Ett intelligent påpekande

Jag läser en lång intervju med diplomaten Hans Blix i Svenska Dagbladets Kulturbilaga. En intervju som innehåller en hel del intelligenta tankar. Hans Blix är folkpartisten som var generaldirektör för FN:s atomenergiorgan IAEA när katastrofen i Tjernobyl inträffade. Han var innan det utrikesminister i Sverige 1978-1979.

I intervjun får han frågan om hur han ställer sig till dagens Liberalerna. Han berättar då att han fortfarande delar partiets grundvärderingar. Men på ett område har han en direkt motsatt åsikt än den som drevs av bland annat den f.d. majoren Jan Björklund. Som för övrigt nu återvänt till det militära livet. Jag citerar Hans Blix i hans mycket intelligenta tankar:

– ”Världen satsar mer än 1.700 miljarder dollar om året – vi talar alltså om dollar – till beredskap för att förhindra militära anfall. Jämför den summan med beredskapen för att möta en pandemi. Nu står vi här med corona och har inte ens tillräckligt med plastförkläden. Miljarders miljarder går till upprustning inför en händelse som är högst osannolik samtidigt som vi inte ens har acceptabla lager av skyddsutrustning vid den lika osannolika händelse som nu blivit verklig.”

Ett onekligen mycket intelligent konstaterande. Vi gör på samma sätt i hela världen. Kanoner, stridsflygplan, u-båtar, k-pistar och handgranater är mycket viktigare än att se till att det finns beredskap för pandemier, väderkatastrofer eller andra former av samhällskriser. Det är viktigare att vi kan skjuta ihjäl en inkräktare som kanske möjligen kommer. Inkräktaren har samtidigt satsat sina slantar på att vara beredd på att det är vi som är inkränktaren som ska komma. Gröna uniformer är skickliga på att suga ut pengar från skattebetalarna – runt om i hela världen.

Vintern 2002-2003 var Hans Blix ansvarig för FN:s vapeninspektörer som skulle undersöka om USA och Storbritannien hade rätt när man beskyllde Saddam Husseins Irak för att ha utvecklat massförstörelsevapen. Gruppen redovisade för FN att man inte hittat några tecken på att det fanns några massförstörelsevapen. USA och Storbritannien beslutade sig dock för att strunta i detta och attacken inleddes i mars 2003. Detta trots protester från de flesta länder. Men det fanns också de som stödde invasionen. Bland dessa fanns moderaten Carl Bildt som också tjänade stora summor på kriget. Som väntat hittade man inga massförstörelsevapen som ju USA och Storbritannien hade haft som förevändning för kriget. Istället stod det klart att skälet för invasionen var att få kontroll över den irakiska oljeindustrin. Effekten av invasionen blev istället att vi fick ett totalt instabiliserat Mellanöstern och IS terror kunde växa fram.

En del skulle lyssnat mer på Hans Blix. Många skulle gjort det!

Mer läsning:
Om man lyssnat på oss hade IS inte uppstått. – Hans Blix i Svenska Dagbladet

April, april

Så här i omvärderingarnas tidevarv, så kanske det finns anledning att leta upp ett antal politiker som ångrat sig. Det är ju ett framträdande drag hos politiker, att omvärdera sina åsikter och erkänna att man hade fel. Så låt oss börja.

Þ Ett citat som jag regelbundet återkommer till är det här från dagens moderatledare och statsministerkandidat Ulf Kristersson. 1990 när han som ung MUF-spoling valdes in i Riksdagen gjorde han det här löftet: – ”Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten.” Nu har han faktiskt ångrat sig. Och i ett officiellt uttalande deklarerat att Coronakrisen har visat hur viktigt det är med en stark Välfärdsstat. – ”Mina åsikter om att avveckla välfärdsstaten handlade uteslutande om ungdomlig dåraktighet, som jag bittert ångrar numera. Den svenska välfärdsstaten är viktig.” påpekar Ulf Kristersson i dag.

Þ En annan politiker som ångrar sig är Göran Hägglund, den gamla KD-ledaren och Socialministern. Som sådan var han ansvarig för utförsäljningen och privatiseringen av de svenska Apoteken. En privatisering som resulterat i fler Apotek i städerna, mer försäljning av skönhetsmedel och en försämrad lagerhållning av viktiga läkemedel som allt oftare är slut i lagren. Detta eftersom det gamla statliga Apotekets lagkrav om att det skulle hållas läkemedel i lager samtidigt med privatiseringen avskaffades. – ”Sett i backspegeln borde vi ha byggt upp ett ansvar för att den funktionen skulle upprätthållas.” Sagt i dag av en ångerfull Göran Hägglund.

