Etikettarkiv: Cacém

Det är farligt att leva

Det är väl något vi kan vara eniga om. Den största risken med att leva är att man med största sannolikhet kommer att dö! Vad man däremot ska fundera över är i vilken utsträckning vi ska låta denna risk styra våra liv. Jag är nämligen fullt övertygad om att vi värderar farorna mycket olika. Många går omkring och är livrädda för händelser som är mycket osannolika medan vi däremot inte funderar över det som verkligen innebär en risk.

Vad är det då som får mig till att ha så här djupa funderingar? Jo, den utlösande faktorn är när jag läser om en olycka i Portugal. Närmare bestämt i Cascais. Det som hände var att ett mindre privatflygplan (registrerat i Schweiz) exploderade i luften och störtar rakt ner på en parkeringsplats utanför ett Lidl-varuhus. Rakt på en lastbil där föraren som sitter i hytten dödas. Dessutom dog de fyra ombord på flygplanet. Vem går omkring och är rädd för att få ett störtande flygplan i huvudet?

Portugals flagga

Att jag reagerade lite när jag läste om olyckan var pga min lilla personliga koppling till det området i Portugal. I min ungdom hade jag en brevvän som bodde i Cacém utanför Lissabon. En sommar i mitten på 70-talet tog jag tåget till Portugal för att hälsa på Ilda, som hon hette. Tåg via Hamburg, Paris, Madrid och sedan till Lissabon. Bland annat minns jag att en svensk tjej som jag träffade på tåget mellan Hamburg och Paris, som bott i Paris några år, visade mig allt av intresse att se i staden på en dag. Vi anlände på morgonen till Paris. Sedan var det snabba tunnelbaneturer runt stan för att hinna se allt av intresse innan vi båda skulle åka vidare på kvällen. Tyvärr åt olika håll. Hur som helst så under en vecka hemma hos Ilda i Cacém hann jag se Cascais och Estoril förutom Lissabon. Senare har min hustru och jag många år senare återvänt och besökt Cascais.

Älska dina närmaste

Vad jag ville kom fram till är om vi värderar riskerna på ett realistiskt sätt, eller om vi går omkring och är rädda för de osannolika farorna men struntar i de mer sannolika farorna? Många går just nu omkring och är livrädda för ett nytt terrordåd samtidigt som vi inte är rädda i trafiken. Detta trots att alltså trafiken skördar många fler offer. Bara några dagar innan dådet i Stockholm dog flera ungdomar i en bussolycka. Det händer svåra trafikolyckor dagligen. Allt för många fortsätter att röka trots att det väl är det farligaste vi kan göra. Många i Malmö är livrädda får att utsättas för skottlossning. Till och med Donald Trump i USA tog upp risken för att bli skjuten i Malmö. Risken för detta i Malmö när det var som värst motsvarade risken i lugna områden i USA. I de riktigt våldsdrabbade områdena i USA ligger risken skyhögt högre. Vi är väl nästan alla i gemen oroliga för att utsättas för någon form av våldsbrott. Men verkligheten är ju faktiskt den att om man inte tillhör kriminella kretsar och håller sig nykter är risken för detta ofantligt liten.

Fast, som sagt, precis vad som helst kan hända. Man kan till och med få ett störtande flygplan i huvudet. Men det innebär inte att vi kan gå omkring och titta uppåt hela tiden av rädsla för att detta ska hända en gång till. Risken blir då mycket stor för att vi istället går rakt in i en lyktstolpe!

Mitt råd är alltså att gå inte omkring och var rädda för faror som knappt finns. Bry dig istället om dina närmaste och visa dom kärlek och uppskattning. Då ska du se att livet blir mycket trevligare. För hur du än gör, så det enda vi kan vara övertygade om är att förr eller senare dör vi faktiskt.

