Överlever Nyamko Sabuni?

» Vad tror ni?

Det är dags för siffernörden att ha högtidsstund igen. Sveriges Radios sammanvägning av juni månads väljarundersökningar har presenterats. Det är Kantar Sifo som gör sammanvägningen av flera olika väljarundersökningar från juni månad till Ekoredaktionen. Eftersom jag älskar siffror och statistik är det alltid en högtidsstund när man kan läsa olika opinionsundersökningar. Sedan kan jag ju inte skriva om alla dessa här på Sven Tycker. Ibland för att jag har annat att skriva om. Ibland för att resultatet inte är så kul (jo, jag erkänner att det är så…). Ibland för att jag tycker det blivit lite för mycket på sista tiden.

Men, nu är det ju ett litet tag sedan så vi tar Svensk Väljaropinion och funderar lite med dess siffror som underlag. Vi tar partierna i storleksordning
Socialdemokraterna – 25,5% ↓ (-1,0)
Moderaterna – 22,1% → (±0)
Sverigedemokraterna – 20,5% ↑ (+1,4)
Vänsterpartiet – 10,4% ↑ (+0,8)
Centerpartiet – 9,2% ↓ (-0,1)
Kristdemokraterna – 5,2% → (±0)
Miljöpartiet – 3,4% ↓ (-0,7)
Liberalerna – 2,3% ↓ (-0,4)

Socialdemokraterna. Ska Stefan Löfven känna sig nöjd? Ska han konstatera att han kom undan med blotta förskräckelsen? Ett Socialdemokraterna som ”bara” har stöd av var fjärde svensk är inte så mycket att skryta över. Å andra sidan ligger man med det trots allt ganska bra till i en europeisk jämförelse. Kanske satsar Stefan Löfven på att låta regeringen föra socialdemokratisk politik. Om sedan oppositionen stoppar denna socialdemokratiska politik satsar man på att peka på det i den kommande valrörelsen. – ”Ge oss er röst så ska vi se till att genomföra den här politiken, men då måste ni rösta på oss och inte rösta på de partier som stoppar den här politiken”. Fast kanske inte…

Moderaterna. Vad finns att säga? Så länge det pekar mot att det finns chanser för Ulf Kristersson att bli statsminister så sitter han nog säkert. Men vad händer om opinionssiffrorna börjar visa att det verkar gå åt skogen? Vad händer om SD passerar och blir större? Vågar oppositionen inom M då ifrågasätta Ulf Kristersson? Kommer alla hans gamla skandaler då att tas upp? Inte än på ett tag tror jag faktiskt!

Sverigedemokraterna. Om jag funderar över hur säkert partiledaren sitter i partierna så är det en situation som inte gäller SD. Här sitter Jimmie Åkessons säkert. Det finns ingen, eller i varje fall vågar man inte visa sig, opposition. Frågan är istället vad som händer med SD den dag Jimmie Åkesson hoppar av, tröttnar eller vad som nu kan hända. Han har redan suttit länge.

Vänsterpartiet Det var nog många som undrade hur Nooshi Dadgostar skulle kunna ersätta den populära Jonas Sjöstedt. Men jag måste säga att hon vuxit in i den kostymen riktigt bra. Spelar hon korten rätt i det läge som gäller nu kan det faktiskt gå upp ytterligare. Men det handlar om finkänslighet mellan att undvika att vara dörrmatta men inte ställa orimliga krav.

Centerpartiet Annie Lööf sitter nog säkert. Men hon har försatt sig i en svår situation. Att så tydligt deklarera att hon inte tänker gå med på att prata med Vänsterpartiet och ännu mindre kompromissa kan glädja en del. Men om hon låser sig för mycket riskerar hon bli den som får skulden för att vi går mot ett Extraval sex månader före ordinarie val. Och det kanske straffar sig.

Kristdemokraterna. Den intervju med Lars Adaktusson som jag tyckte till om för någon dag sedan riskerar vara en tändande gnista som sätter fart på en intern kritik mot Ebba Busch. Att intervjun publicerades i just KD:s egen tidning Dagen är ganska talande. Kan det vara så att att vi får se en växande kritik mot Ebba Busch för att hon gjort Kristdemokraterna till en one-man show och drivit partiet i en riktning som gör att stora grupper av kärnväljarna inte känner igen sig. Så länge det gick bra i opinionen tolererades detta, men det gör det ju inte längre.

