Etikettarkiv: Annie Lööf

Bortglömda frågor

» Men av vikt?

Jag har ett par gånger tidigare kommenterat en del frågor som den lokala gratistidningen Söderåsbladet har ställt till de svenska partiledarna. Den här gången tänkte jag kommentera deras svar på frågan: ”Vilken politisk fråga tycker du är bortglömd”? En intressant slutsats är att man uppenbarligen snarast nämner en fråga som man inte tycker diskuterats tillräckligt mycket. Eller kanske tycker en fråga som man tycker inte diskuterats tillräckligt på rätt sätt. På det senare i något fall aldrig tycker kunde diskuterats tillräckligt. Så här är svaren i varje fall:

Vi börjar med Magdalena Andersson som tycker att vi borde diskutera mer om skolsegregationen som förstärks av marknadsskolan! Och i det fallet så håller jag faktiskt med Magdalena Andersson och tror att vi har liknande åsikter – dock inte helt lika…

Sedan kommer Ulf Kristersson i storleksordningen och som tycker att vi borde diskutera mer hur framtiden ser ut för de barn som får den tuffaste starten, till exempel de som är fosterbarn. Och här kan vi väl inget annat än hålla med…

Så har vi dags för Jimmy Åkesson som tycker att vi borde diskutera bensin- och dieselpriserna. Har vi inte gjort det? Det har ju till och med gått miljardbelopp från statskassan för att sänka priserna och vi har beslutat att göra dieseln mer miljöskadlig. Jimmie lär dock aldrig bli nöjd…

Så kommer vi då till Nooshi Dadgostar som tycker att vi borde diskutera mer hur vi ska bygga bra lägenheter som människor har råd med. Det är ju faktiskt något som inte diskuterats nästan alls. Fast om det finns någon lösning…

Nästa på kö är Annie Lööf som vill att vi diskuterar landsbygdsfrågor mer. Man ska kunna bo och jobba i hela landet med rättvisa villkor. Oftast utgår diskussionen från ett storstadsperspektiv. Och det kan vi väl hålla med om…

Sedan kommer vi till Ebba Busch som vill diskutera mer hur vi ska lösa vårdkrisen. KD:s krav på att centralisera och förstatliga sjukvården tycker tydligen inte Ebba diskuteras tillräckligt. Och det kan vi väl göra lite mer innan vi avfärdar tankarna…

Att representera MP får Märta Stenevi göra och hon vill diskutera klimatet och klimatförändringarna mer. Och det är väl något som vi inte kan annat än hålla med om…

Till slut får Johan Pehrson tycka att vi ska diskutera mer lugn och ro i skolan. Han tycker lärarna ska ges större befogenheter. Och det är väl inte fel att diskutera skolan, skoltrivseln och skollugnet…

Så egentligen har partiledarna goda tankar om vad som behöver diskuteras. Jag tycker inte alltid att slutresultatet av den diskussionen ska bli samma som nämnda partiledare vill. Men diskussionen är motiverad. Ja, förutom bensin- och dieselpris som väl ändå har diskuterats ganska rejält och resulterat i åtgärder – som jag tycker är felaktiga.

Lämna en kommentar

Under Partiledare

Ny väljarundersökning att frossa i

» Och glädjas över.

Så är det då dags igen för en av alla dessa väljarundersökningar som jag älskar att frossa i. Den här gången är det Svenska Dagbladet som publicerar sin undersökning som görs av Sifo. En undersökning som innehåller en del signifikanta förändringar från förra månaden. I korthet kan vi notera att den stora vinnaren är Socialdemokraterna medan Centern och Moderaterna är de stora förlorarna. Så här ser det ut med förändringen inom parentes.

Socialdemokraterna » » 31,1% (+2,4)
Moderaterna » » 20,0% (-1,0)
Sverigedemokraterna » » 19,7% (-0,6)
Vänsterpartiet » » 9,7% (+0,6)
Centerpartiet » » 7,0% (-1,1)
Kristdemokraterna » » 5,1% (+0,5)
Miljöpartiet » » 3,2% (-0,4)
Liberalerna » » 2,8% (+0,5)

Mycket förenklat så kan vi alltså konstatera att det i varje fall inte står still. Det är intressant att studera vilka som gynnats och missgynnats av det som SvD kallar ”regeringskrisen”.

Socialdemokraterna med Magdalena Andersson är den verkligt stora vinnaren på utvecklingen efter bytet av statsminister och partiledare för Socialdemokraterna. Uppenbart är att väljarna anser att det bland annat är Socialdemokraterna som uppfört sig vuxet under det man vill kalla ”krisen”. Ett antal olika undersökningar om partiledarnas förtroende och popularitet har också visat på starka siffror för Magdalena Andersson. Jag tror att man på S partikansli just nu ser framtiden an med tillförsikt.

Moderaterna är nog inte lika lyckliga. Att Ulf Kristersson just nu dessutom drabbats av Covid-19 strör väl lite salt i såren samtidigt. Uppenbart är i varje fall att de hårda orden från moderat håll inte gett utdelning utan snarast tvärtom. Att bara gnälla är inte alltid en framkomlig väg! Uppenbart är att de genomdrivna förändringarna av budgeten inte gett utdelning hos väljarna i varje fall.

Sverigedemokraterna har en nedåtgående trend. Jimmie Åkessons drömmar om att bli Sveriges största parti får nog förbli hans drömmar. Populistiska missnöjespartier brukar inte bli hur långvariga som helst. Vi kan se det i land efter land. Kan vi hoppas att det tar slut här också en dag?

Vänsterpartiet ökar också. Vilket får sägas är mycket positivt när det sker samtidigt som S har en stark uppgång. Idag är S+V större än M+Sd, 40,8% mot 39,7%. Lägger man till att Nooshi Dadgostar ligger mycket högt i de olika undersökningar av partiledarnas förtroendesiffror som görs så kan nog Vänsterpartiet se framtiden an med tillförsikt.

