Etikettarkiv: JÖK

Upp och ner som en jojo

Dags för en liten titt på väljaropinionen när Corona hunnit härja en del och ett antal politiker hunnit bli rejält efterkloka och hunnit komma med kritik mot beslut som man själva var med om när dom fattades. Det är ju alltid lättare att veta vilka beslut man skulle fattat när man har facit. Dagens Nyheter publicerade i går sin senaste undersökning som görs av Ipsos. Dom redovisar bara siffrorna i form av hela procenttal. Jag har valt att göra en jämförelse med senaste valet 2018. Och då även med avkortade siffror till närmaste hela procent.

Socialdemokraterna är då den stora vinnaren, men även Vänsterpartiet har ökat. Alltså har uppenbarligen väljarna tagit ett litet steg åt vänster. Å andra sidan har dom även tagit ett steg åt höger då de båda partierna längst ut på högerkanten, Sverigedumokraterna och Kristdemokraterna, även tillhör vinnarna. Förlorare är istället partierna lite mer i mitten som alla är förlorare. Allra mest har Moderaterna tappat. Att jag räknar in Moderaterna i mitten handlar främst om att det passar min teori snarare än att dom är ett mittenparti. Det är uppenbart att Ulf Kristersson faktiskt är en katastrof som partiledare för Moderaterna. Vid valet 2014 fick M dryga 23%. Vid valet 2018 fick man knappa 20%. Och idag ligger man alltså på 17%. Ulf Kristerssons och Moderaternas velande hållning till Sverigedumokraterna spelar naturligtvis in. Trots löften om motsatsen närmar sig Moderaterna allt mer ett intimt samarbete med Sverigedumokraterna. Ute i kommunerna är detta samarbete i dag etablerat i allt fler kommuner. Makthungern är större än Moralen. M väljer det ena M:et framför det andra M:et!

sjostedt-s

Så här ser siffrorna ut enligt Ipsos med förändringen sedan valet 2018 inom parentes:

Socialdemokraterna – 31% (+3)
Sverigedumokraterna – 20% (+2)
Moderaterna – 17% (-3)
Vänsterpartiet – 9% (+1)
Centerpartiet – 7% (-2)
Kristdemokraterna – 7% (+1)
Liberalerna – 4% (-1)
Miljöpartiet – 3% (-1)

Sedan kan man göra jämförelser mellan olika allianser. En gång i tiden hade vi ju Rödgröna (S+V+Mp) och Högeralliansen (M+L+C+Kd). Hur ser det ut för dessa båda grupperingar:
Rödgröna – 43% (+2)
Högeralliansen – 35% (-5)

I dagens Riksdag talar vi snarast om Januariöverenskommelsens partier (S+Mp+C+L) å ena sidan och den Brunblå sörjan (M+Sd+Kd) på andra sidan:
JÖK-partierna – 44% (-3)
Brunblå sörja – 45% (-1)

Till det kan vi tillägga att JÖK-partierna + Vänsterpartiet får 54% (-1). Om ni inte får ihop siffrorna helt så beror det ju på att dom är avkortade till närmaste hela procent. Av detta kan vi utläsa att den enda konstellation som faktiskt fått ökat stöd sedan valet är de tre Rödgröna partierna och att den stora förloraren är den gamla Högeralliansen.

Läs den här:
DN/Ipsos: Januaripartierna är ikapp M, KD och SD. – Dagens Nyheter

Lämna en kommentar

Under Väljarundersökning

Stefan Löfven?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att den kritik som framförs mot Stefan Löfven är berättigad eller inte. Jag tycker att Socialdemokraterna (som får representeras av Stefan Löfven) har sålt ut sin ideologi för mycket i den överenskommelse som ligger bakom Januariöverenskommelsen. Socialdemokratin har under en lång period sakta men säkert sökt sig från vänster och mot mitten. En utveckling som Stefan Löfven inte är ensam ansvarig för.