Þ En av de ivrigaste förespråkarna för att Sverige ska avskaffa sin neutralitet och alliansfrihet och istället ansluta sig till den USA-ledda militäralliansen NATO har varit Liberalerna och deras förre partiledaren, f.d. majoren Jan Björklund. Men under ledning av den nya partiledaren Nyamko Sabuni och genom utvecklingen inom flera medlemsländer i NATO så har det fått Liberalerna att ändrat sin syn. Utvecklingen från demokrati till något annat i NATO-medlemmar som Ungern, Turkiet och Polen har tvingat Liberalerna till omprövning. – ”Det är inte realistiskt att Sverige ska upprätta ömsesidiga militära förpliktelser med odemokratiska länder som Ungern och Turkiet. Det är inte försvarbart att Sverige genom ett medlemskap i NATO skulle lova att militärt ställa upp för länder som Ungern och Turkiet.” Så säger alltså Nyamko Sabuni i dag.

Þ För några dagar sedan blev det klart att Sverige skulle omfördela en del av biståndsbudgeten så att 100 miljoner kronor istället skulle gå till FN organet WHO som vädjat till världens länder om bistånd i arbetet mot Coronaviruset i fattiga länder som inte har tillräckliga egna resurser själva. Sverige uppfyllde alltså WHO:s önskan och omfördelade pengar i biståndsbudgeten. Reaktionen från Sverigedumokraterna och Jimmie Åkesson (som då precis kommit hem från sina Turkieteskapader) blev: – ”Det är huvudlöst, varje skattekrona ska gå till att rädda liv och arbetstillfällen i Sverige.” Sedan dess har Jimmie Åkesson kommit på att hans yttrande var lite förhastat. Dels rörde det sig alltså inte om nya pengar och dels har Jimmie Åkesson kommit på att de människor som bor i de fattigare länder som är aktuella faktiskt är just det – Människor. – ”Jag vill be om ursäkt för mitt något förhastade uttalande. Jag har sett hur stor andel av alla de som sliter inom vården här i mitt Sverige för oss svenskar som faktiskt är av utländsk härkomst. Jag har insett att vi är alla lika mycket värda, svarta som vita eller gula. Jag ber om ursäkt för vad jag sagt tidigare.”

Þ En annan politiker som krupit till korset är Ebba Busch. Observera att hon heter så, inte Ebba Busch Thor. Detta efter skilsmässan förra året. Det är just denna som fått henne att fundera. Hon har bland annat tagit sig tid till att läsa lite i Bibeln. Och när hon har läst i den Heliga skriften så har hon kommit underfund med att det Kristna budskapet handlar om ett kärleksbudskap till ALLA. Och när hon kombinerar denna insikt med KD:s slogan om ”Ett Sverige att lita på. Med KD” så har hon insett att hennes taktik att släppa in Sverigedumokraterna i den politiska värmen inte alls går ihop. – ”Jag vill be om ursäkt. Min taktik att försöka få makten i Sverige genom att släppa in Sverigedumokraterna i värmen var ett stort misstag. Om jag vill ha ett Sverige att lita på så kan jag inte göra detta tillsammans med ett rasistiskt missnöjesparti med nazistiska rötter och som man verkligen inte kan lita på. Jag ber verkligen om ursäkt!”

Þ Det ryktas också om att Stefan Löfven under en kort paus före en ny presskonferens om Coronavirusets härjningar satte sig i en hörna och läste en liten skrift med det Socialdemokratiska partiprogrammet. Enligt ryktet brast han ut i ett högljutt: – ”Aj fan, är det detta som det Socialdemokratiska partiet ska arbeta för. För helvete, det har jag missat totalt.”

Þ Slutligen har Jonas Sjöstedt i dag den 1 april gjort ett officiellt uttalande. – ”Mitt tidigare hot om att avgå som partiledare var bara ett aprilskämt i förväg. Det som gäller är vad jag säger i dag den första april. Jag sitter kvar tills ni får köra mig ut i rullstol.”

Som ni kanske förstår så handlar allt det här om aprilskämt. Det är inget annat än lögn och förbannad dikt alltihop! Fast sanningen är att det inte är lögn allt det som står här uppe. Ett av de ångerfulla citaten är helt sant. Det finns faktiskt en politiker som har ångrat sig. Kan ni gissa vem?

Tänk, alla kan ha rätt någon gång

De av er som läser Sven Tycker regelbundet har nog förstått att hos mig står de svenska storbankerna inte så högt i kurs rent allmänhet och då Nordea i synnerhet. Och i verklig synnerhet så ligger den finsk/svenska bankmannen Björn Wahlroos riktigt risigt till hos mig. Björn Wahlroos är styrelseordförande i den finska försäkringsjätten Sampo som också är största ägare i Nordea och var genom detta också styrelseordförande i Nordea under många år tills helt nyligen. Björn Wahlroos är finne, men är bosatt (i varje fall skriven….) i Sverige.

Det är med största sannolikhet så att det var Björn Wahlroos som drev igenom Nordeas skatteflykt till Finland för att slippa betala avgifter i Sverige. När de svenska storbankerna presenterar sina kvartalsresultat så kan vi se att Nordea har tappat fart i jämförelse med sina ”konkurrenter”. Jag har ju en liten förhoppning om att ett skäl till detta är att en hel del kunder i Sverige gjort som jag, alltså bytt bank från Nordea och lämnat dom till sitt öde. I dag är alltså Nordea en finsk storbank med verksamhet även i Sverige.

