Etikettarkiv: Försvarspolitik

Musen som ryter för jämnan

Ett av Sveriges minsta partier är Liberalerna, som förr i tiden kallades sig Folkpartiet. Ett parti som under det här århundradet haft en stadigt nedåtgående trend. Flera väljarundersökningar på senare tid har till och med placerat Liberalerna under strecket. Partiet har dock en partiledare som gillar att profilera sig som fanatiker i vissa frågor. I två av de fyra paradgrenarna för Jan Björklund är han dock oftast ganska tyst i dag. Jan Björklund är en av landets stora kärnkraftskramare. Ett område där han dock har tvingats till rejäl tystnad på senare år. Kärnkraftens tid är helt enkelt över. Det som återstår är avveckling. Diskussionen handlar om hur fort detta ska ske. Inte om att bygga ut. Den frågan är död!

Ge Liberalerna fingret

En annan av Jan Björklunds kramdjur handlar om EU och Euro. Frågan om en svensk anslutning till Euron får väl dock också betecknas som död för tillfället. Utvecklingen har väl snarast visat att det svenska beslutet att behålla kronan var ett riktigt beslut. Det var tur att vi inte lydde Jan Björklund utan sade Nej. Ekonomer, politiker och statsvetare är nog ganska eniga om detta. Jan Björklund har väl inte gett upp, men det här är en fråga där han är ganska tyst numera. Han har insett att den frågan är också död!

Det tredje ämnet var uppe i går. Jan Björklund har gjort sig känd som en skoltaliban. Kampen för friskolor och skolval bedrivs in absurdum. De flesta som är insatta i området har insett problemen med den i Sverige i jämförelse extremt marknadsutsatta och kommersialiserade skolan. Stora delar av den svenska skolans problem beror just på den av Jan Björklund så älskade kommersialiseringen. Fast Jan Björklund har inte insett detta än.

Fast det är det fjärde ämnet som inspirerade mig till de här raderna. Det handlar om Jan Björklunds bakgrund som militärt befäl av Majors rang och som gjort honom till en av den svenska politikens främst krigshetsare. Nu senast manifesterat av att Jan Björklund KU-anmält Försvarsminister Peter Hultqvist för att Överbefälhavaren Micael Bydén skiljt generalmajor Anders Brännström från ett uppdrag att leda Försvarshögkvarterets totalförsvarsavdelning. Vilket, enligt Jan Björklund alltså, beror på att Försvarsministern gett ÖB order om detta. Uppenbarligen har Jan Björklund missförstått något här. Det är inte OB som sitter i Försvarsministern knä, det är faktiskt tvärtom. Som gammalt militärt befäl så borde Jan Björklund vara medveten om att i den militära hierarkin så lyder man överordnade utan att ifrågasätta. Punkt!

Naturligtvis handlar det hela om i vilken grad Sverige hotas av en omedelbar attack från Ryssland och hur många tiotals miljarder kronor ytterligare som den svenska generalerna måste ha att leka med. Jag tycker ni ska roa er med att läsa ett debattinlägg i Svenska Dagbladet i dag som är skrivet av Lars Ingelstam som bland annat är f d planeringsforskare vid FOA. Lars Ingelstam tycker att den ”sparkade” Anders Brännström har rätt. Den diskussionen lägger jag mig inte i. Att han fått ”sparken” handlar om militär hierarki. Inom militären lyder man överordnad. Punkt! Istället är det några citat från debattartikeln som jag fäster mig vid:

– ”Jag har följt svensk försvarsdebatt ganska noga i 7 år, och vill påstå att den till 90 procent har handlat om att prata upp försvarsanslaget genom att måla upp militära hot från Ryssland, och endast till liten del fokuserat verklig säkerhet.”

– ”Det är legitimt att argumentera för ett starkt försvar, men det är både olämpligt och kontraproduktivt att detta sker genom ensidiga och överdrivna fiendebilder. Sådana skapar oro snarare än beslutsamhet i befolkningen, splittrar opinionen och försämrar de allmänpolitiska relationerna till våra grannländer.”

Sedan har Lars Ingelstam en del råd. Mycket intelligenta råd.

– ”Försvarssektorn, från försvarsministern och nedåt, förpliktar sig att inte lägga sig i utrikespolitiken, särskilt gentemot Ryssland. Våra relationer dit är svåra nog ändå, och måste innefatta diplomati, handel, kultur, utbildning, turism, vänorter och mycket annat, plus i dagsläget EU:s sanktioner och hur vi ska förhålla oss till en bekymmersam utveckling av mänskliga rättigheter. Allt detta blir svårare om Försvarssektorn anser sig tvungen att i ett allt högre tonläge framställa Ryssland som allmänt opålitligt och en hotfull fiende. Bättre då göra som Finland: inte mucka gräl i onödan, tänka och handla beslutsamt, föra samtal och söka samarbete.”

Non Violence

Läs dom där mycket visa orden Jan Björklund. Sluta hetsa!