På nätet förs en mycket vidrig hatkampanj mot Stefan Löfven. En diskussion i vilket ämne som helst på t.ex. Facebook osv kan resultera i svinaktigheter och ett hat mot Stefan Löfven som är obeskrivligt. Där han får skulden för precis allt – och lite till. Den Sverigedumokratiska svansen är som vanligt aktiv. Det här är en kritik som egentligen inte ens är värd att lägga möda på. Den säger mer om de som skriver vidrigheterna än den säger om Stefan Löfven och det Socialdemokratiska partiets utveckling. Den här hatkampanjen är egentligen värre än vad den var mot Olof Palme, som ju slutade med att Olof Palme mördades. Men, att den är värre beror nog främst på att samtalsklimatet på nätet har sjunkit så djupt ner i dyn. Det här fanns ju inte ens på Olof Palmes tid.

lofven

Men, sedan finns det naturligtvis en kritik som är mer berättigad. Har Stefan Löfven sålt ut det Socialdemokratiska partiets själ för att få sitta kvar vid makten? Har han sålt sig för billigt till den nyliberala marknadsliberalismen inom Centern och Liberalerna? Eller är det så att det faktiskt inte fanns något annat alternativ? Om inte Stefan Löfven med Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet hade skapat en regering med stöd av Centern och Liberalerna, vilken regering skulle det då ha bildats? S + V + Mp hade inte det stöd som krävdes i Riksdagen för att kunna bilda en regering. M + C + Kd + L hade inte heller det stöd i Riksdagen som krävdes för att kunna bilda en regering. M + Kd + Sd hade inte det stöd i Riksdagen som krävdes för att bilda en regering. Det fanns med största sannolikhet inte något annat alternativ om det skulle bli en regering. Att utlysa Extra val hade naturligtvis varit ett alternativ. Men, fanns det förutsättningar för att valresultatet skulle blivit radikalt annorlunda så att det skulle kunna gå att bilda en regering?

Min slutsats är helt enkelt att den kritik som går ut på att beskylla Stefan Löfven för att vara villig att sälja ut allt för att få behålla makten är inte riktigt sann. Ulf Kristersson hade chansen att försöka bilda en regering. Det gick helt enkelt inte så han ska faktiskt inte komma med någon sådan kritik. Annie Lööf hade också chansen men lyckades inte heller. Jimmie Åkesson hade gärna fått försöka, men han var nog inte intresserad av att ta något ansvar och hade dessutom garanterat misslyckats. Slutsats: Den delen av kritiken är bara skitsnack från dåliga förlorare!

Däremot tycker jag att kritiken mot att Socialdemokraterna är alldeles för trogna Januariöverenskommelsen är riktig. Det är faktiskt möjligt för Socialdemokraterna att förklara att i just denna aktuella fråga är det inte vad vi helst ville, men Januariöverenskommelsen är en kompromiss mellan olika önskemål. S har fått ge sig ibland, Mp ibland, C ibland och L ibland. Sedan tycker jag faktiskt att S verkar ha fått ge sig alldeles för ofta.

I den aktuella debatten framförs det nu att Stefan Löfven ska avgå och lämna över till någon annan. Min undran är på vilket sätt det skulle lösa några problem? Är Stefan Löfven verkligen så inkompetent att han måste ”få sparken” och ersättas av någon annan? Vem skulle i så fall innebära den ”nystart” för Socialdemokraterna som dessa kommentatorer drömmer om? En som föreslagits är nuvarande Försvarsminister Peter Hultqvist! Bevare mig väl för en socialdemokratisk partiledare som älskar att sitta i de svenska militära generalernas knä – om han inte sitter i knät någonstans i Pentagon. En socialdemokrat som regelbundet hyllas av moderater är inte lämplig som partiledare för Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna

Jag tror att Socialdemokraternas hopp får stå till nästa valrörelse. Kan man lyckas få väljarna att tro på att socialdemokratisk politik blir mer socialdemokratisk om partiet får ett större stöd så kanske man kan lyckas. Jag kan inte se att det finns någon bakom Stefan Löfven som skulle vara så märkbart bättre på att förklara det än Stefan Löfven. Även om jag tvivlar på att han heller kan förklara det på ett trovärdigt sätt!

Låt oss avsluta med den senaste väljarundersökningen från Aftonbladet. Utförd av Demoskop. Partierna i storleksordning:
Socialdemokraterna – 24,7% (+1,3)
Sverigedumokraterna – 23,5% (-1,0)
Moderaterna – 18,9% (+0,7)
Vänsterpartiet – 9,3% (+0,3)
Centerpartiet – 8,9% (-0,6)
Kristdemokraterna – 6,3% (+0,4)
Miljöpartiet – 3,8% (-1,0)
Liberalerna – 3,2% (-0,1)