Vad har då denna långa gnälliga inledning med rubriken att göra? Jo, jag såg i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga en intervju med just denna Björn Wahlroos. – ”Finland gjorde fel med euron” konstaterar Björn Wahlroos. – ”Finlands införande av euron 1999 var ett stort misstag” säger Björn Wahlroos. Och fortsätter: – ”Det har kostat Finland enorma mängder pengar att vi sitter fast i en tysk valuta med en finsk arbetsmarknad”. Dvs Björn Wahlroos har ungefär samma invändning mot Euron som jag själv har. Något som känns lite kymigt att veta, att Björn Wahlroos tycker som jag. De länder som infört Euron är ju tvungna att följa det som bestäms centralt. Det är inte alls omöjligt att mindre ekonomier i utkanten inte alls ligger i konjunkturfas med stora Tyskland som ”styr och ställer”. Det innebär att den valutapolitik som förs av Euron kan vara direkt skadlig för den egna ekonomin.

Alltså är jag motståndare till Euron och tycker att Jan Björklund pratar gallimatias när han är så hialös med att vilja införa Euron i Sverige. Nackdelarna överväger starkt. Till och med Björn Wahlroos håller alltså med mig. Det säger inte lite.

Fast det citat som avslutar intervjun med Björn Wahlroos håller jag verkligen inte med om: – ”Alla skatter är alltid för höga tycker jag”. Sagt av Björn Wahlroos som kommentar till varför han skrivit sig i Sverige för att slippa Förmögenhetsskatt, Arvsskatt och Gåvoskatt. Sverige är ju ett skatteparadis för den som har gott om slantar. Låt oss avsluta med det klassiska Björn Wahlroos citatet:

– ”Nu kommer jag nog att stöta mig med vissa men omkring 80 procent av människorna är idioter, åtminstone när det handlar om pengar. Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten som saknar idéer till de 20 procent som har det.”

Till exempel då att skriva sig i det land som är skattemässigt mest fördelaktigt alltså…

Äntligen ett glädjeämne för skoltalibanen

Äntligen ett glädjebesked för den stackars Folkpa… f’låt Liberala partiledaren Jan Björklund. Skoltalibanen Jan ”Majorn” Björklund har tydligen fått med sig Sverigedumokraterna och de andra Högerallianspartierna på ett uttalande från Utbildningsutskottet som uppmanar regeringen att lägga fram ett förslag på någon form av ordningsbetyg i skolans högstadium och gymnasium.

Vad jag förstår så är de främsta argumenten att det skulle ge lite bättre ordning i skolan. Att det ska ge föräldrarna information om hur telningarna sköter sig i skolan. Samt att de flesta andra länder i Europa har det. Hur är det då med verkligheten bakom dessa Jan-argument.

Hurraropen kommer knappast från de berörda. Lärarna betackar sig. Eleverna är i huvudsak kritiska. Överhuvudtaget är det nog främst bland populistiska politiker som vi hittar ett stöd. Kritiken bland de berörda är snarast ganska enig. Det handlar om ”handlingskraftiga” beslut som egentligen inte gör någon nytta. I Dagens Samhälle är en grupp psykologer snarast kritiska mot utbildningsminister Anna Ekström för att redan hennes förslag handlar om populism. För några år sedan gjorde Skolinspektionen en utredning i ämnet. Det är många förslag, men knappast Ordningsbetyg.

Sedan argumenterar Jan Björklund för att det skulle vara ett sätt att informera föräldrarna om problemen. Jag som trodde att föräldrar ska få den typen av information kontinuerligt under skolåret? Det är väl ingen nytta om föräldrarna när terminen är slut får veta att gullgossen och älsklingstösen inte sköter sig i skolan. Den informationen ska väl föräldrarna ha kontinuerligt under skoltiden. Det är väl ingen nytta att få veta det när det är slut. Du pratar i nattmössan Jan Björklund!

Det tredje argumentet skulle vara att de flesta länder i Europa har den här typen av omdömen i betygen. Men kära Jan, om vi ska göra som andra gör så har jag ett förslag på förändring på ett område inom skolan där vi är helt unika. Vi är ensamma om att tillåta skattefinansierade skolor som drivs av kommersiella börsnoterade aktiebolag som har som syfte att maximera vinsten. Det är INGET annat land som accepterar den användningen av skattepengarna. Vad säger du Jan Björklund? Ska vi införa en form av vinstbegränsning inom friskolorna? Det har alla andra länder!

Tyvärr kära Jan. Dom enkla, snabba och populistiska lösningarna är ofta inte någon lösning utan bara ett papper utan effekt.

På tal om Liberalerna så är det väl ingen som missat Liberalerna i Falun som beställde flygblad inför det kommunala omvalet och fick 2.500 Pizzamenyer för en belgisk pizzeria istället från det holländska tryckeri man anlitat. En fråga till Liberalerna i Falun. Finns det inget lokalt tryckeri som kunde anlitas? Istället för att beställa från Nederländerna? Hört talas om Närproducerat? Stödja Lokalt Näringsliv?