Centern är undersökningens största förlorare. Kan det ha att göra med Centerns något inkonsekventa agerande när det gäller budgeten för 2022. Först förhandlar man fram budgeten med S (och Mp). Sedan vägrar man att stödja samma budget när det kommer till omröstning för att S haft förhandlingar med V i andra frågor. Resultatet blir en budget som förhandlats fram med Sd. Kanske tycker väljarna att Annie Lööf fått problem med riktningen? Att uppföra sig som barnrumpor lönar sig inte.

Kristdemokraterna har en liten uppgång och har kanske placerat sig tillräckligt högt över spärrgränsen för att känna lite säkerhet en liten tid framöver. Är det en del av Moderaternas tapp som gått till Kd för att säkra deras framtid? Man kan ju spekulera.

Miljöpartiet straffas kanske för att man uppträdde ganska tramsigt i samband med det som SvD kallar ”regeringskrisen”. Var har vi Miljöpartiet? I många kommuner verkar MP:s samarbete med partierna till höger fungera bra. Samtidigt som det uppenbarligen INTE fungerade bra med partierna till vänster i riksdagen! Vad är Miljöpartiet? Behövs Miljöpartiet? Många väljare ställer tydligen den frågan.

Liberalerna slutligen har en liten uppgång som säkert gör Nyamko Sabuni överlycklig. Men, det är långt kvar så jag tvivlar. Men, om Moderaterna fortsätter sjunka tillräckligt långt ner så kanske tillräckligt många går till Liberalerna för att rädda dom.

Regeringsunderlaget under ledning av Magdalena Andersson (S + V + C) leder nu med 180-169 över den samlade oppositionen under Ulf Kristerssons paraply (M + Sd + Kd). Min tidigare gissning som jag upprepat ett antal gånger att valet kan komma att avgöras av vilka partier som åker ur Riksdagen gäller fortfarande. Åker Mp ut medan både Kd och L klarar sig så kan Magdalena Andersson få problem med att få majoritet i Riksdagen. Skulle Mp klara sig men L + Kd åka ut kan Ulf Kristersson inrikta sig på någon annan karriär än den politiska.

Jag hoppas ni är lika fascinerande av siffror som jag…

Läs:
Socialdemokraterna uppåt efter regeringskrisen. – Svenska Dagbladet

1 kommentar

Under Väljarundersökning

Nya siffror att frossa i

» Visst blir ni glada.

Som en fortsättning på gårdagens SCB-undersökning av svenskarnas politiska preferenser så ser jag i Helsingborgs Dagblad en redovisning av hur väljarströmmarna gått mellan partierna sedan valet. Det handlar alltså om nettoflödena till eller från de olika partierna. Det är faktiskt inga stora flöden det handlar om. De båda största flödena handlar om att Moderaterna stulit 1,2% från Liberalerna och 1,1% från Kristdemokraterna. Moderaternas stora uppgång sedan valet beror alltså främst på att andra borgerliga väljare från Liberalerna och Kristdemokraterna bytt parti. För respektive parti ser det ut så här:

Socialdemokraterna (29,1%). Socialdemokraterna har fått 0,7% från vardera Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Man har dessutom fått 0,3% från det som kallas ”Övriga”. Men sedan har man förlorat 0,7% till Moderaterna och 0,6% till Vänsterpartiet. Vi kan alltså konstatera att S har ett positivt nettoinflöde från de gamla traditionella borgerliga partierna. Men, man har också fått väljare från Miljöpartiet samtidigt som man förlorat väljare till Vänsterpartiet.

Moderaterna (22,7%). M:s uppgång beror främst på att man lockat väljare från sina gamla kumpaner Kristdemokraterna (1,1%) och Liberalerna (1,2%). Men även från Socialdemokraterna (0,7%) har man lockat väljare. Men vi kan konstatera att medan man lockat väljare från S så har S lockat ännu fler väljare från de gamla borgerliga partnerna L och C.

Sverigedemokraterna (18,6%) har inte lyckats locka så många nya väljare. Det enda flöde som ger utslag i statistiken är 0,2% från Centern. I övrigt ligger alltså förändringarna under felmarginalen.

Vänsterpartiet (9,2%) har lockat en del från Socialdemokraterna (0,6%) och lite från Miljöpartiet (0,3%) men i övrigt är förändringarna inom felmarginalen.

Centerpartiet (8,4%) har sitt stora positiva inflöde från Liberalerna (0,7%) men har alltså förlorat lika mycket till Socialdemokraterna (0,7%). Och Centern är alltså det enda parti som förlorat väljare till Sverigedemokraterna (0,2%) på en nivå som ligger över felmarginalen.

Kristdemokraterna (4,6%) har sina stora förluster till Moderaterna (1,1%). I övrigt ligger allt inom felmarginalen. Kd är ju annars den näst största förloraren sedan valet, men dom väljarna har alltså främst gått till Moderaterna.

Miljöpartiet (3,9%) har alltså förlorat mest till Socialdemokraterna (0,7%) men också en del till Vänsterpartiet (0,3%). Kan man locka tillbaka en del av dom så att man kan rädda tillvaron i Riksdagen?

Liberalerna (2,5%) slutligen är ju den stora förloraren sedan valet 2018. Och dessa har gått till Moderaterna (1,2%), Centerpartiet (0,7%) och Socialdemokraterna (0,7%). Kan vi tänka oss att socialliberala väljare som är missnöjda har gått till Socialdemokraterna medan marknadsliberala väljare som är missnöjda har gått till Centern. Men den stora gruppen har alltså gått till Moderaterna.

Sedan hittar jag i Expressen en ny undersökning av förtroendet för våra partiledare. Och inte heller där händer det så mycket. Men det är värt att notera att Magdalena Andersson är den enda partiledare som fler har förtroende för än som saknar förtroende för henne. Så här ser det ut. Första siffran avser hur stor andel av de tillfrågade som har förtroende, inom parentes förändringen sedan förra månaden, och den sista siffran avser skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende.

Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiet

Magdalena Andersson (S) 50% (+2)  +27%
Ulf Kristersson (M) 34% (-1)  -8%
Nooshi Dadgostar (V) 32% (+4)  -4%
Jimmie Åkesson (Sd) 28% (0)  -27%
Ebba Busch (Kd) 26% (+3)  -28%
Annie Lööf (C) 22% (-8)  -31%
Nyamko Sabuni (L) 11% (0)  -36%
Märta Stenevi (Mp) 9% (-1)  -47
Per Bolund (Mp) 9% (-2)  -47%

I stort sett handlar det om att partiets storlek avspeglar sig också i förtroendesiffran för partiledaren. Det stora undantaget är egentligen Nooshi Dadgostar som det är fler som har förtroende för än Jimmie Åkesson som trots allt representerar ett dubbelt så stort parti. Och när det gäller det man kallar balansvärdet (alltså skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende) där Nooshi Dadgostar även passerat Ulf Kristersson. Det är alltså inte så många som saknar förtroende för henne. Något som kan vara bra i det långa loppet även för partiets utveckling. Jimmie Åkesson utmärker sig med att det är väldigt få utanför SD som har något förtroende för honom. Det finns alltså troligtvis inte så många fler väljare att hämta.

Vi kan konstatera att den stora förloraren är Annie Lööf medan den stora vinnaren är Nooshi Dadgostar. Något att tänka på för Annie Lööf kanske?

Läs:
Valströmmar sedan valet 2018. – Helsingborgs Dagblad
Lööf rasar i förtroende efter politiska kaoset. – Expressen

1 kommentar

Under Politiker

Är det kört för vissa?

» Men för vilka?

Vad säger ni? Är det inte dags för en väljarundersökning igen? Det har ju gått ganska lång tid nu sedan sist. Det är ju nästan en månad sedan. Har ni klarat er så länge? Det är SCB som har presenterat sin stora undersökning som görs två gånger om året. Man försöker få svar från drygt 9.000 statistiskt utvalda svenskar. Av dessa får man svar från ungefär hälften. Resultatet blev det som följer. Med förändringen sedan förra undersökningen i maj inom parentes. Det ska påpekas att man inte helt fått med kalabaliken med statsministerval och budgetbeslut.

Socialdemokraterna » » 29,1% (+0,9)
Moderaterna » » 22,7% (+0,3)
Sverigedemokraterna » » 18,6% (-0,3)
Vänsterpartiet » » 9,2% (+0,3)
Centerpartiet » » 8,4% (-1,1)
Kristdemokraterna » » 4,6% (+0,1)
Miljöpartiet » » 3,9% (+0,1)
Liberalerna » » 2,5% (±0)

Dvs egentligen inte så stora förändringar på ett halvt år. Möjligtvis då Centerns minskning och Socialdemokraternas uppgång. Men, det kan väl vara kul att fundera lite ändå. Vi kan till exempel notera att den Brunblå sörjan (M, Sd, Kd och L) samlar sammanlagt 48,4% och Liberalerna har då långt kvar för att få näsan över vattenytan. Samtidigt som Kristdemokraterna i varje fall håller sig över vattenytan.

Om vi nu kan kalla det för ett Rödgrönt block (S, V, C och Mp), samlar sammanlagt 50,6% och där Miljöpartiet håller sig precis under vattenytan. Marginalen är inom felmarginalen. Centerpartiet är alltså den stora förloraren om man jämför med siffrorna för ett halvår sedan och Socialdemokraterna är den stora vinnaren.

Socialdemokraterna är alltså undersökningens stora vinnare. Hur kalabaliken med val av statsminister två gånger och förlorad budgetomröstning kan ha påverkat dessa siffror om det hade kommit med vet vi inte. Det är svårt att bedöma hur de som eventuellt röstar S reagerar på kalabaliken. Partiet ligger på plus även sedan valet 2018.

Moderaterna tappar i varje fall inte. Men uppgången är alltså inom felmarginalen. Moderatväljare verkar alltså än så länge inte ha något emot Ulf Kristerssons löftesbrott. Allt för Makten förlåter allt. Vi kan dock konstatera att avståndet upp till Socialdemokraterna växer, men så gör också avståndet ner till SD. Moderaterna är den största vinnaren sedan valet 2018.

Sverigedemokraterna har än så länge i varje fall inte haft något positivt utfall på ökat inflytande över den Brunblå sörjans politik. Men SD ligger fortfarande över valresultatet i förra valet. Marginalen upp till Moderaterna i kampen om att bli största oppositionsparti växer däremot. Skillnaden har växt ännu mer jämfört med förra valet. Jimmie Åkessons dröm om att bli största parti, eller i varje fall största oppositionsparti blir allt mer avlägsen.

Vänsterpartiet behåller sin goda ställning även efter förhandlingarna med Socialdemokraterna. Nooshi Dadgostar har en rejäl ökning sedan valet och behåller denna. Kanske till och med en liten ytterligare ökning sedan halvåret tillbaka. Det är ett läge som bör ge en god förhandlingsposition inför de månader som återstår fram till valet 2022.

Centerpartiet är undersökningens stora förlorare. Man är nu mer eller mindre tillbaka på valresultatet från 2018. Vad tappet nu beror på är svårt att bedöma. Tycker Centerväljarna att C ska börja acceptera SD? Eller är det tvärtom så att C-väljarna tycker att Annie Lööf inte ska vara så kategoriskt negativ gentemot Vänsterpartiet? Att förhandla en budget med S+Mp som Annie Lööf gjorde och sedan inte acceptera den när det kommer till kritan för att S förhandlat med Vänsterpartiet i helt andra frågor kanske inte är den rätta vägen?

Kristdemokraterna håller sig på behörigt avstånd från 4%-spärren. Men den ligger fortfarande oroväckande nära. Kristdemokraterna är, efter Liberalerna, den stora förloraren sedan valet 2018. Vilken effekt har Ebba Buschs budgetförhandlingar med SD på stödet bland kristdemokrater? Mitt intryck är att stora grupper av traditionella KD-väljare är mycket obekväma med att Ebba Busch har visat öppna famnen till Jimmie Åkesson. Debatten är dock tystare än inom Liberalerna.

Miljöpartiet ligger precis under 4%-spärren och den intressanta frågan är om avhoppet från regeringssamarbetet med Socialdemokraterna är det som får opinionen att hoppa över spärren, eller om det är det som får marginalen upp till spärren att öka så att det är kört till nästa val 2022? Jag vågar faktiskt inte spekulera.