Vi kan alltså se att sedan förra månaden så är det Socialdemokraterna (+1,3) och Moderaterna (+0,7) som ökat mest. Men även Kristdemokraterna (+0,4) och Vänsterpartiet (+0,3) har ökat. Största förlusterna står Sverigedumokraterna (-1,0) och Miljöpartiet (-1,0) för, men även Centern (-0,6) och Liberalerna (-0,1) har backat sedan förra månaden. De Rödgröna partierna (S+V+Mp) har ökat med 0,6 procentenheter. JÖK-partierna (S+C+Mp+L) har minskat lite med 0,3 procentenheter. Den gamla Högeralliansen (M+C+Kd+L) har ökat med 0,4 procentenheter. Den nya Brunblå sörjan (Sd+M+L) har ökat med 0,1 procentenheter.

För övrigt ger jag inte så mycket för Lena Mellins kommentarer…

Läs lite:
S tillbaka i topp – men SD hack i häl. – Aftonbladet
Siffran som avgör Löfvens framtid. – Aftonbladet
Löfven försöker köpa sig tid. – Lena Mellin i Aftonbladet

2 kommentarer

Under Socialdemokraterna

Danderyds bidragsberoende

En av punkterna i JÖK:en (Januariöverenskommelsen) är en ytterligare utvidgning av det svenska Bidragssamhället. Det uttrycks dock inte riktigt så. Det handlar nämligen om de bidrag som främst går till de redan välbeställda som egentligen skulle ha råd att leva utan dessa bidrag från skattebetalarna.

ROT och RUT

Vad jag pratar om? Jo ROT- och RUT-bidrag. Det var den borgerliga regeringen som 2007 införde ROT- och RUT-bidragen. Motivet var att komma åt svartarbete och att skapa jobb samtidigt som människor som behövde hjälp med olika saker skulle få råd att köpa dessa tjänster. Sedan dess har bidragen utökats med jämna mellanrum, och nu är det alltså dags igen.

Vilka är det då som utnyttjar ROT- och RUT-bidragen? Medan var fjärde innevånare i Danderyd får bidrag från skattebetalarna från RUT så är det mindre än 2% av innevånarna i Åsele som får bidrag. Ungefär 65% av RUT-bidragen går till de 25% med högst inkomster medan drygt 5% av bidragen går till de 25% som tjänar minst. Vi kan förstå att det här är en populär förmån för Moderaterna. Det är ju deras väljare som får utdelningen. Det är väl därför som ROT- och RUT-bidragen inte ingår i det så föraktade bidragssamhället.

Ny har Myndigheten för Tillväxtanalys gjort en utvärdering av ROT- och RUT-bidragen. Och bland annat gjort en beräkning av hur mycket varje nytt jobb inom sektorn har kostat skattebetalarna. Det visar sig då att varje nytt Jobb inom RUT-sektorn kostat skattebetalarna mellan 1,5 – 2,0 miljoner kronor. Varje nytt jobb inom ROT-sektorn har kostat skattebetalarna mellan 6,0 – 8,0 miljoner kronor.

Om det verkligen gällde att skapa jobb så hade det varit mycket effektivare att anställa personer inom välfärdssektorn som kunde hjälpa de som verkligen behöver hjälpen. Men det handlar nu främst om att subventionera lyxliv för de redan privilegierade.

Som ni förstår så passar inte de här siffrorna in i debattklimatet och det politiska arbetet. Det har varit ganska tyst om utvärderingen i media. Det är ju de med Makten som får bidragen! Det är ju skillnad på Bidrag och Bidrag! Det beror på vem som får dom!

ROT och RUT

Samtidigt så visar den statistik som LO regelbundet tar fram att skillnaden mellan vad toppcheferna inom näringslivet tjänar jämfört med en vanlig industriarbetare ökar. 1980 hade chefen en inkomst som motsvarade 9 arbetare. Sedan dess har det bara gått upp och 2018 låg siffran på 61. Dvs toppchefen har en inkomst som motsvarar vad 61 av hans anställda industriarbetare tjänar. Från 1950 och fram till 1980 minskade skillnaden, men efter det vände det. Samma chef vars inkomster rusar mot nya fantasisummor kan nästa timme argumentera för att vi har inte råd med några löneökningar alls till jobbarna för då går den svenska industrin åt skogen.

Men samhället ska ha råd att subventionera fönsterputsningen, städningen och rengöringen av poolen för honom med allas våra gemensamma skattepengar.

Fy f-n!