Sönderfallet

Inbördeskriget inom den tidigare Högeralliansen fortsätter med oförminskad kraft. Nästan dagligen kan man läsa om nya nålstick och förnärmade uttalanden. Vi som står utanför och tittar på kan inget annat än njuta medan denna Moderatstyrda allians sakta tar död på sig själv.

Det mest intressanta i denna uppluckring är oförmågan från de aktuella parterna att se något annat än att allt är ”dom andras fel”. Centerpartiet är förvånade över att Moderaterna inte vill förstå att Centern hela tiden redan innan valet gjort klart att man skulle inte ställa upp i en regering som var beroende av aktivt stöd från Sverigedumokraterna. Samtidigt verkar man själva inte begripa att deras egen oförmåga att ge klara besked under förhandlingarna starkt bidragit till problemen.

Liberalerna är i ungefär samma situation. Dom lämnade innan valet samma besked. Ingen regering som är beroende av Sverigedumokraterna – punkt! Eftersom Liberalerna var den minsta parten så hade dom ju inget annat att göra än att vänta på Centern. Något som uppenbarligen Liberalerna straffats för, men inte Centern. Jan Björklund lämnar nu över till andra att reda ut.

Kristdemokraterna verkar i varje fall på kort sikt vara vinnaren på kalabaliken. I varje fall på den sidan av barrikaderna. Ebba Busch Thors utveckling till hela Sveriges mysiga batongfarmor har i varje fall på kort sikt varit bra för utvecklingen av partiets sympatier. Men en dag måste väl ändå batongsympatisörerna genomskåda Livets Ords bluffen.

Sverigedumokraterna sitter bredvid och väntar på att sympatisörerna ska ansluta sig medan Moderaterna och Kristdemokraterna blir allt mer villiga att börja samarbeta. Men, jag tror faktiskt att Jimmie Åkesson är lite oroad över att siffrorna över sympatisörer inte stiger. Istället fortsätter sverigedumokratiska politiker att trampa i klaveret lika regelbundet som regnvädren passerar vårt land. Istället verkar en hel del SD-sympatisörer vända sig till Kristdemokraterna istället på grund av Ebba Busch Thors batongretorik. Det upplevs väl som lite mer rumsrent.

Hos Moderaterna verkar Ulf Kristersson snart få panik. Han lyckades inte bli statsminister som han drömt om. Högeralliansen som skulle göra honom till detta håller på att helt rämna. Partiets väljarbas fortsätter att krympa. Och på många håll vägrar partiet lokalt att lyda och närmar sig på många håll istället den Sverigedumokratiska retoriken. Min gissning är att Ulf Kristersson är utbytt innan nästa val. Han har inte gjort sig känd för att göra succé i sina tidigare uppdrag (varken politiskt eller privat) och har nu ännu ett misslyckande som vi kan lägga till listan. Hans Donald Trump-liknande yttrande att Högeralliansen var störst efter valet visade ju bara att han inte kunde räkna – heller.

Hur vi ska tolka det faktum att moderata Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson nu lämnar tidningen och blir presschef hos Kristdemokraterna vet jag inte. Men, det är väl ännu ett exempel på flykten från Moderaterna. Hans jobb på moderata Svenskan tas över av näringslivets lobbyorganisation Timbros utsända i ledarredaktionen, Lydia Wålsten. I dagens ledare tar hon i varje fall klar ställning. Rubriken lyder: Miljökrav stoppar grön gruvboom på dagens ledare. Det handlar om motståndet mot att börja gruvbrytning på Österlen i Skåne. – ”Somliga skåningar är rädda för att få en gruva på Österlen” skriver Lydia. ”Somliga” skulle jag vilja ersätta med ”de flesta”! Kring det natursköna slättlandskapet Österlen är det nog mycket svårt att hitta någon som sympatiserar med tankarna på att öppna gruvor för att utvinna Vanadin. Men i Lydia Wålstens värld så finns det inget som heter miljöhänsyn om man kan tjäna pengar. Att prata om ”Grön gruvboom” är faktiskt riktigt komiskt.

Vi ser med spänning fram emot framtiden!

Bra? Dåligt? Minst dåliga?

Så ser det trots allt ut som om det kan bli en överenskommelse mellan S + Mp + C + L som gör att Sverige kan få en riktig regering. Är då detta bra? Ett sätt att avgöra om det var en efter omständigheterna trots allt bra lösning är att se vilka som är mest missnöjda.

När jag såg moderaternas ledare Taxi-Uffe Kristersson uttala sig i TV i går på kvällen kunde jag inte avgöra om han skulle börja gråta eller om han ska bryta ihop av ilska över att hans ambition att bli statsminister gått i kras. Kristdemokraternas Sara Skyttedal (hon med ”Flyg mer” som paroll) skrev på Twitter: – ”Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig.” Svenska Dagbladet konstaterar att Allians för Sverige nu är död och begraven. Hos Moderaterna och Kristdemokraterna är det en kombination av tårar och ilska medan Sverigedumokraterna troligtvis främst gråter eftersom dom förlorar sin chans till att spela vågmästare.