Liberalerna då slutligen. Det gamla Folkpartiet är den stora förloraren sedan valet 2018. Partiet är mer än halverat sedan valet och man ligger nu stadigt förankrat under 4%-spärren. Marginalen upp till spärren är nog för stor för att partiet ska överleva nästa val. Det finns ju ingen uppåtgående trend heller. Partiets agerande är ju inte heller ämnat att locka till stöd. Mittenväljare som säger Nej tack till att släppa in SD i värmen väljer nog Centern istället. Och det finns nog inte tillräckligt många liberala väljare som vill ta i ett så antiliberalt parti som SD med tång. Tyvärr Nyamko Sabuni, men det är nog ajöss med Liberalerna efter valet 2022.

Visst kändes det härligt med en väljarundersökning?

Läs:
Ny PSU: Stiltje i opinionen ett knappt år före valet. – SCB
SCB: Både MP och L ute ur riksdagen om det vore val idag. – Sveriges Radio

1 kommentar

Under Väljarundersökning

Magdalena sätter rekord

» Uffe och Jimmie drömmer.

Igår hann jag inte få med Miljöpartiets avhopp från regeringen. Lite förvånad blev jag faktiskt över Miljöpartiets beslut att lämna regeringen. Argumentet är att man ju tvingas administrera en budget som satts samman av klimatförnekare och liknande löst folk och som innebär klara försämringar på miljöområdet. Jag har viss förståelse för MP:s beslut, men undrar på vilket sätt det ska göra saken bättre?

Fast så är det kanske, dvs att det blir bättre. Jag tror att det blir lättare för Magdalena Andersson att regera utan att dras med Miljöpartiet. Kanske kan det också innebära opinionsmässiga fördelar för Socialdemokraterna. Även för Miljöpartiet kan det innebära opinionsmässiga fördelar. Kan det faktum att man inte längre behöver ta ansvar vara det som säkrar Miljöpartiet över 4%-spärren? Vem vet?

Kan man med glädje notera

Hur som helst kan nu Magdalena Andersson sätta tre svenska rekord på mindre än en vecka. Först blev hon Sveriges första kvinnliga statsminister. Detta mer än 100 år efter att kvinnor fick rösträtt. En reform som genomfördes av arbetarrörelsen i samarbete med liberala krafter. Detta trots kraftigt motstånd från konservativa högerkrafter i form av dåtidens Moderaterna. Vi kan för övrigt notera att alla svenska riksdagspartier nu har kvinnliga partiledare – förutom just Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Sedan går hon och blir Sveriges mest kortlivade statsminister. 7 timmar hann hon sitta på posten innan Miljöpartiets avhopp tvingade henne att formellt avgå igen. Om jag förstått det så är det Stefan Löfven som får leda en övergångsregering eftersom valet av Magdalena Andersson aldrig hann fullföljas. Hade varje enskild MP-regeringsledamot avgått så hade det fortfarande formellt varit samma regering som bara ombildades. Eftersom Miljöpartiet som parti valde att lämna regeringen så blir det istället en formellt ny regering som ska tillträda. Då ska statsministern väljas om av Riksdagen.

Så Magdalena Andersson kan sätta ännu ett rekord genom att bli vald till statsminister två gånger på mindre än en vecka. Visserligen såg jag att Skandal-Uffe i ett långt inlägg på Facebook förklarade att han gärna ställde upp som statsminister. Bevare oss väl! Hur som helst så hade han i varje fall insett att det skulle innebära en ytterligare total omsvängning av Centerpartiet. Och så djupt tror jag faktiskt inte att Centern är villiga att sjunka – än i varje fall. Fast uppriktigt sagt skulle det varit spännande att se hur en sådan Ulf Kristersson-ministär skulle sett ut. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna verkar ha blivit riktigt styva i korken och räknar tydligen nu med att man ska få bli medlemmar av en regering skapad av den Brunblå sörjan. En regering som alltså skulle bestå av M + SD + KD. En sådan formation skulle det faktiskt ha varit spännande att få till en omröstning om i Riksdagen. Vilka mer än dessa tre kommer att rösta för en sådan regering? Skulle Liberalerna med Nyamko Sabuni gå så långt att man röstar för en sådan regering? Eller man nöjer sig med att lägga ner sina röster? Eller man skulle till och med rösta emot? Och som sagt Centern?

Visst kan det bli spännande?

1 kommentar

Under Magdalena Andersson

Den gröna profilen förlorade

» Fast det gick som väntat.

Så har då, som väntat, Sverige fått sin första kvinnliga statsminister. Genom passivt stöd från Vänsterpartiet och Centerpartiet blev Magdalena Andersson vald. Nu ska det bli spännande att se om det innebär någon skillnad? Ska vi gissa att det inte blir det? Det bör ju faktiskt inte vara någon skillnad. Om vi nu tror på lika behandling oberoende av vilket kön vi har så ska vi ju inte heller förvänta oss att saker ska bli annorlunda beroende på vilket kön det handlar om. Det är annat som påverkar.

Den sanna Blå Centerprofilen

Vi kan också konstatera att Magdalena Andersson får börja som statsminister med att jobba med en högerbudget. En budget som plockats fram av den samlade svenska högern i den Brunblå sörjan. Det är intressant att notera att Annie Lööf och Centerpartiet valt att sudda bort sin gröna profil från partiemblemet. Centern valde så att det blev en budget som en vecka efter den stora klimatkonferensen i Glasgow sänker bensinpriserna för att öka konsumtionen av Bensin och Diesel. Precis som man kunde förvänta sig av det ”gröna” Centerpartiet. Den Brunblå sörjans partier motiverar en sänkt skatt på bensin och diesel med att man vill gynna de boende i glesbygden som är beroende av bilen. Men verkligheten är den att det är de boende i storstäderna som kör mest bil, de som har alternativ. Det är främst de som gynnas. Nu har alltså den Brunblå sörjan bestämt att dessa grupper ska gynnas skattevägen så att utsläppen kan öka lite.

Även andra miljösatsningar på ett antal miljarder slopas nu när det tidigare gröna Centerpartiet valt sida.

