Etikettarkiv: Annie Lööf

Terrorhotet

» Det finns från höger.

På Island har polisen i dagarna gripit 4 personer och beslagtagit en mängd illegala vapen. Enligt polisen förberedde de fyra en större terrorattack på Island. Enligt uppgift var målet för den planerade terrorattacken Ríkisútvarpið (det är motsvarigheten till Sveriges Radio / SVT). Enligt olika källor har de gripna anknytning till högerextremism i form av den isländska delen av Nordiska Motståndsrörelsen.

Sätt stopp för nazismen

Det förtjänar därför att påpeka att Theodor Engström som i somras i ett terrordåd i Almedalen på Gotland mördade Ing-Marie Wieselgren och även hade planer på att angripa Annie Lööf även han hade kopplingar till samma nazistiska organisation, Nordiska Motståndsrörelsen. Tidigare hade han varit sympatisör till Sverigedemokraterna.

Med tanke på de ökade kraven på förbud mot medlemskap i terrororganisationer och att visa stöd för terrororganisationer som dykt upp i kölvattnet på eftergifter och fjäskande för Mr Erdogan of Turkey så finns det anledning att fundera vidare på vilka konsekvenser det skulle innebära. Är det dags att förbjuda NMR?

Läs:
Fyra islänningar misstänkta för terrorplan. – Aftonbladet
Isländsk polis i stort tillslag mot terrormisstänkta. – Dagens Nyheter
Källor på Island: Attack var nära förestående. – Aftonbladet
Nazistiska NMR intressanta i isländsk terrorutredning. – Tidningen Syre
Fyra terrormisstänkta gripna av isländsk polis. – Expo

Lämna en kommentar

Under Terrorism

Dagens Brunblå-citat

» Johan gläds.

– ”Svenska folket har röstat för en förändring och ett liberalt borgerligt maktskifte.”

Så säger Johan Pehrson. Det där är ju verkligen en sanning med modifikation. Visst har de svenska väljarna röstat för en förändring, även om det är precis. Men ett «liberalt borgerligt maktskifte»? Om man har en mycket generös tolkning av begreppet «liberalt borgerligt» så kan vi väl räkna in fyra partier i detta begreppet. Liberalerna, Centern, Kristdemokraterna och Moderaterna. Liberalerna får väl trots allt utan problem hänföras till begreppet «liberalt borgerligt». Centern bör ju faktiskt också hänföras dit. Jag är lite tveksam till att kalla Kristdemokraterna för «liberalt». Men trots allt är man «borgerligt». Moderaterna är ju också «borgerliga», men «liberalt»? Nja, jag tycker ju främst att man är «konservativa» precis som Kristdemokraterna. Men OK, vi ska vara snälla. I begreppet «liberalt borgerligt» lägger vi alla fyra från den gamla Högeralliansen, Liberalerna, Centern, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Men, har väljarna röstat för detta? Dessa fyra partier är fyra av de fem partier som förlorade i helgens val. Totalt gick dessa fyra «liberalt borgerliga» partier back med 16 mandat i riksdagsvalet 2022. Vinnarna i valet är istället högerextremismen i form av Sverigedemokraterna som vann 11 mandat och de två Rödgröna partierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet som vann 9 mandat. Det förtjänar att påpekas att Sverigedemokraterna deklarerat att «liberalismen» är partiets huvudfiende.

Vad svenska folket röstat för är en förändring i riktning «högerpolitik och främlingsfientlighet». Det ska nu bli spännande att se hur de tre förlorarna i form av Ulf, Ebba och Johan ska kunna hålla en vinnare i form av Jimmie under kontroll. Uppenbart är att det handlar om hårda tag.

– ”De som öppet går emot partilinjen kommer att mötas av kallt stål.” Det är det besked liberaler som är tveksamma till att följa med in i en Brunblå sörja möts av. I Södertälje har Kristdemokraterna redan petat gruppledaren för fullmäktigegruppen sedan han deklarerat att han inte vill att KD går in i samarbete med Sverigedemokraterna. Det är hårda tag som gäller för att inte riskera Makten för Ulf och Ebba.

Ulf Kristerssons gamla löfte: Att avveckla välfärdsstaten

Jag ser dessutom att SD:s talman Björn Söder är orolig för den svenska demokratin. Ni vet han som inte tyckte att samer och judar var svenskar! Sedan Magdalena Andersson meddelat att hon avgår, men står öppen för samtal med Ulf Kristersson om förhandlingarna med SD inte går så bra så blev Björn Söder orolig: – ”Sossarna försöker in i det sista att klamra sig fast vid makten. Nu öppnar Magdalena Andersson dörren för att samarbeta med Moderaterna. Allt för makten!” Björn Söder är orolig för att Magdalena Andersson inte ska lämna ifrån sig nycklarna till Rosenbad. Jag är också orolig – för Björn Söder!

Och så något helt annat. Jag ser att Cykelfrämjandet har utsett Helsingborg till den stad som under fjolåret satsade mest på cyklisterna. I snitt satsade de svenska kommunerna hela 296 kronor per innevånare på cyklisterna. Vi ska vara glada att kommunerna inte slösar med skattepengarna! Eller hur vi nu ska tolka detta? Vi kan i varje fall glädjas åt att enligt en undersökning gjord i Örebro, Eskilstuna, Linköping och Norrköping vill 7 av 10 ha färre bilar och bättre plats för gående och cyklande i städernas centrum. Har ni noterat det kära politiker?