Ska vi gå efter dessa reaktioner från Höger så är faktiskt överenskommelsen kanske inte så illa trots allt! Kan man göra Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor förtvivlade och nästan gråtfärdiga så har man kanske lyckats? Att Sara Skyttedal (som är KD:s förstanamn i kommande EU-val) kläcker ur sig dumheter för att få publicitet är väl intet att förundras över. – ”Min mor flydde till Sverige undan Vidkun Quisling och hans norska nazistkollaboratörer. Man ska vara varsam med orden” uppmanar Jan Björklund medan tom Ebba Busch Thor tar avstånd genom att säga: – ”Ett olämpligt ordval”. Men Sara Skyttedal har ju fått publicitet igen och det är det hon är ute efter. Hon tillhör de mer publicitetskå-a politikerna. Och nu har jag också hjälpt henne på traven…

Ett annat sätt är att se på vad som är alternativen. Hade en regering ledd av Ulf Kristersson tillsammans med Ebba Busch Thor och på Jimmie Åkessons nåder varit ett bättre alternativ? Jag ställer mig starkt tvivlande till detta. Dels beroende på den ännu mer extrema högerpolitik detta skulle resulterat i och dels pga Ulf Kristerssons allmänna inkompetens. Vi kan konstatera att detta med all säkerhet hade varit en ännu sämre utväg. Den fråga man kan ställa sig är vad ett Extraval hade kunnat ge för resultat. Tyvärr tror jag inte det skulle löst några knutar man det hade resulterat i ett lägre valdeltagande och troligtvis ett ännu lägre valdeltagande i det EU-val som sedan följt strax efter.

Vi kan också titta på det sakpolitiska innehållet i överenskommelsen. Det är en överenskommelse som faktiskt innehåller en hel del positiva delar. Flygskatten blir kvar. Flyget får alltså inte fortsätta att vara ett skattesubventionerat skattefrälse. Samtidigt utlovas en rejäl ökning av kapaciteten på järnvägen genom ett bygge av Höghastighetstågen. Ett mobilförbud i skolan är helt rätt. Ett stopp för nya religiösa friskolor är ett steg på vägen. Några steg mot en mer anständig flyktingpolitik kan inte vara fel. Alla har fått ge och ta, och så är det i en förhandling. Man kan tycka att Stefan Löfven sålt ut för mycket, men kanske är det på lång sikt det rätta för att få hål på Högeralliansen?

Sedan är det ju helt klart bra för oss vänsterpartister rent opinionsmässigt. Vänsterpartiet kan nog se fram emot fortsatt ökat stöd!

Alla måste kompromissa

Det börjar bli allvar nu för våra rikspolitiker att kompromissa sig fram till en regeringsbildning. För så är det ju helt självklart. Det krävs kompromisser, att man ger avkall på gamla löften! Hur mycket är Stefan Löfven villig att erbjuda Annie Lööf (och Jan Björklund) för att få deras stöd? Det handlar om att visa kompromissvilja, men också om att göra en avvägning av var gränsen går för att förhindra ett ännu sämre alternativ. Att släppa fram en oduglig statsminister som Ulf Kristersson som ska regera tillsammans med en Ebba Busch Thor som snart har positionerat sitt parti på samma våglängd som Sverigedumokraterna. Samtidigt som Ulf och Ebba gör sig beroende av Jimmie Åkessons infall. Om dom tror att han kommer att sälja sitt stöd billigt så lever dom nog i en fantasivärld. Det vore en katastrof. Spåren från hans tidigare uppdrag förskräcker!

För Annie Lööf (och Jan Björklund) gäller det att inse att man som små partier inte kan inbilla sig att man kan diktera villkoren. Försöker man att bita över ett alldeles för stort stycke kommer Stefan Löfven till slut att konstatera att det inte går att med någon form av anständighet kvar fortsätta förhandla, utan då får Annie Lööf (och Jan Björklund) ta konsekvenserna av sitt agerande. Antingen att krypa tillbaka till Ulf Kristersson och be om förlåtelse eller acceptera ett nyval.

Ett nyval som med största sannolikhet kommer att straffa Centerpartiet och Liberalerna. Om ett nyval kan komma att lösa problemen, det vet vi inte. Dom enda som verkar vilja ha ett nyval är Sverigedumokraterna som nog går och drömmer om att de framgångar som ju faktiskt uteblev i senaste valet ska komma då istället. Jag tvivlar dock på detta!

Vi kan i varje fall konstatera att Centerns och Liberalernas väljare vill ha en överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Enligt den undersökning som Expressen gjort så är det 68% av de båda Mittenpartiernas väljare som vill ha denna lösning. Bara 11% vill ha en lösning med Moderaterna, Sverigedumokraterna och Kristdemokraterna. Även en majoritet av de Rödgröna väljarna tycker att denna lösning är den minst dåliga med hänsyn till det valresultat vi har att spela med.

Ett alternativ med Högeralliansen beroende av Sverigedumokraterna har stöd av 80% av M:s och Kd:s väljare, men som sagt av bara 11% av Mittenpartiernas väljare. Faktum är att de Sverigedumokratiska väljarna föredrar ett Extraval (60%) framför en Högeralliansregering beroende av dom (36%).