Till det kan vi notera att Centern fortsätter att ställa upp för att med skatten bestraffa människor för medfödda funktionshinder, för att dom drabbats av svåra obotliga sjukdomar eller drabbats av svåra olyckor. Mer satsning på Jobbskatteavdrag (dvs ytterligare bestraffning av de som inte kan jobba) är ju tyvärr helt i enlighet med Centerpartiets profil.

Det är bara att välja en annan färg för Centern. Grön är det inte i varje fall. Tyvärr som förväntat ska jag tillägga.

Låter jag bitter? Nä, det gick ju ungefär som jag gissat så det är inget som förvånar.

1 kommentar

Under Magdalena Andersson

Ett råd till Magdalena Andersson

» Var försiktig med dörrmattan så du inte halkar på den.

Efter partiledarrundor där alla partiledarna hade samtal med talmannen så har talmannen Andreas Norlén (m) kommit fram till att det alternativ till statsminister som finns är Magdalena Andersson (s). Ingen av partiledarna har vid sitt samtal med Andreas Norlén föreslagit någon annan. Ja, Jimmie Åkesson bemödade sig inte ens att komma till talmannen utan det blev tydligen ett kort telefonsamtal bara med honom.

Magdalena Andersson – nästa statsminister

Nu har i varje fall Magdalena Andersson fått sitt uppdrag. Hon har även hunnit med att förhandla ihop sig med Centerpartiets Annie Lööf så att Centern inte ska sätta krokben för en S/MP-regering fram till valet. Ett beslut som, som förväntat, retat upp diverse borgerliga politiker och debattörer till max. Fast dom hade nog inte förväntat sig något annat utan hade nog skrivit sina drapor redan innan Magdalena och Annie hade inlett sina förhandlingar.

Nu ska Magdalena Andersson också förhandla ihop sig med Nooshi Dadgostar (v). Ja, eller vad vi nu ska kalla samtalen. Av någon underlig anledning vill man från Socialdemokraternas sida bara ha Vänsterpartiet som dörrmatta. Någon form av förhandling ska inte ske (då finns det risk att Annie Lööf blir purken). Men Nooshi Dadgostar har samtidigt gjort klart att Vänsterpartiet är ett parti som Magdalena Andersson behöver minst ett passivt stöd från för att hon ska bli statsminister – och inte en dörrmatta! De krav som Nooshi Dadgostar framfört till Magdalena Andersson är ju faktiskt egentligen i huvudsak socialdemokratisk politik. Så om Magdalena Andersson inte kan sy ihop en överenskommelse med Nooshi Dadgostar i de aktuella frågorna så förtjänar hon faktiskt inte att kunna vara socialdemokratisk statsminister.

Enligt de båda moderaterna Elisabeth Svantesson och Gunnar Strömmer är uppenbarligen Socialdemokraterna ett värre hot mot svensk demokrati än vad Sverigedemokraterna är. Om jag ska vara uppriktig så tror jag dock faktiskt att upprördheten mer handlar om att visa upp en fasad av ilska och besvikelse över att Centern väljer demokrati framför rasism och nazism! Ett antal centerpartister förklarar det här förhållandet bättre än vad jag kan göra i en debattartikel i Dagens Samhälle. Även Nyamko Sabuni börjar allt mer att virra bort sig i de Sverigedemokratiska maskorna.

Nooshi Dadgostar vägrar vara dörrmatta

För övrigt är samarbete mellan Centern och Socialdemokraterna inget ovanligt ute i landets kommuner. I 22 av Sveriges kommuner ingår både Centern och Vänsterpartiet i ett och samma styre. Min egen kommun Åstorp är en sådan kommun. Åstorp styrs av en minoritet med Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet (13 mandat) och med två oppositionsblock. Dels en Allians mellan Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna med 9 mandat och dels Sverigedemokraterna med 9 mandat. Här håller dock denna högerallians än så länge grinden stängd till SD. Jag förstår dom. Det är ju ett parti som allt som oftast har problem med avhopp och uteslutningar och som inte är seriöst. Vid senaste Kommunfullmäktigemötet här i Åstorp kunde SD bara besätta 5 av sina 9 platser. Och av de fem var en avhoppad/utesluten så han sitter kvar som politisk vilde. SD är helt enkelt inte ett seriöst parti och det inser man här i Åstorp. På riksnivå vill man inte detta eftersom man behöver stödet för att få Makten. Här var man inte ens villiga till detta för att få Makten.

Jag gillar inte Ebba Busch

Den partiledare som allt mer utvecklats till den falskaste av dom alla måste vara KD:s Ebba Busch. Jag såg att hon lagt ut, direkt efter att träffat talmannen i talmansrundan, en text som gick ut på att det finns bättre alternativ än Magdalena Andersson. Och det är ju en åsikt hon har rätt att ha. Jag gissar att det alternativ hon tycker är bättre är Ulf Kristersson sittande i knät på Jimmie Åkesson. Eller möjligen tvärtom, Jimmie Åkesson sittande i Ulf Kristerssons knä? Vi ska kanske påminna Ebba Busch om vad hon sade i förra valrörelsen 2018: – ”Inte realistisk att hennes parti samarbetar med Jimmie Åkessons ens på 20 års sikt.” Det blev uppenbarligen en nolla för mycket i den texten, det skulle heta 2 års sikt… Men det finns ju gott om nollor i KD!

Hur som helst så har faktiskt Ebba Busch ett antal argument till varför Magdalena Andersson är ett dåligt val. Ja, en socialdemokratisk statsminister överhuvudtaget är ett dåligt alternativ. Första argumentet är dock en ren lögn, så vi slutar där. Hon skriver nämligen: – ”Topplacering i antal skjutningar inom EU.” Det är faktiskt en ren lögn! Vad som är sant är att antalet skjutningar ökat kraftigt i Sverige. Så istället för i botten ligger Sverige idag i mitten. Men ”topplacering” är bara en av många andra rena lögner som den damen står för.

Jag tycker att Ebba Busch ska fundera lite över de 10 budorden.
8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
9. Du skall inte ha begär till din nästas hus.
Jag tar med det nionde budordet också med tanke på Ebba Buschs inflammerade fastighetskonflikt med 81-åriga Esbjörn Bolin som jag skrev om i onsdags senast.