Lämna en kommentar

Under Ulf Kristersson

En förlorare avgår

» Och andra förlorare jublar och ska bilda regering.

Nu är väl i princip valresultatet klart. Tre partier kan kallas för vinnare: Sverigedemokraterna +11 mandat, Socialdemokraterna +7 mandat och Miljöpartiet +2 mandat. Men de övriga fem partierna är valets förlorare. Och det är alltså bland dessa fem förlorare vi nu hittar regeringsbildarna. Centern -7 mandat, Liberalerna -4 mandat, Vänsterpartiet -4 mandat, Kristdemokraterna -3 mandat och Moderaterna -2 mandat är alltså alla förlorare.

En förlorare har dragit sina slutsater. Annie Lööf avgår som partiledare. Men, en annan förlorare siktar nu in sig på att bli statsminister i Sverige. Det ska bli spännande att följa hur Ulf Kristersson och Ebba Busch ska få ihop en regering och få ihop en budget som accepteras både av de mest kritiska inom förlorarna Liberalerna och de ivrigaste inom vinnaren Sverigedemokraterna.

Vår nya Brunblå sörja

Även om Ulf Kristersson alltså jublar nu på riksnivå är tonerna inom Moderaterna på många håll i landet långt mindre positiva. Det är många kommuner och regioner där troligtvis Moderaterna får finna sig i att lämna ifrån sig makten. I Stockholm ser det ut att bli maktskifte till förmån för ett rödare styre som sätter stopp för det moderata skyltfönstret med försnillande av kommuninnevånarnas tillgångar. I Göteborg är det väl lite mer oklart. I Malmö har det Rödgröna styret stärkt sina ställningar samtidigt som faktiskt Sverigedemokraterna har tappat rejält i Malmö.

Här i min hemkommun Åstorp är det egentligen inte så stora förändringar. Den styrande minoriteten är fortfarande största blocket med 12 mandat (-1 mandat). Det är Centern som tappat ett mandat. Samarbetet består av S + C + V. Tidigare fanns det två oppositionsblock med vardera 9 mandat. Åstorpsalliansen med M + L + KD och Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har ökat till 10 mandat medan Åstorpsalliansen har oförändrat 9 mandat. Däremot har L tappat ett mandat och M ökat ett mandat. Om det blir några förändringar i samarbetena eller inte får de närmaste dagarna utvisa.

Jag ska erkänna att det faktiskt finns EN fördel med valutslaget. Nu kan VI ta över rollen som den som klagar på allt, och skyller allt på den sittande regeringen. Även om utvecklingen i Sverige är bättre än i våra grannländer så är det ändå allt regeringens fel att det går åt fel håll. Även om utvecklingen går i positiv riktning på 8 av 10 områden så kan vi koncentrera oss på att skylla regeringen för allt som händer inom de andra områdena. Tänk så kul det ska bli att få gnälla på allt. ALLT! Jag gnuggar händerna!

Men, naturligtvis oroas jag främst. Det är uppenbart att Mr Erdogan of Turkey vädrar morgonluft. Nu ska han få som han vill. Det är uppenbart att han inte förväntar sig att en ny Brunblå regering kommer att ta ställning för demokrati enligt svensk tolkning utan göra som Turkiet kräver för ett svenskt NATO-medlemskap.

Synen på demokrati och yttrandefrihet från Sverigedemokratiskt håll har i dagarna avslöjats rejält. Tydligast är talmannen Björn Söders reaktion på att det framförs kritik mot SD:s politik i en debatt i SVT. Att det var i en debatt som Willy Silberstein som är ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism framförde sin kritik mot SD men blev emotsagd av hans motdebattör har ingen betydelse. Nu ska det banne mig inte få framföras kritik mot SD i SVT:
– ”Public Service ska banne mig reformeras i grunden”
Eller varför inte SD:s stabschef Linus Bylunds:
– ”Journalistrugby”
eller:
– ”Journalistkåren denna nations fiender”
eller varför inte SD-politikern som tyckte:
– ”En bra journalist är en död journalist”
Exemplen är många. Nåde den journalist som yttrar sig kritiskt mot SD under kommande år. Nu banne mig ska det hända saker!

Lämna en kommentar

Under Brunblå sörja

Det politiska debattklimatet

» Vem är värst?

Sedan det framkommit att ett av målen för Theodor Engström var centerledaren Annie Lööf när han mördade Ing-Marie Wieselgren i Almedalen den 6 juli har det blossat upp en liten debatt om debattklimatet i Sverige. Flera experter som uttalat sig påpekar att det hårdnande klimatet inte är ett svenskt fenomen utan det gäller på många håll i världen. Min gissning är att den stora tillgången till sociala medier där man mer eller mindre anonymt kan sprida sin dynga bär en stor skuld.