Stödet för ett Extraval är störst hos Sverigedumokraterna (60%), men är också stort bland Vänsterpartiets och Miljöpartiets väljare (57%). Bland Högeralliansens väljare är stödet däremot lågt, 16% av M:s och Kd:s väljare och 19% av C:s och L:s väljare tycker att Extraval är den bästa lösningen. Uppenbart är att man på den sidan förstår att ett sådant val troligtvis kommer att försämra deras eget läge.

Det är helt enkelt dags att börja kompromissa – NU! Troligtvis pågår det bakom dörrarna seriösa förhandlingar. Något som jag tycker är helt rätt. Den här typen av förhandlingar ska ske bakom stängda dörrar. Det är inte läge att ge politiska kommentatorer, ledarskribenter och bloggare chansen att ställa det ena löftet mot det andra. Inget parti kan hårdnackat stå fast vid sina löften, för då blir det ingen lösning. Då är det bäst att förhandla bakom en stängd dörr.

Det är hur som helst uppenbart att de svenska väljarna börjar att lite tappa tålamodet. Kritiken mot partierna är utbredd. Fast jag tycker faktiskt att en hel del av kritiken är orättvis. Det är vi väljare som bestämt hur det ska se ut i Riksdagen. Det är vi som valt och inte gett någon gruppering en majoritet. Jag tycker alltså att kritiken är lite orättvis. Men, nu är det dags för Annie Lööf först och främst att bestämma sig. Hon bör tänka på att om man försöker bita över hela stycket så riskerar man att förlora allt.

Lite lästips

Det finns säkert en del som tycker att jag är en opålitlig vänstervriden dumskalle. Som inte ger ett ruttet lingon för min syn på Sverigedumokraternas människosyn och den Sverigedumokratiska svansens uppträdande. För tillfället aktualiserat av diskussionen kring en regeringsbildning. Vad ska de liberala partierna Centerpartiet och Liberalerna välja? Ska dom ställa upp för en högerkonservativ regering under moderaten Ulf Kristersson med kristdemokraten Ebba Busch Thor men som är beroende av Sverigedumokraternas Jimmie Åkesson? Eller ska dom istället välja att ge klartecken åt en rödgrön regering ledd av Socialdemokraterna under Stefan Löfven?

Vi har att leva med det valresultat vi har fått. De tre Rödgröna partierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är större än de fyra borgerliga Högerallianspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna. Annie Lööf och Jan Björklund har inget annat val än att inse att det är detta valresultat vi fått. Att Ulf Kristersson däremot inte kan räkna fram detta är i och för sig inget att förvåna sig över. De ekonomiska spåren av hans tidigare uppdrag är ju tyvärr inte upplyftande. Hade han varit något annat än en manlig moderatpolitiker hade mediagranskningen av honom gjort honom omöjlig.

Men, för att hjälpa er på traven har jag valt ut en del lästips till er. Och för att jag alltså inte ska beskyllas för att sprida vänsterpropaganda så har jag valt lästipsen från borgerliga tidningar. Låt oss därför börja med Per T Ohlssons rader i Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan. Per T Ohlsson ger fem argument till varför att göra sig beroende av Sverigedumokraterna vore helt vanvett om man tar den liberala etiketten på allvar. I korthet dessa fem argument:
¤ Öppenhet mot omvärlden.
¤ Jämställdhet och kvinnors rättigheter.
¤ Klimatet.
¤ Sverigedemokraternas ursprung i nynazism och vit makt-miljö.
¤ Värnet av den liberala demokratin och dess institutioner.
Sverigedumokraterna står för helt andra värderingar än de liberala värderingarna. Istället har ju Sverigedumokraterna utropat liberalismen till sin huvudfiende. Jimmie Åkesson går i dag omkring och drömmer om ett nationalkonservativt block tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Kan Annie Lööf och Jan Björklund verkligen ställa upp på detta?

Nästa lästips är från dagens Svenska Dagbladet där Anders Q Björkman under rubriken ”Borde Nationalmuseum vara ett Shurgard-förråd” funderar över bland annat Moderata Ungdomsförbundet och deras ordförande über-moderaten Benjamin Dousas krav på nedläggning av Public Service, avskaffande av alla bidrag till kultur och privatisering av biblioteken. – ”Politiska ungdomsförbund ska väl i viss mån präglas av ungdomligt oförstånd, men även fullvuxna politiker är inne på liknande tankar” skriver Anders Q Björkman. Han konstaterar att detta är något som Sverigedumokraterna gärna krävt lokalt runt om i landet. Han avslutar med: – ”Kort sagt skulle Stockholm – och hela Sverige – riskera att erodera till en kulturell öken. Varför i hela världen skulle vi vilja ha det så? För att det är rätt rent ideologiskt?”