Fast att gå riktigt så långt som den kristdemokratiska riksdagskandidaten Filip Haugland är nog inte Ebba Busch villig att erkänna att Kristdemokraterna ska göra. I en debattartikel argumenterar han för att Kristdemokraterna ska ställa upp i en koalitionsregering med Sverigedemokraterna. Så långt är som sagt Ebba Busch inte villig att erkänna att hon är villig att gå – än. Men man kan ju ändra sig fler gånger!

Läs:
En röst på Centern är en röst på sossarna. – Debattartikel (m) i Expressen
C: Det anstår inte M att tvätta rent SD:s smutsiga byk. – Debattartikel (c) i Dagens Samhälle
Uppenbarligen vill hon inte stöta sig med Jimmie Åkesson. – Börje R P Carlsson i Magasin Para§raf
KD borde samregera med Sverigedemokraterna. – Debattartikel från Filip Haugland i Göteborgs-Posten
Busch om att samarbeta med Åkesson: Tar tid att lära känna varandra. – Aftonbladet
Ebba Busch: Glåporden kommer att hagla över vårt regeringsalternativ. – Aftonbladet

3 kommentarer

Under Magdalena Andersson

Upp i topp

» Mer siffror.

Det börjar bra för Magdalena Andersson om jag ska vara uppriktig. Jag råkar trilla över Expressens popularitetsundersökning av de svenska partiledarna. Magdalena Andersson hoppar upp i en rejäl ledning redan från början. I tabellen hittar ni tre olika siffror. Den första visar hur många procent av de tillfrågade som har förtroende för partiledaren. Siffra två (inom parentes) är förändringen sedan förra månaden. Jag utgår ifrån att förändringen för Magdalena Andersson avser en förändring jämfört med förra månadens siffra för Stefan Löfven. Den tredje siffran avser ett balansvärde, dvs hur många fler som har förtroende jämfört med som saknar förtroende. Så här ser siffrorna ut i popularitetsordning… Nja, egentligen förtroendeordning.

Magdalena Andersson (S) » » 48% (+7) » » +24
Ulf Kristersson (M) » » 35% (±0) » » -5
Annie Lööf (C) » » 30% (+1) » » -15
Nooshi Dadgostar (V) » » 28% (+1) » » -7
Jimmie Åkesson (SD) » » 28% (-2) » » -28
Ebba Busch (KD) » » 23% (-2) » » -34
Per Bolund (MP) » » 11% (-1) » » -42
Nyamko Sabuni (L) » » 11% (+1) » » -47
Märta Stenevi (MP) » » 10% (±0) » » -41

Klarar ni av att läsa alla siffror? Så’na här siffror över förtroende gör att det är spännande att se hur väljare som röstar på andra partier litar på olika politiker. Höga siffror långt över partiets egna siffror betyder ju att även de som väljer ett annat parti trots allt har förtroende för partiledaren för ett annat parti. Den sista siffran visar skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende för personen. Vi kan där se att Magdalena Andersson redan är ensam om att sitta i en situation där flera har förtroende än som saknar förtroende. För alla de andra överväger de som saknar förtroende över de som har förtroende. DET är en väldigt intressant siffra. Låt oss ta dom i ordning:

Magdalena Andersson är ju helt nyvald och en del av uppgången (från Stefan Löfvens siffror) kan ju lite handla om nyhetens behag. Det ska alltså bli spännande att se vad som händer om några månader. Kan Magdalena Andersson uppfylla förväntningarna kan det nog gå bra. Hon ska ju trots allt ligga i topp eftersom hon representerar det största partiet. Där är den sista balanssiffran ännu mer spännande. Den visar att det finns ett stort förtroende långt utanför partiet. En stor grupp sympatisörer till oppositionen saknar trots detta inte förtroende för Magdalena Andersson.

Ulf Kristersson är trots allt statsministerkandidat och representerar landets näst största parti. Trots detta är det inte allt för många utanför partiet som har förtroende för honom. Många väljare som förväntas rösta på ett parti som ska hjälpa till att göra honom till statsminister saknar helt uppenbarligen förtroende för Ulf Kristersson.

Annie Lööf ligger riktigt högt egentligen trots att hon alltså representerar ett ganska litet parti. Förtroendet för henne är uppenbarligen stort långt utanför Centerpartiet. Är det väljare till de Rödgröna partierna eller handlar det om allmänborgerliga väljare som faktiskt har ett stort förtroende för Annie Lööf? Eller, antagligen, bägge delar.

Nooshi Dadgostar har också en riktigt bra förtroendesiffra. Hon representerar ett parti i den ena änden av den politiska skalan men det finns förtroende för henne långt utanför hennes egna parti. Förtroendesiffran är densamma som för Jimmie Åkesson som ju trots allt representerar ett parti långt större. När vi tittar på den s.k. balanssiffran ligger Nooshi Dadgostar egentligen riktigt bra till. Man får gå ganska långt ut på den motsatta politiska skalan för att få ihop väljare som saknar förtroende för Nooshi Dadgostar.

Jimmie Åkesson representerar ju trots allt Sveriges tredje största parti med ambitioner att bli störst. Men förtroendet för Jimmie Åkesson är mycket begränsat utanför Sverigedemokraterna. Underlaget för SD att värva fler väljare är alltså litet. Tittar vi på den s.k. balanssiffran så pekar denna på att väljare långt in i högerblocket, partierna i den Brunblå sörjan, helt saknar förtroende för Jimmie Åkesson.

Ebba Busch representerar ett litet parti men har ju trots allt en förtroendesiffra som visar på att det uppenbarligen finns förtroende för henne långt in bland M:s och SD:s väljare. Om man nu ska se det som en fördel?

Per Bolund och Märta Stenevi tar jag i klump. Att Miljöpartiets representanter ligger lågt när det gäller förtroendesiffror är vanligt. Dels står ju partiet långt ut på sin ytterkant. Men jag tror att ett annat skäl till att MP:s språkrör alltid ligger lågt är, tror jag alltså, MP:s system med språkrör. Ett system som gör att man har svårt för att marknadsföra en partiledare på positivt sätt. Mediebevakningen utsmetad på flera, det skapar inte förtroende.