Samtidigt har researchföretaget Acta Publica gjort en granskning av alla politiska kandidater sedan 2006. Man konstaterar då att av årets kandidater så har 289 politiker gjort sig skyldiga till rasistiska eller nazistiska yttranden. Det handlar om kandidater från i stort sett alla partier. Av dessa 289 politiker kandiderar 214 för Sverigedemokraterna! Det är nästan 80% av alla. Det är 12 gånger så många sverigedemokrater som det är moderater, som kommer på andra plats. I många partier återfinns idag kandidater som mer eller mindre offentligt tagit avstånd från sina tidigare åsikter. Det finns de som genomgått s.k. ”exitprogram”. Men det är uppenbart att inom SD finns dom kvar med sina gamla smutsiga åsikter.

Man ska vara snäll

Intressant är att när utrikesminister Ann Linde påpekar att det var: – ”SD och andra högerextrema krafter” som blåst upp detta hat mot Annie Lööf så blir naturligtvis Jimmie Åkesson upprörd. Han begär en ursäkt från Ann Linde. Jag tycker att Jimmie Åkesson ska börja med att granska sina egna medlemmars och mediers hatpropaganda mot Annie Lööf. Det är faktiskt detta hat som fick den gamla SD:aren Theodor Engström att fatta sitt beslut. – ”Hon hånas, visas upp med fula bilder och kallas bla för ett hot mot demokratin” konstaterar andra. SD:s kommunikationskanal Riks har publicerat mer än 120 olika filmer om Annie Lööf. Och det är inte hyllningar.

Det skrämmande är att när moderatledaren Ulf Kristersson ska uttala sig om bråket så tar han ställning för Sverigedemokraterna!

Det är uppenbart att Ulf Kristersson börjar bli desperat. Allt fler väljarundersökningar visar att Moderaterna nu inte ens är tvåa efter Socialdemokraterna. Man är mindre än Sverigedemokraterna. Hur känns det Ulf Kristersson? Är du fortfarande statsministerkandidat? Jag såg förresten att Jimmie Åkesson kallade det Brunblå blocket för det Blågula blocket. Blått skulle väl då vara Moderaterna och Kristdemokraterna (Liberalerna räknas nog inte av SD) och då är det alltså Sverigedemokraterna som ska vara Gula. Men Gula är ju de hemska utlänningarna från Kina, Vietnam, Thailand, Korea, Japan osv. Dom där hemska snedögda utlänningarna som inte har i Sverige att göra! Hur tänkte Jimmie Åkesson? Jag fortsätter med Brunblå sörja!

Vad det gäller det politiska debattklimatet ska jag erkänna att även jag i min iver att beskriva vårt samhälle ibland begår övertramp. Jag vill be om ursäkt för detta! Jag har för en tid sedan lovat att sluta använda uttrycket ”Sverigedumokraterna”. Det är förklenande att använda ett sådant uttryck om politiska motståndare. Man ska inte kalla sina politiska motståndare för ”dumma”. Tyvärr tror jag att jag nog använt uttrycket på Sven Tycker trots mitt löfte att inte göra detta. Jag ber om ursäkt!

Men, jag vidhåller att det Brunblå blocket är en Brunblå sörja!

Läs:
SD står stadigt i den bruna myllan. – Expo
Annie Lööf har varit väldigt utsatt för hot och hat. – Ewa Stenberg i Dagens Nyheter
SD måste sluta driva på hatet mot Annie Lööf. – Martina Montelius i Expressen
Kristerssons kritik efter Twitterbråket. – Expressen
En giftig cocktail som bubblat på nätet länge. – David Baas i Expressen
Uppsving för SD – drar ifrån M. – Expressen
Här är SD:s hemliga trollarmé – får order av Åkesson. – Dagens ETC
Granskning: Sverigedemokraterna betalar näthatare för att sprida propaganda. – Resumé
SD:s trollsidor kallade Lööf för landsförrädare. – Dagens ETC
Ett liberalt parti som samarbetar med SD måste betraktas som en självmordssekt. – Fredrik Strage i Dagens Nyheter

Lämna en kommentar

Under Politisk debatt

Vem kan man lita på

» Inte Ebba i varje fall.

SVT har visat Novus förtroendeundersökning om våra partiledare. Egentligen ganska spännande att studera siffrorna och jämföra med partiets siffror. I princip har partiledare ”bättre” siffror än deras partier. Ungefär dubbelt upp. Naturligtvis beroende på att man kan ”rösta” på mer än en person och att partiledarna kan locka till förtroende även från de som röstar på ett annat parti. Hur som helst, så här såg siffrorna ut:

Magdalena Andersson – 56% (-1)
Ulf Kristersson – 33% (-6)
Ebba Busch – 29% (-2)
Jimmie Åkesson – 27% (-3)
Annie Lööf – 22% (+3)
Nooshi Dadgostar – 21% (+1)
Johan Pehrson – 18% (+7)
Märta Stenevi – 10% (+1)
Per Bolund – 9% (+1)

Något förenklat så har partiledaren ungefär dubbelt så stort förtroende som hens parti har i stöd. Undersökningens stora förlorare är Ulf Kristersson (ner 6 procentenheter), Jimmie Åkesson (ner 3 procentenheter) och Ebba Busch (ner 2 procentenheter). Lägg till detta Johan Pehrsons uppgång med 7 procentenheter och Annie Lööfs uppgång med 3 procentenheter så har vi de förändringar som kan utläsas – om man är väldigt villig till att hitta förändringar. Kan raset för tre av de fyra partiledarna inom den Brunblå sörjan ha att göra med tramsandet med misstroendeomröstning och beslutskalabaliken om regeringens budget? Johan Pehrsons uppgång har nog med den allmänna uppgången för Liberalerna att göra.