Miljöpartiet. Vad står egentligen Miljöpartiet för idag? Har man regerat ihjäl sig? Även ute i kommunerna har man blivit en del av etablissemanget. Ibland ett Blågrönt sådant och ibland ett Rödgrönt sådant. Det kvittar tydligen bara man får sitta vid Maktens grytor.

Liberalerna. Räck upp en hand alla som tror att Liberalerna är kvar i den svenska Riksdagen efter nästa val! Hallå! Är det någon där? Var blev ni av alla? Jag tror faktiskt att Liberalerna gjort självmord som en riktig kamikazepilot. Synd på ett parti med en så ärorik historia.

Läs:
Nytt bottenrekord för Liberalerna i juni. – Sveriges Radio
Ny bottennotering för Liberalerna. – Svenska Dagbladet
Ännu en bottennotering för Liberalerna. – Aftonbladet

Bad news for Uffe

» Alltid något att glädjas åt.

Så är vi då där igen! Nästa väljarundersökning att gotta oss i. Den här gången är det Svenska Dagbladet som publicerat sin undersökning som gjorts mellan 5-15 april av Sifo. Denna har egentligen inte heller så mycket nytt att berätta. Moderaterna tappar rejält medan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är de största vinnarna. Vi kan också utläsa att det INTE går i rätt riktning för den Brunblå sörja som nu innehåller Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det går istället i rätt riktning för anständigheten och solidariteten.

I rätt riktning

Socialdemokraterna » – » 27,8% (+0,6↑)
Moderaterna » – » 21,3% (-1,6↓)
Sverigedemokraterna » – » 18,9% (+0,5↑)
Vänsterpartiet » – » 9,3% (-0,4↓)
Centerpartiet » – » 8,9% (+0,1↑)
Kristdemokraterna » – » 4,8% (+0,4↑)
Miljöpartiet » – » 4,3% (+0,1↑)
Liberalerna » – » 3,1% (+0,2↑)

Vi kan alltså konstatera att den förlust som Moderaterna gör (som väl är den enda förändring som är säkerställd) uppvägs inte av de mindre mer eller mindre omärkbara ökningar som SD, KD och L gör. Istället kan vi märka en liten, men ändå tydlig förändring, till den Rödgröna sidans förmån. De fyra S+V+C+Mp får 50,6% (+0,4) medan de fyra i den Brunblå sörjan, M+Sd+Kd+L får 48,1% (-0,5). Till detta ligger alltså Liberalerna fortsatt långt under 4%-strecket.

Socialdemokraterna har i varje fall en positiv utveckling. Men, att ligga ganska så stabilt en bit under 30% måste vara ett frustrerande läge för ett parti som snarast skulle önska att man låg kring 40% i opinionen. Det ska bli spännande att se hur utvecklingen blir när nu, trots allt, Coronapandemin börjar trängas tillbaka. Går det upp eller ner när vi inom kort börjar kunna leva ett lite mer normalt liv?

Den nya Brunblå sörjan

Moderaterna kan inte vara allt för nöjda. Just nu är utvecklingen negativ för Moderaterna. Kan man dra slutsatsen att Ulf Kristersson och Maria Malmer Stenergards allt tydligare positionering i Sverigedemokraternas famn inom migrationspolitiken inte ger den utdelning som Ulf Kristersson uppenbarligen hoppas på. Istället verkar supportrarna antingen gå till originalet SD eller helt lämna det Brunblå blocket.

Sverigedemokraterna har en liten uppgång men har hela tiden svårt att komma upp över 20%-strecket. Och Jimmie Åkessons målsättning att göra SD till landets största parti blir allt mer avlägsen. Så länge partiet fortsätter att vara en samlingsplats för olika hatpredikanter, nazistsympatisörer, rättshaverister och annat löst folk så tar tillräckligt många totalt avstånd från partiet. Och eftersom det är just detta som är partiets rötter så lär man inte växa sig större heller.

