO inte bara innebär att övriga NATO-medlemmar förbinder sig att militärt stödja Sverige om vi hamnar i militär konflikt. Det handlar också om att Sverige som medlemmar förbinder sig att militärt hjälpa övriga NATO-medlemmar om dom hamnar i militär konflikt. Vi förbinder oss alltså att militärt stötta ett Turkiet styrt av en allt mer diktatorisk Erdogan, som i dagarna hotat med att militärt angripa kurdiskafästen i Syrien. Det är just kurdiska styrkor som står för en mycket stor del av bekämpandet av IS. Men NATO-medlemmen Turkiet är sedan lång tid livrädda för en Kurdisk stat som ju också skulle omfatta delar av Turkiet där en majoritet är kurder. Vi skulle också förbinda oss att militärt hjälpa ett allt mer fascistiskt Ungern. Vi kan fortsätta uppräkningen med flera ytterst tvivelaktiga NATO-medlemmar i forna Östeuropa. För att inte tala om att vi ju faktiskt också förbinder oss att militärt stödja ett USA som i dag styrs av en mentalt handikappad skrytmåns.

I dagarna har det också diskuterats vilka konsekvenser som ett svenskt ratificerande av FN:s avtal om förbud för kärnvapen får. NATO och USA har ju hotat (fast militärlobbyn använder inte ordet ”hota” utan ”informera”) med att om Sverige förbjuder kärnvapen så vill inte NATO ha med Sverige att göra. Det handlar ju om att ifall det uppstår en militär konflikt i området så vill NATO (dvs USA först och främst) placera kärnvapen i Sverige för att härifrån kunna attackera Ryssland. Det är alltså ganska självklart att Sverige ska förbjuda kärnvapen.

En helt annan fråga är vår beredskap för olika former av IT-krigföring. Detta hot är verkligt. Det är inte JAS-plan, luftvärn, stridsvagnar, ubåtar och sådant vi behöver. Det är ett säkerhetstänk, en beredskap och en rejäl misstänksamhet mot vad som sker i den digitala världen. Allt ifrån falska nyheter till dataattacker mot känsliga installationer och så vidare. HÄR måste vi satsa mycket mer och bygga upp ett kunnande och beredskap. Inte med fler stridsflygplan, soldater och stridsvagnar. Hoten inom detta område kommer inte bara från Ryssland!

Håll Sverige utanför NATO – för vår egen säkerhets skull.
Öka vår beredskap mot IT-attacker – för vår egen säkerhets skull. 

Historielöshet

En av de militärhetsare som regelbundet dyker upp i Svenska Dagbladet är Claes Arvidsson. Hans regelbundna texter mynnar mer eller mindre alltid ut i en slutsats att militären behöver mycket mer pengar och Sverige måste gå med i NATO. Dagens ”ledare” under rubriken Försvarspolitik bland tomtar och troll i Rosenbad är inget som helst undantag. Det här är inte resonemang där man framför fördelar och nackdelar och sedan kommer fram till en slutsats. Det här är istället ett exempel på där man först bestämt vad man ska argumentera för och sedan letar fram alla argument man kan komma på som bevisar att man har rätt. Att det finns argument för motsatsen, sån’t behöver man inte bry sig om.

Alltså gör jag på samma sätt, fast tvärtom!

Claes börjar med att hävda att ett svenskt medlemskap i NATO skulle bidra till fred och stabilitet i vår del av världen. Fast jag kan inte på något sätt se HUR han kommer fram till detta. Observera att det alltså inte handlar om att just Sveriges säkerhet skulle öka, utan medlemskapet skulle bidra till fred och stabilitet. Att Ryssland då vet att Sverige tagit slutgiltig ställning för att förvandla Östersjön till ett NATO-innanhav och stänga inne den ryska flottan skulle alltså bidra till stabilitet? Jag vill snarast hävda att en svensk Alliansfrihet (Claes använder ordet Allianslöshet) bidrar till att öka stabiliteten och minska risken för en konflikt. Den svenska Alliansfriheten har istället gjort att Sverige har världsrekord i att hålla sig utanför militära konflikter.

Den svenska Alliansfriheten ger oss en möjlighet att vid en konflikt själva bestämma. Ett svenskt medlemskap i NATO innebär ju i praktiken att Sverige förbinder sig att militärt stödja stater som Turkiet, Ungern, Polen och USA. Ett medlemskap i en militärunion innebär ju att man förbinder sig att hjälpa varandra. Vi kan inte bara vara garanterade att få hjälp, vi garanterar också att hjälpa andra. Claes Arvidsson jämför Alliansfriheten med att tro på Tomten. Jag skulle snarare hävda att tro att NATO-medlemskap skapar säkerhet är att tro på Tomten.

Det stora argumentet för det svenska NATO-medlemskapet är naturligtvis den vanliga rysskräcken. Sverige har alltid varit rädda för Ryssland. Det här är en skräck som är äldre än Lenin, Stalin, Krusse, Putin eller vem vi nu vill räkna upp. Faktum är dock att historiskt har det varit vanligare att det var Sverige som anföll Ryssland än tvärtom. Bland argumenten för att bevisa hotet från Ryssland används ofta den ryska upprustningen. Naturligtvis är den ryska krigsmakten starkare än den svenska. Något som ju är självklart. Ryssland är ytmässigt 38 gånger så stort och det bor 14 gånger så många människor. Men den militärmakten ska ”försvara” landet mot många fler och mycket starkare militärmakter. Verkligheten bakom den ryska ”upprustningen” är att bara de båda NATO-staterna Storbritannien och Frankrike tillsammans har en militärmakt som är större än den ryska. Vi ska sedan inte tala om den amerikanska militärmakten…..

Ett annat argument för att slänga mer pengar till generalerna och gå med i NATO är den ryska aggressionen som det heter. Verkligheten är dock den att rysk (och innan det sovjetisk) militär används för att tillvarata Moskvas intressen inom det område som Moskva anser vara deras egen intressesfär. Under sovjettiden alltså Östeuropa (se Ungern t.ex.) och nu handlar det om de forna sovjetrepublikerna (se Georgien och Ukraina). Att säga detta är inget försvar för den ryska politiken, men en förklaring till att Ryssland lägger sig inte militärt i stater utanför denna intressesfär. Det är alltså exakt samma sätt som USA agerar i Central- och Sydamerika och Västindien. Där USA regelmässigt invaderar stater som inte lyder (Grenada som exempel), avsätter folkvalda ledare och ersätter med egna diktaturer (Chile t.ex.). Exemplen är många. Det finns dock en skillnad mellan USA och Ryssland. USA skickar militär till resten av världen också. Invasionen av Irak (som motiverades med en medveten lögn) anses av många vara det som skapat oroligheterna i området). Bombningarna av Libyen som efterlämnade ett laglöst land. Exemplen är många.

Det bästa Sverige kan göra för att bidra till fred och stabilitet i vår del av världen är att fortsätta vara Alliansfria och istället arbeta för avspänning. Arbeta för att de konflikter som finns i området får en lösning. INTE att provocera den ena sidan.

För övrigt blir allt fler övertygade om att den svenska militärens ständiga ubåtsjakter inte har handlat om jakt på ubåtar utan om något annat. Ryssland har under Putin förvandlats till en korrumperad totalitär stat utan någon fungerande demokrati. Å andra sidan har jag ännu mindre förtroende för Donalds Trumps omdöme.