Vi kan notera att en majoritet av svenska folket har förtroende för Magdalena Andersson. Ett förtroende som uppenbarligen finns ända in bland borgerliga väljare. Kan man tolka detta som att hon har medvind? I motsats till Ulf Kristersson som tydligen inte ens alla högerväljare har förtroende för trots att han är deras statsministerkandidat.

Domedagsprofeten Ebba Busch laddar upp

En partiledare som jag helt saknar förtroende för är Ebba Busch. Hon har nästan tagit över posten som den värsta representanten för populistiska utspel från Jimmie Åkesson. Senaste utspelet handlar om kemisk kastrering av våldtäktsmän. Troligtvis inspirerade av västerländska demokratier som Ryssland, Sydkorea och Polen där detta kan förekomma. För inte så länge sedan tyckte Ebba att svensk polis tydligen skulle skjuta skarp lite mer mot brottslingar. Vad kan vara nästa utspel? Amputation av fingrar på ficktjuvar?

Ebba har dragit ner Kristdemokraterna i dyn om jag ska vara uppriktig. Det har blivit ett rejält populistiskt gnällparti. Och allt som är fel är naturligtvis regeringens fel. Att KD-politiker ute i regionerna misslyckas med sjukvården är regeringens fel. Alla prishöjningar beror på regeringen. Att den svenska inflationen i själva verket ligger lägre än de flesta andra länder har ingen betydelse. Det är visserligen en socialdemokratisk partsinlaga, men jag såg en KD-annons från KD som berättar om ”Allt som havererar i Socialdemokraternas Sverige” med förklaringar till hur verkligheten är och hur det ser ut i andra länder. Det är som sagt en partsinlaga från Socialdemokraterna men säger en hel del om Gnäll-Ebbas strategi inför valet.

För övrigt har uppenbarligen Ebba Busch fått lite panik av reaktionerna på HD:s beslut om abortförbudet i USA. Ebba var snabbt framme och ville ett partiledarna skulle skriva under ett dokument där dom lovade att inte röra svensk abortlagstiftning. Att löften från Ebba inte är värda ett öre vet vi sedan tidigare. Löftet om att inte släppa in Jimmie Åkesson försvann snabbt i jakten på makten. Makten var viktigare än Moralen. KD vill fortfarande att barnmorskor ska kunna vägra att ha med aborter att göra eller informera om aborter. Dvs ungefär som om jag när jag jobbade på Försäkringskassan skulle kunna vägra vissa arbetsuppgifter eftersom jag tyckte lagen var fel. Eller om en polis som tyckte vi skulle ha fri fart på vägarna skulle ha rätt att låta bli att skriva ut fartböter till fartdårar. Har man skaffat ett jobb så sköter man helt enkelt det som ingår i jobbet. Säger samvetet att det är fel på lagen så får man engagera sig politiskt för att ändra lagen och byta yrke.

Mitt förtroende för domedagsprofeten Ebba Busch ligger och skvalpar på nollstrecket ihop med Jimmie Åkesson.

Läs:
Novus: Kristersson tappar förtroende – Andersson ensam på toppen. – SVT
Kastrera, skjut och straffa med Busch. – Aftonbladet ledare Anders Lindberg
KD – från mjuka optimister till hårda domedagsprofeter. – Aktuellt i politiken (S)

Lämna en kommentar

Under Ebba Busch

Bortglömda frågor

» Men av vikt?

Jag har ett par gånger tidigare kommenterat en del frågor som den lokala gratistidningen Söderåsbladet har ställt till de svenska partiledarna. Den här gången tänkte jag kommentera deras svar på frågan: ”Vilken politisk fråga tycker du är bortglömd”? En intressant slutsats är att man uppenbarligen snarast nämner en fråga som man inte tycker diskuterats tillräckligt mycket. Eller kanske tycker en fråga som man tycker inte diskuterats tillräckligt på rätt sätt. På det senare i något fall aldrig tycker kunde diskuterats tillräckligt. Så här är svaren i varje fall:

Vi börjar med Magdalena Andersson som tycker att vi borde diskutera mer om skolsegregationen som förstärks av marknadsskolan! Och i det fallet så håller jag faktiskt med Magdalena Andersson och tror att vi har liknande åsikter – dock inte helt lika…

Sedan kommer Ulf Kristersson i storleksordningen och som tycker att vi borde diskutera mer hur framtiden ser ut för de barn som får den tuffaste starten, till exempel de som är fosterbarn. Och här kan vi väl inget annat än hålla med…

Så har vi dags för Jimmy Åkesson som tycker att vi borde diskutera bensin- och dieselpriserna. Har vi inte gjort det? Det har ju till och med gått miljardbelopp från statskassan för att sänka priserna och vi har beslutat att göra dieseln mer miljöskadlig. Jimmie lär dock aldrig bli nöjd…

Så kommer vi då till Nooshi Dadgostar som tycker att vi borde diskutera mer hur vi ska bygga bra lägenheter som människor har råd med. Det är ju faktiskt något som inte diskuterats nästan alls. Fast om det finns någon lösning…

