Etikettarkiv: Anknytning

Om svensk migrationspolitik

» Ibland skäms jag.

Jag läser en artikel i tidningen Arbetaren som kom idag om David Ogundedji. Han satt inlåst på Migrationsverkets Förvar i Märsta i 11 månader för att han skulle skickas hem till sitt hemland i Afrika. För att han där skulle söka om uppehållstillstånd pga anknytning till Sverige så att han skulle kunna återvända till sin fru och barn i Sverige.

Den här typen av ärenden var de ärenden som jag var mest upprörd över när jag själv under 5 år arbetade på Migrationsverkets Förvar här i Åstorp. Det handlar om det faktum att den som vill söka uppehållstillstånd i Sverige pga anknytning till en svensk (t.ex. sin hustru och sina barn) så måste man göra detta från sitt hemland. Om du har ett tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige, blir förälskad, gifter dig och skaffar barn så måste du ändå åka hem till hemlandet för att där uppsöka den svenska ambassaden och söka om uppehållstillstånd i Sverige för att få återvända till hustru och barn (eller make, men det är inte lika vanligt).

Söker man uppehållstillstånd för anknytning så måste du göra det från hemlandet. Man kan inte göra det från Sverige. Söker man asyl så kan man inte göra detta från hemlandet eller annat land utan då måste man ta sig till Sverige först. Det är alltså helt motsatta regler för anknytning eller asyl.

Jag blev lika förbannad över dessa korkade regler varje gång jag såg en gråtande pappa tvingas ta farväl av lika gråtande fru och små barn. Allt för att byråkratin kräver att man söker från hemlandet och sedan sitter där och väntar medan Migrationsverkets byråkrati utreder om förhållandet är seriöst. För det är det detta handlar om. Men, den utredningen hade lika så väl kunnat göras medan alla är kvar i Sverige. Men icke sade Nicke. Barn ska gråtande tvingas ta farväl av sin pappa och inte veta om han kanske ens får lov att återvända.

Det är skandalöst och tragiskt.

Det händer att jag skäms som svensk.

David Ogundedji tvingades sitta 11 månader inlåst på Förvaret. Under denna tid föddes hans dotter, som han aldrig fick träffa under tiden på Förvaret pga besöksförbud förorsakat av Coronarestriktioner. Naturligtvis fick han inte närvara vid förlossningen. Till slut insåg Migrationsverket att det inte skulle gå att skicka hem David så han fick komma hem till sin fru och sitt barn. Men har anmälningsplikt flera gånger i veckan.

Under mina fem år som jag jobbade på Förvaret träffade jag många som jag är tacksam över att dom inte finns kvar i Sverige. Migrationsverkets Förvar fyller en funktion för att hålla personer under kontroll medan man ordnar med handlingar så att personer kan utvisas / avvisas till sina hemländer. Detta är en byråkrati som kan ta tid. Något som jag förstått tyvärr är nödvändigt. Många inser inte hur komplicerat detta kan vara. Det går inte bara att sätta människor på ett flygplan. Det ska ordnas ID-handlingar, biljetter, garantier att dom släpps in och så vidare. Alla hjälper inte till. Så jag accepterar att Förvarstider ibland kan bli långa.

Men, jag träffade och lärde också känna personer där jag verkligen skämdes över svensk migrationspolitik. Jag skämdes över hur Polis och Migrationsverket behandlade människor. Jag skämdes över Sverige!

Läs:
Elva månader i Migrationsverkets förvar. – Arbetaren

1 kommentar

Under Migrationsverket

Vad har jag uträttat?

Det händer att jag funderar över vad jag egentligen uträttat i mitt liv. I stort sett hela mitt yrkesliv har jag ägnat åt två olika myndigheter. Två myndigheter som väl i dag inte står så jättehögt i anseende – tvärtom nästan. Båda har jag lämnat frivilligt. Jag har gjort valet att jag inte vill vara med längre. Sedan jag 1974 hade gjort färdigt min militärtjänst har jag haft sammanlagt 5 olika arbetsgivare. Försäkringskassan som var den första leder med mer än 30 års anställning. Sist var det Migrationsverket med drygt 6 år. Däremellan hann jag med ett par år på Åstorps kommun följt av tre månader på Burlövs kommun och sedan 3 månader hos Kävlinge kommun.