1 kommentar

Under Jan Björklund

Historielöshet

En av de militärhetsare som regelbundet dyker upp i Svenska Dagbladet är Claes Arvidsson. Hans regelbundna texter mynnar mer eller mindre alltid ut i en slutsats att militären behöver mycket mer pengar och Sverige måste gå med i NATO. Dagens ”ledare” under rubriken Försvarspolitik bland tomtar och troll i Rosenbad är inget som helst undantag. Det här är inte resonemang där man framför fördelar och nackdelar och sedan kommer fram till en slutsats. Det här är istället ett exempel på där man först bestämt vad man ska argumentera för och sedan letar fram alla argument man kan komma på som bevisar att man har rätt. Att det finns argument för motsatsen, sån’t behöver man inte bry sig om.

Svenska Freds

Alltså gör jag på samma sätt, fast tvärtom!

Claes börjar med att hävda att ett svenskt medlemskap i NATO skulle bidra till fred och stabilitet i vår del av världen. Fast jag kan inte på något sätt se HUR han kommer fram till detta. Observera att det alltså inte handlar om att just Sveriges säkerhet skulle öka, utan medlemskapet skulle bidra till fred och stabilitet. Att Ryssland då vet att Sverige tagit slutgiltig ställning för att förvandla Östersjön till ett NATO-innanhav och stänga inne den ryska flottan skulle alltså bidra till stabilitet? Jag vill snarast hävda att en svensk Alliansfrihet (Claes använder ordet Allianslöshet) bidrar till att öka stabiliteten och minska risken för en konflikt. Den svenska Alliansfriheten har istället gjort att Sverige har världsrekord i att hålla sig utanför militära konflikter.

Den svenska Alliansfriheten ger oss en möjlighet att vid en konflikt själva bestämma. Ett svenskt medlemskap i NATO innebär ju i praktiken att Sverige förbinder sig att militärt stödja stater som Turkiet, Ungern, Polen och USA. Ett medlemskap i en militärunion innebär ju att man förbinder sig att hjälpa varandra. Vi kan inte bara vara garanterade att få hjälp, vi garanterar också att hjälpa andra. Claes Arvidsson jämför Alliansfriheten med att tro på Tomten. Jag skulle snarare hävda att tro att NATO-medlemskap skapar säkerhet är att tro på Tomten.

Säg Nej till NATO

Det stora argumentet för det svenska NATO-medlemskapet är naturligtvis den vanliga rysskräcken. Sverige har alltid varit rädda för Ryssland. Det här är en skräck som är äldre än Lenin, Stalin, Krusse, Putin eller vem vi nu vill räkna upp. Faktum är dock att historiskt har det varit vanligare att det var Sverige som anföll Ryssland än tvärtom. Bland argumenten för att bevisa hotet från Ryssland används ofta den ryska upprustningen. Naturligtvis är den ryska krigsmakten starkare än den svenska. Något som ju är självklart. Ryssland är ytmässigt 38 gånger så stort och det bor 14 gånger så många människor. Men den militärmakten ska ”försvara” landet mot många fler och mycket starkare militärmakter. Verkligheten bakom den ryska ”upprustningen” är att bara de båda NATO-staterna Storbritannien och Frankrike tillsammans har en militärmakt som är större än den ryska. Vi ska sedan inte tala om den amerikanska militärmakten…..

Ett annat argument för att slänga mer pengar till generalerna och gå med i NATO är den ryska aggressionen som det heter. Verkligheten är dock den att rysk (och innan det sovjetisk) militär används för att tillvarata Moskvas intressen inom det område som Moskva anser vara deras egen intressesfär. Under sovjettiden alltså Östeuropa (se Ungern t.ex.) och nu handlar det om de forna sovjetrepublikerna (se Georgien och Ukraina). Att säga detta är inget försvar för den ryska politiken, men en förklaring till att Ryssland lägger sig inte militärt i stater utanför denna intressesfär. Det är alltså exakt samma sätt som USA agerar i Central- och Sydamerika och Västindien. Där USA regelmässigt invaderar stater som inte lyder (Grenada som exempel), avsätter folkvalda ledare och ersätter med egna diktaturer (Chile t.ex.). Exemplen är många. Det finns dock en skillnad mellan USA och Ryssland. USA skickar militär till resten av världen också. Invasionen av Irak (som motiverades med en medveten lögn) anses av många vara det som skapat oroligheterna i området). Bombningarna av Libyen som efterlämnade ett laglöst land. Exemplen är många.

Det bästa Sverige kan göra för att bidra till fred och stabilitet i vår del av världen är att fortsätta vara Alliansfria och istället arbeta för avspänning. Arbeta för att de konflikter som finns i området får en lösning. INTE att provocera den ena sidan.

För övrigt blir allt fler övertygade om att den svenska militärens ständiga ubåtsjakter inte har handlat om jakt på ubåtar utan om något annat. Ryssland har under Putin förvandlats till en korrumperad totalitär stat utan någon fungerande demokrati. Å andra sidan har jag ännu mindre förtroende för Donalds Trumps omdöme.

Ryssland

Lämna en kommentar

Under NATO