Nästa på kö är Annie Lööf som vill att vi diskuterar landsbygdsfrågor mer. Man ska kunna bo och jobba i hela landet med rättvisa villkor. Oftast utgår diskussionen från ett storstadsperspektiv. Och det kan vi väl hålla med om…

Sedan kommer vi till Ebba Busch som vill diskutera mer hur vi ska lösa vårdkrisen. KD:s krav på att centralisera och förstatliga sjukvården tycker tydligen inte Ebba diskuteras tillräckligt. Och det kan vi väl göra lite mer innan vi avfärdar tankarna…

Att representera MP får Märta Stenevi göra och hon vill diskutera klimatet och klimatförändringarna mer. Och det är väl något som vi inte kan annat än hålla med om…

Till slut får Johan Pehrson tycka att vi ska diskutera mer lugn och ro i skolan. Han tycker lärarna ska ges större befogenheter. Och det är väl inte fel att diskutera skolan, skoltrivseln och skollugnet…

Så egentligen har partiledarna goda tankar om vad som behöver diskuteras. Jag tycker inte alltid att slutresultatet av den diskussionen ska bli samma som nämnda partiledare vill. Men diskussionen är motiverad. Ja, förutom bensin- och dieselpris som väl ändå har diskuterats ganska rejält och resulterat i åtgärder – som jag tycker är felaktiga.

Lämna en kommentar

Under Partiledare

Ny väljarundersökning att frossa i

» Och glädjas över.

Så är det då dags igen för en av alla dessa väljarundersökningar som jag älskar att frossa i. Den här gången är det Svenska Dagbladet som publicerar sin undersökning som görs av Sifo. En undersökning som innehåller en del signifikanta förändringar från förra månaden. I korthet kan vi notera att den stora vinnaren är Socialdemokraterna medan Centern och Moderaterna är de stora förlorarna. Så här ser det ut med förändringen inom parentes.

Socialdemokraterna » » 31,1% (+2,4)
Moderaterna » » 20,0% (-1,0)
Sverigedemokraterna » » 19,7% (-0,6)
Vänsterpartiet » » 9,7% (+0,6)
Centerpartiet » » 7,0% (-1,1)
Kristdemokraterna » » 5,1% (+0,5)
Miljöpartiet » » 3,2% (-0,4)
Liberalerna » » 2,8% (+0,5)

Mycket förenklat så kan vi alltså konstatera att det i varje fall inte står still. Det är intressant att studera vilka som gynnats och missgynnats av det som SvD kallar ”regeringskrisen”.

Socialdemokraterna med Magdalena Andersson är den verkligt stora vinnaren på utvecklingen efter bytet av statsminister och partiledare för Socialdemokraterna. Uppenbart är att väljarna anser att det bland annat är Socialdemokraterna som uppfört sig vuxet under det man vill kalla ”krisen”. Ett antal olika undersökningar om partiledarnas förtroende och popularitet har också visat på starka siffror för Magdalena Andersson. Jag tror att man på S partikansli just nu ser framtiden an med tillförsikt.

Moderaterna är nog inte lika lyckliga. Att Ulf Kristersson just nu dessutom drabbats av Covid-19 strör väl lite salt i såren samtidigt. Uppenbart är i varje fall att de hårda orden från moderat håll inte gett utdelning utan snarast tvärtom. Att bara gnälla är inte alltid en framkomlig väg! Uppenbart är att de genomdrivna förändringarna av budgeten inte gett utdelning hos väljarna i varje fall.

Sverigedemokraterna har en nedåtgående trend. Jimmie Åkessons drömmar om att bli Sveriges största parti får nog förbli hans drömmar. Populistiska missnöjespartier brukar inte bli hur långvariga som helst. Vi kan se det i land efter land. Kan vi hoppas att det tar slut här också en dag?

Vänsterpartiet ökar också. Vilket får sägas är mycket positivt när det sker samtidigt som S har en stark uppgång. Idag är S+V större än M+Sd, 40,8% mot 39,7%. Lägger man till att Nooshi Dadgostar ligger mycket högt i de olika undersökningar av partiledarnas förtroendesiffror som görs så kan nog Vänsterpartiet se framtiden an med tillförsikt.

Centern är undersökningens största förlorare. Kan det ha att göra med Centerns något inkonsekventa agerande när det gäller budgeten för 2022. Först förhandlar man fram budgeten med S (och Mp). Sedan vägrar man att stödja samma budget när det kommer till omröstning för att S haft förhandlingar med V i andra frågor. Resultatet blir en budget som förhandlats fram med Sd. Kanske tycker väljarna att Annie Lööf fått problem med riktningen? Att uppföra sig som barnrumpor lönar sig inte.

Kristdemokraterna har en liten uppgång och har kanske placerat sig tillräckligt högt över spärrgränsen för att känna lite säkerhet en liten tid framöver. Är det en del av Moderaternas tapp som gått till Kd för att säkra deras framtid? Man kan ju spekulera.

Miljöpartiet straffas kanske för att man uppträdde ganska tramsigt i samband med det som SvD kallar ”regeringskrisen”. Var har vi Miljöpartiet? I många kommuner verkar MP:s samarbete med partierna till höger fungera bra. Samtidigt som det uppenbarligen INTE fungerade bra med partierna till vänster i riksdagen! Vad är Miljöpartiet? Behövs Miljöpartiet? Många väljare ställer tydligen den frågan.