Nyamko Sabuni slutligen representerar ju ett mycket litet parti och kan inte heller förväntas skapa så stort förtroende. Men som mittenparti bör det finnas underlag att plocka från angränsande partier. Här ligger ju Annie Lööf långt högre. Har Liberalernas kovändning när det gäller att släppa in Jimmie Åkesson och hans vänner i gemenskapen påverkat också?

Sett på de här siffrorna så ser det ju egentligen ganska lovande ut för Magdalena Anderssons möjligheter i konkurrens med Ulf Kristersson vad det gäller statsministerposten i framtiden.

Sedan kan jag inte låta bli att berätta lite om Sverigedemokraternas senaste uteslutningsärende. En av partiets ledande politiker i Sörmland, Bertil Malmberg, konstaterade under ett möte med regionfullmäktige i Sörmland att ”sydsudaneser har lägre intelligensnivå (IQ) än andra folkgrupper”. Dvs den vanliga rasismen inom Sverigedumokraterna. Bertil Malmberg var dock så oförsiktig att han yttrade dumheterna när det fanns andra åhörare än inbitna SD:are. I oktober dömdes han för hets mot folkgrupp och då tyckte man centralt i SD att det räckte och uteslöt honom sedan han efter uppmaning vägrat att frivilligt lämna partiet. Han verkar dock välja att sitta kvar som ledamot i regionfullmäktige i Sörmland och som gruppledare för SD i kommunfullmäktige i Trosa. Han har tydligen dessutom överklagat uteslutningen och säger att han ångrat sitt uttalande. Det ska bli spännande att följa…

Läs:
Andersson överlägsen etta i förtroendeligan. – Expressen
SD utesluter lokalpolitiker i Sörmland. – Aftonbladet
SD-politiker dömd för hets mot folkgrupp – utesluts. – Expressen

1 kommentar

Under Partiledarna

Nooshi Dadgostar som raket

» Det går uppåt.

En ny högtidsstund för en siffernisse som er väldigt populära och tillmötesgående bloggare. Den här gången är det Svenska Dagbladet som idag publicerat sin väljarundersökning från Sifo för augusti månad. En undersökning som i stort sett förstärker ytterligare den trend som gällt en tid.

Undersökningens stora vinnare är Vänsterpartiet (+2,3) och Miljöpartiet (+0,7) medan den stora förloraren är Socialdemokraterna (-1,7) följt av Centern (-0,7) och Moderaterna (-0,6). Låt oss börja med partiernas siffror i storleksordning. Förändringarna är gjorda i jämförelse med undersökningen i juni eftersom det inte gjordes någon undersökning i juli.

Stefan Löfven har anledning att fundera

Socialdemokraterna » » 24,1% (-1,7)
Moderaterna » » 21,8% (-0,6)
Sverigedemokraterna » » 20,5% (+0,3)
Vänsterpartiet » » 11,9% (+2,3)
Centerpartiet » » 8,6% (-1,3)
Kristdemokraterna » » 4,9% (-0,2)
Miljöpartiet » » 4,2% (+0,7)
Liberalerna » » 2,7% (+0,4)

Det här är nog inte siffror som glädjer representanterna för den Brunblå sörja som hoppas ta över makten efter valet. Jag har sagt flera gånger tidigare att det är mycket troligt att valet med största sannolikhet kommer att avgöras av vilka partier som eventuellt åker ur Riksdagen. I den här undersökningen har Miljöpartiet kravlat sig över 4%-spärren medan Liberalerna trots en liten uppgång är fast förankrade långt ner i dyn. Dessutom fortsätter Kristdemokraterna att falla ner och närma sig 4%-spärren. Denna utveckling i en undersökning till och Miljöpartiet skulle t.ex. ha passerat Kristdemokraterna i storlek.

Svenska Dagbladet har räknat på mandatfördelningen i Riksdagen baserat på undersökningens siffror. Så låt oss titta på deras båda jämförelser.

177 – 172 är de fyra Rödgröna partierna (S + V + C + Mp) i team Stefan Löfvens ledning över den Brunblå sörjan (M + Sd + Kd) i team Ulf Kristersson.

146 – 128 är de tre Rödgröna partiernas (S + V + Mp) ledning över den gamla Högeralliansen (M + C + Kd).

De fyras gäng i den Brunblå sörjan

Det vill sig inte riktigt för Uffe, Ebba och Nyamko. Trots löften om att inte beblanda sig med Sverigedemokraterna har man valt att i Makthungern göra detta. Men, uppriktigt sagt, verkar det inte vara en framkomlig väg. Det där lyftet som man hoppas på verkar inte riktigt infinna sig. Egentligen händer det ju inte så mycket i opinionen.

Något riktigt lyft för Sverigedemokraterna infinner sig inte. Detta trots en våldsam svartmålning av läget i Sverige och en ofta riktigt vidrig hatkampanj mot Stefan Löfven. Om jag ska vara uppriktig så tror jag faktiskt att SD har nått något av en maxnivå omkring 20%. Det finns inte så många fler som kan tänka sig att välja SD. När man gjort undersökningar och där väljarna fått berätta vilket parti dom tycker sämst om så ligger SD på siffror kring 70-80%. M och KD väljare tycker alltså också att SD är det sämsta partiet. Många är villiga att söka stöd hos SD för att uppnå sina Maktambitioner. Men steget är långt till att verkligen stödja SD. Jag har sagt det länge, men jag tror att SD har nått sin maxnivå någonstans kring 20%.

Moderaternas och Kristdemokraternas löftesbrott att till slut i Makthungern släppa in Sverigedemokraterna i värmen gör många av partiets väljare tveksamma. Det är därför vi inte heller kan se något lyft i opinionen för dessa partier. Trots en våldsam svartmålning även från dessa av läget i Sverige så infinner det sig inget lyft – tvärtom. Låt mig därför citera Ulf Kristersson och Ebba Busch för bara några år sedan:

Ebba Busch 2018: – ”Inte realistisk att mitt parti samarbetar med Jimmie Åkessons ens på 20 års sikt.”
Ulf Kristersson 2018: – ”Något annat än en alliansregering kan inte komma på tal – om inte himlen ramlar ner.”
Ulf Kristersson 2018: – ”Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”

Men, som sagt tidigare. Ingen är sämre än att man kan ändra sig för att få Makt.