Slutligen publicerar Svenska Dagbladet i dag i kulturbilagan en lång artikel om Özz Nûjen och det han utsatts för från den Sverigedumokratiska svansen. En svans som inte bara utgörs av Sverigedumokrater utan också av t.ex. personer som officiellt kallar sig moderater eller kristdemokrater. Men som tydligt visar släktskapen och gemenskapen mellan Sverigedumokraterna och den frispråkiga högerflygeln inom Moderaterna och Kristdemokraterna. I de här grupperna kritiseras människor som kommer till Sverige för att inte integreras. Samtidigt förföljs de invandrare som gör just detta. Integreras och är framgångsrika. Utgångspunkten i artikeln handlar om hur Özz Nûjen från de här grupperna beskyllts för att ha finansierat Rakhmat Akilovs terrordåd. Bakgrunden är att Özz Nûjens familj för flera år sedan renoverat sitt hus. En byggfirma fick uppdraget. Dom i sin tur engagerade bland annat Rakhmat Akilov för att utföra arbetet. Detta var innan han i sin besvikelse över att inte få stanna i Sverige fick sina tankar på ett terrordåd. Detta var medan han försökte försörja sig på egen hand. Men detta brydde sig alltså inte denna sverigedumokratiska svans om. Özz Nûjen är invandrare – alltså kan man inte lita på honom. Dessutom kommer han från Mellanöstern – ännu värre. Att han är kurd, den grupp som kanske offrat mest i kriget mot IS, sån’t begriper inte denna rasist-svans.

Bara för att ge er lite motsats att läsa så läs också Carl Rudbecks hyllning till Benjamin Dousa i Svenskan några dagar tidigare.

Vad liberala partier som Liberalerna och Centerpartiet ska prioritera tycker ju inte jag skulle vara några problem för dessa att välja. Men det är upp till Annie Lööf och Jan Björklund att välja. Vad är värst för Sverige och demokratin? Jimmie Åkesson eller Stefan Löfven?

Den goda Lydia

Jag undrar hur många fler än vi politiknördar som läser ledarsidorna i tidningarna. Uppriktigt sagt har jag ingen aning. Fast jag ska erkänna att jag finner ett stort nöje i att läsa dessa. Det behöver inte vara för att jag håller med. Jag höll nästan på att säga att det är roligare att läsa sådana som man inte håller med om. – ”Hur korkad får man vara?” – ”Hur f-n tänker hen?” – ”Det kunde jag ge min den på!” – ”Va?” – ”Typiskt!”

Det kan vara nyttigt att läsa vad andra tycker. Ofta blir man snarast ytterligare stärkt i sin egen åsikt och kan samtidigt få nya argument för sin egen syn på världen. Jag är fullt övertygad om att ”vi” som står till vänster är mer benägna att läsa vad ”motståndarsidan” argumenterar om än vad som gäller tvärtom. Och jag är övertygad om att detta inte BARA beror på att de flesta tidningar är borgerliga. Jag tror faktiskt att ”vi till vänster” är mer benägna till att lyssna på motståndarsidan argument. Dom har fel, men det kan vara kul att höra hur dom resonerar.

Det finns ledarskribenter som man ibland undrar över. Jag läser ju t.ex. varje dag den i huvudsak liberala Helsingborgs Dagblad, den klart konservativa moderata Svenska Dagbladet, den socialdemokratiska Aftonbladet och den rödgröna Dagens ETC. Det kan vara spännande att studera infallsvinklarna. Och även följa olika ledarskribenter. Svenska Dagbladet har för tillfället en ”vikarierande ledarskribent” vid namn Lydia Wålsten. Uppenbart väl skolad inom Näringslivets ledande lobbyorgan Timbro. Vilket står klart när jag kan se att hon är tjänstledig från jobbet som kommunikationschef på Timbro för att skriva ledarartiklar i Svenska Dagbladet.

För en dryg vecka sedan kommenterade jag hennes syn på vad Jan Björklund beskrev som – ”Jag och partiet har utsatts för formidabelt hat av den svenska högerns svans. Jag har inte upplevt något liknande under mina 25 år.” Dvs Högerns svans och dess kampanj mot Liberalerna och Centerpartiet för att övertyga / tvinga dom till underkastelse. Lydia Wålsten verkade dock tycka att Jan Björklund sjåpade sig. Hennes rubrik i Svenska Dagbladet blev: Är Jan Björklund offer för näthat? Lite kritik får man väl tåla, verkade Lydia Wålsten tycka. Fast det var nog inte ”kritik” som Jan Björklund beskrev, det var uppenbarligen något helt annat. Något som Lyda Wålsten verkade tycka det var OK det också. Jag vet inte om det är Svenska Dagbladets och Timbros gemensamma ståndpunkt att den här låga nivån på debatten är acceptabel?

I dag är Timbros utsända på Svenska Dagbladet aktuell igen. Under rubriken Friheten är inte alltid vacker går Lydia Wålsten ut till storms mot kritiken mot den överdrivna konsumtionshysterin. Hennes ledare är ett enda långt försvarstal för den konsumtionshysteri som präglar Black Friday och liknande försäljningsfester. Att det överdrivna köp och släng-samhället är ett miljöproblem bagatelliseras. Bara handla, vi har råd och mår bra av det. Ju fler som kan shoppa loss, desto bättre för samhället.