Liberalerna slutligen har en liten uppgång som säkert gör Nyamko Sabuni överlycklig. Men, det är långt kvar så jag tvivlar. Men, om Moderaterna fortsätter sjunka tillräckligt långt ner så kanske tillräckligt många går till Liberalerna för att rädda dom.

Regeringsunderlaget under ledning av Magdalena Andersson (S + V + C) leder nu med 180-169 över den samlade oppositionen under Ulf Kristerssons paraply (M + Sd + Kd). Min tidigare gissning som jag upprepat ett antal gånger att valet kan komma att avgöras av vilka partier som åker ur Riksdagen gäller fortfarande. Åker Mp ut medan både Kd och L klarar sig så kan Magdalena Andersson få problem med att få majoritet i Riksdagen. Skulle Mp klara sig men L + Kd åka ut kan Ulf Kristersson inrikta sig på någon annan karriär än den politiska.

Jag hoppas ni är lika fascinerande av siffror som jag…

Läs:
Socialdemokraterna uppåt efter regeringskrisen. – Svenska Dagbladet

1 kommentar

Under Väljarundersökning

Nya siffror att frossa i

» Visst blir ni glada.

Som en fortsättning på gårdagens SCB-undersökning av svenskarnas politiska preferenser så ser jag i Helsingborgs Dagblad en redovisning av hur väljarströmmarna gått mellan partierna sedan valet. Det handlar alltså om nettoflödena till eller från de olika partierna. Det är faktiskt inga stora flöden det handlar om. De båda största flödena handlar om att Moderaterna stulit 1,2% från Liberalerna och 1,1% från Kristdemokraterna. Moderaternas stora uppgång sedan valet beror alltså främst på att andra borgerliga väljare från Liberalerna och Kristdemokraterna bytt parti. För respektive parti ser det ut så här:

Socialdemokraterna (29,1%). Socialdemokraterna har fått 0,7% från vardera Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Man har dessutom fått 0,3% från det som kallas ”Övriga”. Men sedan har man förlorat 0,7% till Moderaterna och 0,6% till Vänsterpartiet. Vi kan alltså konstatera att S har ett positivt nettoinflöde från de gamla traditionella borgerliga partierna. Men, man har också fått väljare från Miljöpartiet samtidigt som man förlorat väljare till Vänsterpartiet.

Moderaterna (22,7%). M:s uppgång beror främst på att man lockat väljare från sina gamla kumpaner Kristdemokraterna (1,1%) och Liberalerna (1,2%). Men även från Socialdemokraterna (0,7%) har man lockat väljare. Men vi kan konstatera att medan man lockat väljare från S så har S lockat ännu fler väljare från de gamla borgerliga partnerna L och C.

Sverigedemokraterna (18,6%) har inte lyckats locka så många nya väljare. Det enda flöde som ger utslag i statistiken är 0,2% från Centern. I övrigt ligger alltså förändringarna under felmarginalen.

Vänsterpartiet (9,2%) har lockat en del från Socialdemokraterna (0,6%) och lite från Miljöpartiet (0,3%) men i övrigt är förändringarna inom felmarginalen.

Centerpartiet (8,4%) har sitt stora positiva inflöde från Liberalerna (0,7%) men har alltså förlorat lika mycket till Socialdemokraterna (0,7%). Och Centern är alltså det enda parti som förlorat väljare till Sverigedemokraterna (0,2%) på en nivå som ligger över felmarginalen.

Kristdemokraterna (4,6%) har sina stora förluster till Moderaterna (1,1%). I övrigt ligger allt inom felmarginalen. Kd är ju annars den näst största förloraren sedan valet, men dom väljarna har alltså främst gått till Moderaterna.

Miljöpartiet (3,9%) har alltså förlorat mest till Socialdemokraterna (0,7%) men också en del till Vänsterpartiet (0,3%). Kan man locka tillbaka en del av dom så att man kan rädda tillvaron i Riksdagen?

Liberalerna (2,5%) slutligen är ju den stora förloraren sedan valet 2018. Och dessa har gått till Moderaterna (1,2%), Centerpartiet (0,7%) och Socialdemokraterna (0,7%). Kan vi tänka oss att socialliberala väljare som är missnöjda har gått till Socialdemokraterna medan marknadsliberala väljare som är missnöjda har gått till Centern. Men den stora gruppen har alltså gått till Moderaterna.

Sedan hittar jag i Expressen en ny undersökning av förtroendet för våra partiledare. Och inte heller där händer det så mycket. Men det är värt att notera att Magdalena Andersson är den enda partiledare som fler har förtroende för än som saknar förtroende för henne. Så här ser det ut. Första siffran avser hur stor andel av de tillfrågade som har förtroende, inom parentes förändringen sedan förra månaden, och den sista siffran avser skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende.

Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiet

Magdalena Andersson (S) 50% (+2)  +27%
Ulf Kristersson (M) 34% (-1)  -8%
Nooshi Dadgostar (V) 32% (+4)  -4%
Jimmie Åkesson (Sd) 28% (0)  -27%
Ebba Busch (Kd) 26% (+3)  -28%
Annie Lööf (C) 22% (-8)  -31%
Nyamko Sabuni (L) 11% (0)  -36%
Märta Stenevi (Mp) 9% (-1)  -47
Per Bolund (Mp) 9% (-2)  -47%

I stort sett handlar det om att partiets storlek avspeglar sig också i förtroendesiffran för partiledaren. Det stora undantaget är egentligen Nooshi Dadgostar som det är fler som har förtroende för än Jimmie Åkesson som trots allt representerar ett dubbelt så stort parti. Och när det gäller det man kallar balansvärdet (alltså skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende) där Nooshi Dadgostar även passerat Ulf Kristersson. Det är alltså inte så många som saknar förtroende för henne. Något som kan vara bra i det långa loppet även för partiets utveckling. Jimmie Åkesson utmärker sig med att det är väldigt få utanför SD som har något förtroende för honom. Det finns alltså troligtvis inte så många fler väljare att hämta.

Vi kan konstatera att den stora förloraren är Annie Lööf medan den stora vinnaren är Nooshi Dadgostar. Något att tänka på för Annie Lööf kanske?

Läs:
Valströmmar sedan valet 2018. – Helsingborgs Dagblad
Lööf rasar i förtroende efter politiska kaoset. – Expressen

1 kommentar

Under Politiker

Är det kört för vissa?

» Men för vilka?

Vad säger ni? Är det inte dags för en väljarundersökning igen? Det har ju gått ganska lång tid nu sedan sist. Det är ju nästan en månad sedan. Har ni klarat er så länge? Det är SCB som har presenterat sin stora undersökning som görs två gånger om året. Man försöker få svar från drygt 9.000 statistiskt utvalda svenskar. Av dessa får man svar från ungefär hälften. Resultatet blev det som följer. Med förändringen sedan förra undersökningen i maj inom parentes. Det ska påpekas att man inte helt fått med kalabaliken med statsministerval och budgetbeslut.

Socialdemokraterna » » 29,1% (+0,9)
Moderaterna » » 22,7% (+0,3)
Sverigedemokraterna » » 18,6% (-0,3)
Vänsterpartiet » » 9,2% (+0,3)
Centerpartiet » » 8,4% (-1,1)
Kristdemokraterna » » 4,6% (+0,1)
Miljöpartiet » » 3,9% (+0,1)
Liberalerna » » 2,5% (±0)

Dvs egentligen inte så stora förändringar på ett halvt år. Möjligtvis då Centerns minskning och Socialdemokraternas uppgång. Men, det kan väl vara kul att fundera lite ändå. Vi kan till exempel notera att den Brunblå sörjan (M, Sd, Kd och L) samlar sammanlagt 48,4% och Liberalerna har då långt kvar för att få näsan över vattenytan. Samtidigt som Kristdemokraterna i varje fall håller sig över vattenytan.

Om vi nu kan kalla det för ett Rödgrönt block (S, V, C och Mp), samlar sammanlagt 50,6% och där Miljöpartiet håller sig precis under vattenytan. Marginalen är inom felmarginalen. Centerpartiet är alltså den stora förloraren om man jämför med siffrorna för ett halvår sedan och Socialdemokraterna är den stora vinnaren.

Socialdemokraterna är alltså undersökningens stora vinnare. Hur kalabaliken med val av statsminister två gånger och förlorad budgetomröstning kan ha påverkat dessa siffror om det hade kommit med vet vi inte. Det är svårt att bedöma hur de som eventuellt röstar S reagerar på kalabaliken. Partiet ligger på plus även sedan valet 2018.

Moderaterna tappar i varje fall inte. Men uppgången är alltså inom felmarginalen. Moderatväljare verkar alltså än så länge inte ha något emot Ulf Kristerssons löftesbrott. Allt för Makten förlåter allt. Vi kan dock konstatera att avståndet upp till Socialdemokraterna växer, men så gör också avståndet ner till SD. Moderaterna är den största vinnaren sedan valet 2018.

Sverigedemokraterna har än så länge i varje fall inte haft något positivt utfall på ökat inflytande över den Brunblå sörjans politik. Men SD ligger fortfarande över valresultatet i förra valet. Marginalen upp till Moderaterna i kampen om att bli största oppositionsparti växer däremot. Skillnaden har växt ännu mer jämfört med förra valet. Jimmie Åkessons dröm om att bli största parti, eller i varje fall största oppositionsparti blir allt mer avlägsen.

Vänsterpartiet behåller sin goda ställning även efter förhandlingarna med Socialdemokraterna. Nooshi Dadgostar har en rejäl ökning sedan valet och behåller denna. Kanske till och med en liten ytterligare ökning sedan halvåret tillbaka. Det är ett läge som bör ge en god förhandlingsposition inför de månader som återstår fram till valet 2022.

Centerpartiet är undersökningens stora förlorare. Man är nu mer eller mindre tillbaka på valresultatet från 2018. Vad tappet nu beror på är svårt att bedöma. Tycker Centerväljarna att C ska börja acceptera SD? Eller är det tvärtom så att C-väljarna tycker att Annie Lööf inte ska vara så kategoriskt negativ gentemot Vänsterpartiet? Att förhandla en budget med S+Mp som Annie Lööf gjorde och sedan inte acceptera den när det kommer till kritan för att S förhandlat med Vänsterpartiet i helt andra frågor kanske inte är den rätta vägen?