Läs lite här:
Prislappen för rotjobben: 8 miljoner kronor styck. – Dagens Arena
Ny rapport: Ett rut-jobb kostar staten miljoner. – Dagens ETC
Analys: Dimridåerna om Rut börjar skingras. – Arbetaren
Ekonomisk elit drar ifrån vanliga löntagare. – SVT
Topp-vd:ns inkomst: 76 gånger lönen för en arbetarkvinna. – LO Bloggen

1 kommentar

Under Bidragssamhället

Hur kunde det gå så?

Höjdpunkt igen för siffernissen Sven. SVT har låtit Novus intervjua totalt drygt 4.000 svenskar via telefon, SMS eller e-post. Om vi tar partierna i storleksordning och sedan jämför med siffrorna för exakt ett år sedan, innan Januariöverenskommelsen, så får vi följande siffror:

Stefan Löfven

Socialdemokraterna – 24,2% (-7,6)
Sverigedumokraterna – 22,6% (+3,4)
Moderaterna – 18,3% (-0,6)
Vänsterpartiet – 10,4% (+2,8)
Centerpartiet – 9,7% (+1,1)
Kristdemokraterna – 6,1% (-0,1)
Miljöpartiet – 4,6% (+0,7)
Liberalerna – 3,5% (+0,1)

Vad är det då som har hänt i opinionen under det gångna året – och varför har detta hänt? Låt oss ta det parti för parti.

Socialdemokraterna. Stefan Löfven är den stora förloraren. Partiet är nere i stödsiffror som egentligen är en katastrof. Att ”ta ansvar” är uppenbart ingen lönande taktik. Eller att sälja ut sitt partis själ för makten är inte heller någon lönande taktik. Att vara en dålig förhandlare kan inte heller sägas vara en framgångssaga. Att styra i minoritet är inte lätt. För övrigt anser jag att det förs en riktigt vidrig hatkampanj mot Stefan Löfven. Det bedrivs i stora grupper ett spridande av ett hat och ett förtal som uppriktigt sagt säger mer om de som ligger bakom än det säger om Stefan Löfven.

jimmiefolkdrakt1

Sverigedumokraterna. Jimmie Åkesson är den riktigt stora vinnaren på det som händer. Han är den enda vinnaren till höger om JÖK-partierna. Hans kollegor inom den nya Brunblå sörja som han har blivit ledare för har inte lyckats fånga upp ett enda dugg av missnöjet med JÖK-partierna. Fast han ligger faktiskt på andra plats fortfarande. Men med en rejäl marginal ner till trean. Den intressanta frågan är vad som händer den dag bubblan brister. För jag är övertygad om att det gör den en dag. Det kan ta några år, men… En dag tröttnar Jimmie Åkesson, en dag inser svenska folket att dom blivit lurade av en grupp klavertrampare. Om inte tidigare så sker det den dag som Sverigedumokraterna tvingas ta ansvar. Frågan är vart SD-sympatisörerna tar vägen den dag bubblan spricker.

Ulf Kristersson

Moderaterna. Frågan är faktiskt om det inte är Ulf Kristersson som är den verkligt stora förloraren. Han har ju misslyckats med att göra mål, med ett vidöppet mål. Som oppositionsledare med en uppenbart impopulär regeringskonstellation så tappar Moderaterna i stöd! Det är ett fiasko av historiska mått. Hur kan Ulf Kristersson och Moderaterna så totalt misslyckas med att öka sitt stöd? Jag tycker faktiskt att Ulf Kristerssons fiasko är ännu större än Stefan Löfvens katastrof. Hur länge låter man i partiledningen Ulf Kristersson sitta kvar? Närmandet till Sverigedumokraterna har ju opinionsmässigt blivit katastrof för Moderaterna. Att bryta löften är INTE en framkomlig väg. Virrandet fram och tillbaka även i andra frågor är en katastrof för den som trodde att Ulf Kristersson var oppositionsledare. Han har blivit en marionett till Jimmie Åkesson utan någon kompass.

Jonas Sjöstedt

Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt har gjort Vänsterpartiet till Sveriges fjärde största parti. Partiet är i dag mer än dubbelt så stort som Miljöpartiet, större än Centerpartiet, snart tredubbelt så stora som Liberalerna och om det fortsätter så här är man snart hälften så stora som Socialdemokraterna. Det fanns nog de som befarade att Vänsterpartiet skulle förlora på att släppa fram JÖK-partierna. Men Jonas Sjöstedt har visat att Vänsterpartiet inte är den dörrmatta som JÖK:en förutsatte. Jonas Sjöstedt har visat för Stefan Löfven och de andra bakom JÖK:en att man faktiskt är beroende av aktivt eller passivt stöd av Vänsterpartiet. Och då kan man inte skriva in i överenskommelsen att Vänsterpartiet inte skulle ha något som helst inflytande. För det får dom. Och, tror jag, till många socialdemokraters glädje.