1 kommentar

Under Terrorism

Jag skäms

I dag vid midnatt valde den svenska socialdemokratiska regeringen (jag väljer att inte nämna Miljöpartiet eftersom dom verkar ha krupit ner i skyddsrummen) att sälla sig till de främlingsfientliga krafter som allt mer tagit över vårt Europa. Dom enda som jublar över det svenska beslutet att införa ID-kontroller för de som vill färdas till Sverige från Danmark är Sverigedumokraterna. Det är en grov skam att detta görs av en Socialdemokratisk regering. Ett Socialdemokratiskt parti som totalt tappat bort all förankring i den solidaritet med alla, som en gång i tiden präglade partiet. Jag skäms över de år jag en gång i tiden lagt ner på arbete i den lokala SSU-klubben. Jag skäms över det jobb jag en gång lagt ner i den lokala socialdemokratiska föreningen. Över det arbete jag lagt ner som socialdemokratisk representant i kommunens Fritidsnämnd, Skolstyrelse och Kommunfullmäktige. Jag skäms över allt det arbete som min nu snart 95-åriga mamma lagt ner i Socialdemokratisk kvinnoklubb, Kommunstyrelse och som ordförande i olika kommunala nämnder. Hur kunde ett svenskt socialdemokratiskt parti förfalla så? De svenska begränsningarna sprider sig till andra länder. Att en påstått socialdemokratisk Stockholmsmaffia på det här viset skämmer ut sig och samtidigt tar strupgrepp på Nordens största och mest livaktiga region är en skam. Allt detta för att förhindra människor från att söka asyl, en mänsklig rättighet. NI SKA SKÄMMAS!

Sven med mamma och pappa

Mitt första pass?

Jag är född 1952. Redan 1957 infördes den nordiska passfriheten. Jag är uppvuxen med att till och från Danmark åker man utan problem. Man kan tura med färjorna mellan Helsingborg – Helsingør. I dag trafikerade av två olika rederier. Scandlines med avgångar upp till varje kvart och dessutom de mindre Sundsbussarna en gång i timmen. Och till detta Öresundsbron Malmö-Köpenhamn med tåg upp till var 10:e minut. Att ta en tur till Danmark är något helt normalt och 10.000-tals människor pendlar varje dag mellan länderna. Att visa pass/id varje gång man åker över Sundet är något som för några månader sedan sågs som fullständigt vanvett. Men detta vanvett har alltså införts av en feg och populistisk socialdemokrati som helt glömt sina rötter. Det jag kommer att tänka på är när jag 1974 efter att ha muckat från min militärtjänst först åkte och hälsade på min brevvän Ilda i Cacém utanför Lissabon i Portugal i en vecka. En tågresa via Paris och Madrid som i sig var en upplevelse. Men man fick visa pass varje gång man passerade en gräns. Och ännu mer tänker jag på när jag några veckor senare efter hemkomsten tog tåget igen för att under en vecka hälsa på min brevvän Heidi i den lilla byn Großaga i södra DDR (Östtyskland). När tågvagnen rullade av färjan i Sassnitz möttes vi av den östtyska pass- och tullkontrollen. Jag hade, som det var populärt på den tiden, en liten väska fäst i livremmen där jag förvarade plånbok, id-handlingar, biljetter osv. När säkerhetspolisen såg min väska pekade han på den och frågade: – ”Waffen?”. Jag svarade med ett leende snabbt: – ”Ja!” Jag insåg en halv sekund senare vad jag hade sagt och vill helst sjunka genom golvet och försvinna. Jag hann tänka många tankar om min eventuella möjlighet att återvända till Sverige helskinnad under de kommande två sekunderna. Men till min lycka skrattade bara den östtyska säkerhetspolisen och gick vidare till nästa järnvägskupé utan att ens titta i mitt bagage eller kolla mina handlingar. I dag är det andra bullar vid den dansk-svenska gränsen! Bilden visar kanske mitt första pass från 1963 med mamma och pappa.

1 kommentar

Under ID-kontroller