Kristdemokraterna håller sig på behörigt avstånd från 4%-spärren. Men den ligger fortfarande oroväckande nära. Kristdemokraterna är, efter Liberalerna, den stora förloraren sedan valet 2018. Vilken effekt har Ebba Buschs budgetförhandlingar med SD på stödet bland kristdemokrater? Mitt intryck är att stora grupper av traditionella KD-väljare är mycket obekväma med att Ebba Busch har visat öppna famnen till Jimmie Åkesson. Debatten är dock tystare än inom Liberalerna.

Miljöpartiet ligger precis under 4%-spärren och den intressanta frågan är om avhoppet från regeringssamarbetet med Socialdemokraterna är det som får opinionen att hoppa över spärren, eller om det är det som får marginalen upp till spärren att öka så att det är kört till nästa val 2022? Jag vågar faktiskt inte spekulera.

Liberalerna då slutligen. Det gamla Folkpartiet är den stora förloraren sedan valet 2018. Partiet är mer än halverat sedan valet och man ligger nu stadigt förankrat under 4%-spärren. Marginalen upp till spärren är nog för stor för att partiet ska överleva nästa val. Det finns ju ingen uppåtgående trend heller. Partiets agerande är ju inte heller ämnat att locka till stöd. Mittenväljare som säger Nej tack till att släppa in SD i värmen väljer nog Centern istället. Och det finns nog inte tillräckligt många liberala väljare som vill ta i ett så antiliberalt parti som SD med tång. Tyvärr Nyamko Sabuni, men det är nog ajöss med Liberalerna efter valet 2022.

Visst kändes det härligt med en väljarundersökning?

Läs:
Ny PSU: Stiltje i opinionen ett knappt år före valet. – SCB
SCB: Både MP och L ute ur riksdagen om det vore val idag. – Sveriges Radio

1 kommentar

Under Väljarundersökning

Magdalena sätter rekord

» Uffe och Jimmie drömmer.

Igår hann jag inte få med Miljöpartiets avhopp från regeringen. Lite förvånad blev jag faktiskt över Miljöpartiets beslut att lämna regeringen. Argumentet är att man ju tvingas administrera en budget som satts samman av klimatförnekare och liknande löst folk och som innebär klara försämringar på miljöområdet. Jag har viss förståelse för MP:s beslut, men undrar på vilket sätt det ska göra saken bättre?

Fast så är det kanske, dvs att det blir bättre. Jag tror att det blir lättare för Magdalena Andersson att regera utan att dras med Miljöpartiet. Kanske kan det också innebära opinionsmässiga fördelar för Socialdemokraterna. Även för Miljöpartiet kan det innebära opinionsmässiga fördelar. Kan det faktum att man inte längre behöver ta ansvar vara det som säkrar Miljöpartiet över 4%-spärren? Vem vet?

Kan man med glädje notera

Hur som helst kan nu Magdalena Andersson sätta tre svenska rekord på mindre än en vecka. Först blev hon Sveriges första kvinnliga statsminister. Detta mer än 100 år efter att kvinnor fick rösträtt. En reform som genomfördes av arbetarrörelsen i samarbete med liberala krafter. Detta trots kraftigt motstånd från konservativa högerkrafter i form av dåtidens Moderaterna. Vi kan för övrigt notera att alla svenska riksdagspartier nu har kvinnliga partiledare – förutom just Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Sedan går hon och blir Sveriges mest kortlivade statsminister. 7 timmar hann hon sitta på posten innan Miljöpartiets avhopp tvingade henne att formellt avgå igen. Om jag förstått det så är det Stefan Löfven som får leda en övergångsregering eftersom valet av Magdalena Andersson aldrig hann fullföljas. Hade varje enskild MP-regeringsledamot avgått så hade det fortfarande formellt varit samma regering som bara ombildades. Eftersom Miljöpartiet som parti valde att lämna regeringen så blir det istället en formellt ny regering som ska tillträda. Då ska statsministern väljas om av Riksdagen.

Så Magdalena Andersson kan sätta ännu ett rekord genom att bli vald till statsminister två gånger på mindre än en vecka. Visserligen såg jag att Skandal-Uffe i ett långt inlägg på Facebook förklarade att han gärna ställde upp som statsminister. Bevare oss väl! Hur som helst så hade han i varje fall insett att det skulle innebära en ytterligare total omsvängning av Centerpartiet. Och så djupt tror jag faktiskt inte att Centern är villiga att sjunka – än i varje fall. Fast uppriktigt sagt skulle det varit spännande att se hur en sådan Ulf Kristersson-ministär skulle sett ut. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna verkar ha blivit riktigt styva i korken och räknar tydligen nu med att man ska få bli medlemmar av en regering skapad av den Brunblå sörjan. En regering som alltså skulle bestå av M + SD + KD. En sådan formation skulle det faktiskt ha varit spännande att få till en omröstning om i Riksdagen. Vilka mer än dessa tre kommer att rösta för en sådan regering? Skulle Liberalerna med Nyamko Sabuni gå så långt att man röstar för en sådan regering? Eller man nöjer sig med att lägga ner sina röster? Eller man skulle till och med rösta emot? Och som sagt Centern?

Visst kan det bli spännande?

1 kommentar

Under Magdalena Andersson