Försäkringskassan

När jag en gång i tiden började jobba på Försäkringskassan var jag faktiskt stolt över detta. Efter några månader i Helsingborg fick jag jobb på lokalkontoret här i Åstorp. För yngre medborgare känns det kanske lite underligt att myndigheten hade service i varje kommun. Men så var det, det fanns minst ett kontor i varje kommun. Ett kontor där man kunde få personlig service med nästan allt. Och jag var stolt över att kunna ge den servicen. Det är många åstorpsföräldrar som jag har haft träffar med för att informera om reglerna och ge tips och svara på frågor om Föräldraförsäkringen. Som resultat är det många fler åstorpare som känner mig än jag känner åstorpare. Bilden visar personalen på Fk i Åstorp en gång i tiden på 90-talet.

För en tid sedan hade jag ett ärende till ett av äldreboendena i Åstorp. När jag skulle gå därifrån kom en gammal dam med sin rollator och frågade mig: – ”Får jag följa med dig hem?” Lite förvånad försökte jag förklara att det kanske inte vore så lämpligt. – ”Det är så tråkigt här. För det är du på Försäkringskassan väl?” Jag tog det som en komplimang trots allt.

När jag började arbeta på Migrationsverkets Förvar här i Åstorp kom en av mina nya arbetskollegor och berättade att jag hade varit en av de första personer han hade träffat när han kom till Sverige en gång i tiden och besökt Försäkringskassan. Det hade varit en positiv första kontakt med Sverige som han fortfarande kom ihåg. Det märks när jag träffar åstorpare att den goda lokala service som vi kunde ge var uppskattad.

Men, så satte stora centraliseringsrevolutionen igång. Den personliga servicen inom Försäkringskassan är i stort sett avskaffad. Om Försäkringskassan (och andra myndigheter) förr gav service och erbjöd arbetstillfällen runt om i alla Sveriges kommuner har vi nu hamnat i ett läge där det snart inte finns ”statliga” jobb på andra håll än i de allra största städerna. Centralisering och opersonlig ”service” har tagit över. En centralisering som fortfarande pågår. Jag brukar berätta att det som slutgiltigt fick mig att bestämma mig för att det fick vara nog med Försäkringskassan var när jag satt på det centraliserade kontoret i Helsingborg och behandlade ansökningar om Tillfällig Föräldrapenning. Då hade de insända blanketterna skannats av och man öppnade i princip på löpande band upp ärendena på datorn och godkände ett förslag till beslut. Nytt ärende, godkänn, nytt ärende, godkänn. Jättekul och inspirerande! Men helt plötsligt fick jag svaret att jag inte hade behörighet till ärendet. Va? Jag försökte på nytt, samma svar. Försökte igen, samma svar. Då upptäckte jag att det var mitt eget TFP-ärende jag försökte öppna upp. Hade säkerhetssystemet inte sagt ifrån hade jag betalt ut pengar till mig själv som en j-ävla robot! DÅ bestämde jag mig för att det här jobbet var inte för mig. Adjö Försäkringskassan!

Försämringskassan

I dag har Försäkringskassan förvandlats till en ännu mer centraliserad, opersonlig robot. Hårdare regler har gjort att handläggare sitter och ger avslag på ärenden där man ”på den gamla goda tiden” inte hade ens funderat i dom banorna. Men man slipper ju träffa den man säger Nej till och se dom i ögonen. Det har gått utför, och det handlar både om lagar, föreskrifter och en centraliserad opersonlig organisation som glömt att man finns till för ”de försäkrade”, inte för Regering och Riksdag. Försäkringskassan är inte längre tryggheten skrev Aftonbladet i fredags. Så sant, så sant!