Vad Liberalerna tycker är det väl inte så många som bryr sig om. Nyamko Sabunis val att plocka in Mauricio Rojas visar på desperationen inom Liberalerna. Samtidigt formerar sig de kritiska liberalerna för att protestera mot Nyamko Sabunis tvära kast höger om.

På den andra planhalvan kan vi se att Centerpartiet tappar. Det skulle vara intressant att veta vart dessa väljare har gått. Lyftet för Miljöpartiet förklarar inte allt. Men kan kanske förklara en del. Den marknadsfundamentalism som Annie Lööf omfamnar delas inte av alla centerpartistiska gräsrötter. Miljöpartiets lyft kan också förklaras av att de flesta kanske nu blivit övertygade om att Miljöpartiets klimatvarningar inte var skrämselpropagande utan verkligheten.

Att det varit ett stort flöde från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet krävs det nog ingen expert för att förstå. Vill Stefan Löfven få stopp på det flödet så gäller det nog att lägga fram Socialdemokratiska förslag. Att försöka bedriva Socialdemokratisk politik. Skulle man sedan inte få igenom den i Riksdagen därför att den Brunblå sörjan enar sig med ett marknadsfundamentalistiskt Centern och stoppar förslagen så är det bara för Stefan Löfven att gå till val på frågorna och berätta att det är det här han vill genomföra. Vill ni väljare att vi ska kunna genomföra detta så får ni rösta på oss och inte på högerpartier som vill gynna andra än arbetare, sjuka, pensionärer och andra svagare grupper.

Läs:
SvD/Sifo: V rusar – kan bli större än S. – Svenska Dagbladet

1 kommentar

Under Väljarundersökning

Även tystnad är en förklaring

» Fråga Jimmie.

För en tid sedan konstaterade jag att vi har nu kommit så långt att vi i stort sett är eniga om att Klimatkrisen är här. Klimatskeptikerna har i stort sett tystnat. Debatten i dag handlar inte om Klimatkrisen är här. Debatten handlar istället om hur mycket just VI ska göra och VAD som ska göras. Det är en positiv utveckling.

Det viktigaste för att kunna lösa ett problem är ju faktiskt att man inser att det finns ett problem,

För några dagar sedan presenterade IPCC, FN:s klimatpanel, sin senaste rapport. Den gör det klart att krisen är här. Mycket måste göras, och det måste ske snabbare än vad vi trott tidigare. Klimatskeptikerna har mer eller mindre tystnat totalt. IPCC:s rapport har fått alla våra partiledare att reagera. Politiskt är vi eniga om att krisen verkligen är här. Vi MÅSTE göra något NU! Vi måste göra detta snabbare än vad vi trodde tidigare. Så här säger våra partiledare:

Stefan Löfven: – ”Klimatomställningen innebär att vi har en historisk möjlighet att genomföra åtgärder som både minskar utsläppen och ger jobb i hela landet.”

Ulf Kristersson: – ”Vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att hindra utvecklingen.”

Nooshi Dadgostar: – ”I en tid som domineras av såväl arbetslöshet som klimatkris är det orimligt att Sverige inte tar tillfället i akt och fattar politiska beslut som skulle bromsa och långsiktigt förhindra större klimatförändringar.”

Annie Lööf: – ”Vi förstår allvaret och kommer att göra allt vi kan för att klara klimatkrisen. Det är avgörande för hela vår mänsklighets framtid.”

Ebba Busch: – ”Politiken borde sätta in en dödsstöt mot kol och olja så att vi ställer om på ett meningsfullt och effektivt sätt.”

Per Bolund: – ”Miljöpartiet finns i politiken för att stoppa klimatkrisen. Mer måste göras, snabbare. Vi kommer aldrig sluta kämpa.”

Nyamko Sabuni: – ”Vi behöver omedelbart en plan för hur vi får fram stora mängder fossilfri el som finns där när hushåll och industrin behöver den.”

Sverigedemokraternas lösning på alla problem

Jimmie Åkesson: – ”. . . . . . . . . . . .”

Nä, Jimmie har kanske åkt på semester. Han är undantaget som inte har ett dugg att säga. Han är nog fullt upptagen av att jaga kriminella invandrare. För egen del så är de senaste invandrarna som jag mött de båda killar som körde mig och min 100-åriga mamma i rullstol i färdtjänstbussen till Helsingborg för att hämta mammas nya ID-kort hos Polisen. Och som sedan körde oss hem igen i en annan färdtjänstbuss. Grannen som hjälpte mig i dörren när jag skulle in med händerna fulla. Tjejen i kassan på ICA-butiken när jag var och handlade och killen i bilen som stannade och släppte över mig på övergångsstället. Samt biljettkontrollanten på Pågatåget.

Nä, SD har inte mycket att säga om IPCC:s rapport. På Aftonbladets fråga förklarar SD:s miljötalesperson Martin Kinnunen detta med att den ju inte innehöll något nytt. Något som väl de flesta andra tänkande varelser inte riktigt håller med om. Jag gjorde för övrigt en mycket ovetenskaplig undersökning och sökte upp SD:s ledande partiorgan, Samhällsnytt, och gjorde en sökning på hemsidan på ”IPCC”. Jag fick några napp. Bland annat en krönika från 4 april 2021 författad av en Jan Tullberg med rubriken: – ”En hobbyanalys av klimathotet”. Samt ett antal artiklar som i princip berättar att Klimathotet är en bluff. Jag tror det säger allt om SD:s intresse för frågan. Den nya rapporten från IPCC innehåller inget nytt. Det är ju fortfarande bara en hobbyanalys!

Läs:
Åkesson enda partiledaren som tiger om klimatrapporten. – Aftonbladet

PS. Det råder viss förväxling mellan IPPC och IPCC. IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) är FN:s klimatpanel. IPPC-direktivet är t.ex. EU:s direktiv för att samordna åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar.

3 kommentarer

Under IPCC