Själv har jag tillbringat en hel del tid i helgen med att slänga alla mejl som innehåller ”Black Friday” eller ”Black Week” eller liknande. Alla företag jag någonsin har haft någon kontakt med verkar under några enstaka dagar ha skickat minst ett mejl om dagen med erbjudande. Ofta flera om dagen. Förr eller senare ska jag väl ge upp verkar dom tro. Men, jag ska erkänna, det enda jag köpte i fredags var 2 liter mjölk, en yoghurt, en rökt korv, en kvällstidning och nya numret av Faktum från min egen Faktumförsäljare. I morgon på ”White Monday” kanske det blir lite mer…

Slutsats? Läs gärna ledare i tidningarna. Det kan vara nyttigt. Men läs dom kritiskt!

Prestige

Försöken att skapa en fungerande regering fortsätter. Jag har tidigare tyckt att det parlamentariska läge som vi väljare skapat har gjort det hela så komplicerat att det får ta den tid det tar. Att det tar tid är tyvärr inget unikt för Sverige. Det ska hålla på länge till innan vi börjar närma oss de tider som det tagit i andra europeiska länder.

Inget av ”blocken” kan få ihop en fungerande regering som accepteras av tillräckligt många, så är det bara. Det krävs alltså någon form av blocköverskridande överenskommelse. Om denna ska gå ut på ett direkt regeringssamarbete eller det bara handlar om att man accepterar det andra blocket det kan kvitta.

Att högerborgerligheten (alltså idag Moderaterna och Kristdemokraterna) helt uppenbart hellre gör sig beroende av Sverigedumokraterna än accepterar samarbete med Socialdemokraterna och ser S som ett värre hot än SD står klart. Detta medan mittenborgerligheten (Centern och Liberalerna) trots allt ser Sverigedumokraterna som något värre än Socialdemokraterna och därför kanske hellre vänder sig mot S än SD. Sedan finns det grupperingar inom partierna som ser lite annorlunda på var den värsta motståndaren finns. Landskronas starke man liberalen Torkild Strandberg har ju klart visat att han står SD närmare än S. Något som inte förvånar den som följt honom under åren. Men även inom Moderaterna finns grupper som känner en stark motvilja mot att binda upp sig mot Sverigedumokraterna. För tillfället är dom dock tystade.

Fast det som tydligen trots detta skapar det största problemet är prestigen. Ulf Kristersson går inte med på någon annan lösning än där han är statsminister. Uppenbart är att Stefan Löfven har liknande invändningar om S på något sätt ska ingå i underlaget. En koalition med både Socialdemokraterna och Moderaterna faller därför. Stefan Löfven menar att S är störst alltså ska han vara statsminister. Ulf Kristersson menar att om han räknar med röstboskapen i Kd, L och C så är dom större. Varvid alltså Stefan Löfven kan replikera med att om han räknar in MP och V så är han störst. Ett försök från Annie Lööf att komma förbi den prestigen genom att hon mitt emellan blir statsminister accepteras uppenbarligen inte av Ulf Kristersson. – ”Får inte jag uppnå mitt mål att bli statsminister så ska ingen annan heller få vara det” verkar vara hans resonemang.

Det är alltså dags för alla att släppa lite på prestigen och acceptera att valresultatet kan inte ge oss den regering vi vill ha. Jag hade ju gärna sett Jonas Sjöstedt som statsminister! Men, jag inser att med det valresultat vi har så är detta inte en möjlig väg framåt. Alltså måste jag inse att det får bli en annan lösning. En regering måste ju till förr eller senare. Och en regering som kan genomdriva beslut. I korthet finns det faktiskt tre varianter.

1/ Centern och Liberalerna väljer att släppa in Sverigedumokraterna i värmen och accepterar att skapa en regering som är beroende av ett aktivt stöd från Jimmie Åkesson. Vi ska ha i åtanke hur Jimmie Åkesson förklarade varför SD vid förra omröstningen om Ulf Kristersson skulle rösta för Ulf Kristersson:
– ”Vi har, utifrån de signaler vi fått, goda skäl att anta att en M/KD-regering ger oss förutsättningar att få faktiskt inflytande över politiken under de kommande fyra åren.”

2/ Centern och Liberalerna inser att en regering som sitter i Sverigedumokraternas knä är ett värre alternativ än att Stefan Löfven får fortsätta. Alltså väljer man att acceptera en S-styrd regering vid en kommande omröstning.

3/ I varje fall en av Ulf Kristersson eller Stefan Löfven röstar för en regering med Annie Lööf som statsminister och inser att det är en väg ut som är värd att prova.

Är det någon som tror att Ulf eller Stefan är villiga att släppa på prestigen? Är det någon som tror att Annie inser att hon faktiskt måste välja sida? Faktum är att jag faktiskt tror att något kommer att hända. Förhoppningsvis är det inte bara ett önsketänkande. Kan det komma vid kommande omröstning där talmannen Andreas Norlén tydligen bestämt att det nu ska röstas om Stefan Löfven som statsminister?

Den som lever får se!