De sista dryga sex åren av mitt yrkesliv har jag ägnat åt Migrationsverket. Här i Åstorp finns ett av de Förvar där personer som ska utvisas/avvisas kan hållas inlåsta i avvaktan på att en resa kan ordnas. Men syftet är att den som ska utvisas ska finnas tillgänglig när resan ska ske. Naturligtvis är det så att jag inte personligen håller med om alla beslut som fattas. Så var det inte heller på Försäkringskassan. Det var inte alltid jag tyckte att lagen var rätt, men som tjänsteman får jag hålla mig till lagen och sedan i så fall arbeta för en förändring. Samma sak på Migrationsverkets Förvar. Här träffade jag personer som jag var tacksam för att dom inte skulle stanna i Sverige. Men också personer där jag skämdes för hur Sverige agerar och behandlar människor.

På ett Förvar placeras allt från brottslingar som dömts till utvisning till asylsökande som fått avslag. En stor grupp är personer som rest till Sverige för att försörja sig. Försöka jobba vitt, jobba svart eller rent kriminellt. Den grupp jag skämdes inför främst i början var killar från t.ex. Nigeria eller andra länder i Afrika som hade fru och små barn i Sverige och som sökte uppehållstillstånd som anknytning. Men, svenska regler säger att om man söker som anknytning ska man göra det hemifrån. Alltså tvingas killarna ta farväl av gråtande små barn som inte begriper varför inte pappa får stanna utan ska åka till andra sidan jordklotet och där invänta hela den byråkratiska processen att fastställa att det är ett seriöst förhållande. Vill du söka asyl i Sverige så kan du däremot inte göra detta hemifrån utan måste först ta dig till Sverige.

Migrationsverket

Men, det påpekades hela tiden för oss i personalen att detta var Migrationsverket, inte Kriminalvården. De som fanns på Förvaret ska behandlas som ”boende”, inte som ”kriminella”. Visst kunde det hända att någon hittade på dumheter, som att försöka rymma. Men, det handlade om att vara beredda på detta, inte att förutsätta att dom skulle hitta på dumheter. Men utvecklingen har förändrats. Det har blivit allt mer ”kriminalvårdstänk”. De boende behandlas som presumtiva kriminella. Samtidigt som det blivit fullständigt överbelagt. Vill man skapa konflikter så ska man tvinga människor som inte kan prata med varandra eftersom dom har olika språk, som har olika religion, olika kultur osv att bo i samma lilla rum. Den ena snarkar, den andra fiser och den tredje kan inte sova alls. Samtidigt som någon eller några av dom mår dåligt eftersom dom inte vet vad som ska hända. Har man inte konflikter så skapar man detta. När jag slutade helt efter sommaren ritade man på en utbyggnad i Åstorp samtidigt som det förbereddes för en filial i Ljungbyhed en bit från Åstorp. Men utvecklingen gick åt helt fel håll. Både på grund av överbeläggning, pga de direktiv som kom från ovan som gjorde det hela allt mer likt ett fängelse och det faktum att svensk migrationspolitik har släppt medmänskligheten som ledstjärna för att istället satsa på hårda tag och att ”sända signaler”. Att utvisa unga killar som ofta knappt varit i landet till Afghanistan, det kanske osäkraste landet i världen, är en skam för Sverige! När jag sedan läser dagens ledarartikel i Expressen och läser meningen: – ”Förvaren är misskötta och lätta att lämna, tvångsutvisningarna har minskat kraftigt från redan låga nivåer, utlänningskontrollerna är få och ineffektiva.” Ja då ger jag slutgiltigt upp. Den ledarskribent på Expressen som skrivit dom raderna vet inte vad hen talar om. Hen hänvisar uppenbarligen till Förvaret i Kållered, men hen skriver ”Förvaren” och menar uppenbarligen alla. Hen vet inte vad hen talar om. Men, jag vill inte vara med längre!

Nu njuter jag av en välförtjänt pensionärstillvaro. Kan sitta hemma och kritisera och klaga på bloggen istället! Samtidigt som jag inte längre behöver pussla och improvisera för att ägna mig åt min autistiska son. Tack Kimmy för att du är en så god son. Det är inte många av er som spontant regelbundet får en riktig innerlig kram av en 20-årig son!

Trots allt ångrar jag inte åren på Försäkringskassan och Migrationsverket. Jag har fått träffa ofantligt många trevliga människor. Men, jag är glad att jag lämnat!

Lämna en kommentar

Under Försäkringskassan, Migrationsverket