Centerpartiet. Annie Lööf är en av vinnarna på Januariöverenskommelsen. Centern var villiga att ta sitt ansvar i en besvärlig situation. Man lyckades få igenom en hel del egen politik i överenskommelsen. Samtidigt som man infriade sitt löfte att inte ge Sverigedumokraterna inflytande. Detta i motsats till Ulf Kristersson som ju var snabb med att bryta sitt löfte. Det lönar sig inte att bryta vad man lovat. Men, det kan löna sig att visa att man är villig att ta ansvar.

Kristdemokraterna. Ebba Busch hade en kort period när allt gick Kristdemokraternas väg. Media riktigt gullade med Ebba och KD och det kvittade vad Ebba sade, så hyllades hon och höjdes i skyarna av media. Men så plötsligt hände något. Den gamla SVT-kommentatorn Lars Adaktussons politiska gärningar avslöjades. Och plötsligt började även Ebba Busch och Kristdemokraterna att granskas som alla andra partier. Och då sjönk opinionen igen som en sten. Att sätta sig i Jimmie Åkessons knä gav ingen som helst utdelning. Sedan JÖK:en har Kristdemokraterna inte fått någon utdelning av att vara i opposition. Väljarna har insett att Kristdemokraterna faktiskt inte behövs. I varje fall inte om man inte värnar några kristna principer.

Miljöpartiet. I motsats till alla de andra partierna med sina partiledare har Miljöpartiet två språkrör. Två personer som även om man slår ihop dom blir totalt anonyma. Vem kan räkna upp vilka som är språkrör? Men, konstigt nog har Miljöpartiet en fast stödgrupp. Sedan JÖK:en har det gått upp lite. Vilket egentligen är förvånande. Men det är här, strax över 4%, som Mp har parkerat sig. Egentligen är det underligt eftersom partiet runt om i landet på många håll istället lierat sig med ett Högeralliansblock som bedriver en politik som inte på en punkt överensstämmer med partiets centrala politik. Men man har en fast och trogen partikader som nog inte överger partiet i första taget.

Liberalerna. Nyamko Sabuni har inte lyckats lyfta partiet. Det är uppenbart att väljarna faktiskt inte riktigt vet var dom har Liberalerna. Tillsammans med Centern drev man igenom en hel del ”borgerlig-liberal” politik i JÖK:en. Centern har fått opinionsmässig betalning för detta. Men Liberalerna fortsätter att tröska nere under 4%-spärren. I Motsats till Centern som än så länge ställer upp för JÖK:en så har Liberalerna vacklat och beroende av vem som uttalar sig känts som ett väldigt vickigt ben som när som helst kan byta sida. Kan detta vara en förklaring till att det inte vill sig? Tvekar väljarna till att Liberalerna håller sitt löfte om att inte befatta sig med Sverigedumokraterna?

Vad händer då i framtiden? Ja, inte vet jag. Även om jag har mina förhoppningar.

Läs lite:
S förlorare efter ett år med Löfvens nya regering. – SVT
S partisekreterare: Ett pris man får betala när man kompromissar – SVT

Lämna en kommentar

Under Väljarundersökning

Det går upp och det går ner

Till min stora glädje så har nu ännu en undersökning publicerats över opinionsläget i vårt Konungarike. Det är Sveriges Radios Väljaropinion som nu publicerat sina nya siffror. Detta är en sammanvägning av flera olika väljarundersökningar som Kantar Sifo gör för SR:s Ekoredaktion. Eftersom den tar med siffror från flera olika undersökningar så blir antalet tillfrågade personer som undersökningen omfattar större. Samtidigt jämnar den ut en del ”extremare” förändringar som olika institut kan få med. Hur som helst så innehåller undersökningen två större förändringar, en medelstor och ett antal mer eller mindre obetydliga förändringar. Låt oss börja med förändringarna per parti. Jag tar partierna i storleksordning med förändringen sedan förra månaden inom parentes:

Den nya Brfunblå sörjan

Socialdemokraterna: – 24,4% (-0,3)
Sverigedumokraterna: – 24,2% (+1,0)
Moderaterna: – 17,2% (-0,3)
Vänsterpartiet: – 9,8% (+0,4)
Centerpartiet: – 8,1% (±0)
Kristdemokraterna: – 6,2% (-1,1)
Miljöpartiet: – 4,8% (±0)
Liberalerna: – 4,1% (+0,7)

Vad kan vi då utläsa av detta. Jimmie Åkesson och Sverigedumokraterna kan fortsätta att glädjas. Man fortsätter att kannibalisera på sina stödpartier (M + KD) inom den Brunblå sörjan och är nu nästan ifatt Socialdemokraterna. För Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna å sin sida fortsätter raset. Marginalen upp till Centerpartiet är nu större än ner till Miljöpartiet. I viss mån kan vi också fastslå att Nyamko Sabuni har viss glädje att hämta ut eftersom Liberalerna lyckas kravla sig över strecket i varje fall. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet fortsätter att i varje fall ha en positiv utveckling. Detta medan de traditionellt båda stora, Stefan Löfven och Socialdemokraterna och Ulf Kristersson och Moderaterna kanske ska vara glada att tappet trots allt ligger inom felmarginalen. Annie Lööf och Centern ligger stilla precis som Miljöpartiet gör med god marginal ner till strecket.

Hur går det sammantaget för de olika konstellationer och samarbeten som man kan titta på.

Brunblå sörja (SD + M + KD): – 47,5% (-0,4)
Januariöverenskommelsen (S + C + MP + L): – 41,2% (+0,4)
JÖK:en + V: – 51,0% (+0,8)

Alltså, även om SD har framgångar så sker dessa på stödpartierna M:s och KD:s bekostnad så sammanlagt minskar denna Högerkonservativa Brunblå sörja medan de partier som motsätter sig en sådan konstellation ökar. Den Brunblå sörjan är större än JÖK-partierna men kan inte få ihop en majoritet eftersom Vänsterpartiet också skulle rösta bort en sådan konstellation. Och, opinionsrörelsen går från Den Brunblå sörjan till JÖK-partierna. Om vi då tittar på de gamla konstellationerna.

Den nya Brunblå sörjan

De Rödgröna (S + V + MP): – 39,0% (+0,1)
Högeralliansen (M + C + KD + L): 35,5% (-0,7)

Och så några andra konstellationer

Högeralliansen + SD: 59,7% (+0,3)
Högeralliansen + MP: 40,3% (-0,7)
Högeralliansen + S: 59,9% (-0,4)

Motgångarna för främst Kristdemokraterna men också för Moderaterna kan inte kompenseras av uppgången för Liberalerna. Den gamla Högeralliansen tappar medan de forna Rödgröna partierna har en svag uppgång. Slutsatsen är att det med dessa siffror inte finns någon realistisk konstellation som kan få ihop en majoritet i Riksdagen. Att C och L skulle acceptera ett samarbete med SD finner jag som osannolikt. Likaså någon form där S + M tillsammans med andra skapar något. Med de här siffrorna som ett valresultat lär vi få fortsätta att leva med någon form av minoritetsregering. Så länge S + V + C och troligtvis L fortsätter att vägra organiserat samarbete eller beroende av SD så är nog nuvarande konstellation den troligaste. Den Brunblå sörjan är större än JÖK-partierna, men saknar egen majoritet och tappar dessutom totalt i stöd.

Några frågor vi kan ställa oss är t.ex. hur länge de socialdemokratiska rötterna ställer upp på att utrota det Socialdemokratiska partiet? Socialdemokraterna får ingen utdelning på sitt ”ansvarstagande”, väljarna flyr istället av rädsla för den högerpolitik som partiet ”tvingas” föra. En annan fråga är hur länge de moderata och kristdemokratiska partiernas rötter ställer upp på att förvandla sina partier till stödpartier till Sverigedumokraterna. Det blir allt mer tydligt att Sverigedumokraterna är ensamma större än vad Moderaterna och Kristdemokraterna kan samla ihop. Vill Ulf Kristersson spela andrafiol i en Brunblå sörja?

Läs mer:
Grafik: Svensk väljaropinion december 2019. – Sveriges Radio
Svensk väljaropinion: S utmanas av SD som största parti. – Sveriges Radio

Lämna en kommentar

Under Väljaropinion