Vänsterpartiet fortsätter att hålla sig kring 10%-strecket. Den befarade nedgång i opinionen som många räknade med när den långt utanför partiet mycket respekterade Jonas Sjöstedt lämnade har faktiskt uteblivit. Så länge Socialdemokraterna fortsätter att föra en mittenpolitik och glömmer sina rötter så ser framtiden ljus ut för Vänsterpartiets opinionsläge. När Nooshi Dadgostar blivit etablerad har även hon kapacitet att bli populär långt utanför partiet.

Centerpartiet behåller också sin ställning. Trots våldsamma attacker från terriern Ebba Busch för Centerns ovilja att sätta sig i Jimmie Åkessons knä tillsammans med Ebba, Nyamko och Uffe! När Annie Lööf deklarerade att hon kan sätta sig i en regering både med Stefan Löfven och Ulf Kristersson, men inte bli beroende av Jimmie Åkesson, blev upprördheten hos många på den högra planhalvan stor. Dom läste och kommenterade bara den första halvan i Annie Lööfs deklaration. Den om Stefan Löfven, inte den om Ulf Kristersson. Skillnaden mellan Annie Lööf och Nyamko Sabuni är att Annie Lööf tycker sämre om Sverigedemokraterna än Socialdemokraterna och ser SD som ett värre hot än S. Detta medan Nyamko Sabuni (tillsammans med Ebba Busch och Ulf Kristersson) ser Socialdemokraterna som ett värre hot än Sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna har uppenbarligen fått stopp på sitt ras precis ovanför 4%-strecket. Partiet är nere i sina basväljare och kan kanske klara sig över 4%-strecket om Ebba Busch inte trampar i fler klaver. Jag tror att KD kan trilla lite till ner om inte Ebba Busch lugnar ner sig lite. Man det är kanske bara ett önsketänkande. Jag ser hellre att KD åker ut än jag ser att L åker ur.

Miljöpartiet placerar sig som vanligt precis över 4%-strecket. Jag tror att många väljare har svårt för att egentligen lita på MP. I Riksdagen är MP ett tydligt alternativ med en klar grön profil. Men i många kommuner och regioner har MP istället valt att föra en helt annat politik och samarbetar mycket villigt med borgerliga partier och för en klart borgerlig politik. Vad är MP egentligen. Ett rödgrönt parti eller ett blågrönt skimrande parti?

Liberalerna slutligen verkar helt uppenbart inte ha fått någon utdelning på sitt politiska lappkast att helt plötsligt vara villiga att sätta sig i ett antiliberalt SD-knä. Strategin var uppenbar att det handlade om att försöka locka till sig liberalt inriktade moderater och kristdemokrater. En chansning som helt uppenbart inte gett utdelning. Tillskottet har inte varit större än avhoppen. Nu får Nyamko Sabuni hoppas på att det finns tillräckligt många moderatväljare som är villiga att stödrösta på Liberalerna för att rädda partiets fortsatta existens. Kanske hänger det på i vilken utsträckning även KD behöver stödröster för att klara sig kvar. I så fall räddar nog moderata supportrar hellre KD än L.

Läs:
SvD/Sifo: M backar – tappar till SD. – Svenska Dagbladet
Moderaterna backar i ny mätning – tappar till SD. – Expressen

Fortsatt upp för Vänsterpartiet

» Siffernissen njuter

Det är uppenbart att Jonas Sjöstedt kan lämna ordförandeposten i Vänsterpartiet med flaggan i topp. I dag publicerar Dagens Nyheter sin nya väljarundersökning som görs av Ipsos. Den visar att Vänsterpartiet är det parti som ökar mest sedan förra månaden. När Nooshi Dadgostar nu snart tar över har hon ett gyllene läge i opinionen för Vänsterpartiet. Så här ser siffrorna ut för november enligt DN/Ipsos. Partierna kommer i den ordning det går bra (eller dåligt…) för dom.

Jonas kan lämna med flaggan i topp

Vänsterpartiet – 11% (+2) ↑↑
Moderaterna – 21% (+1) ↑
Centerpartiet – 9% (+1) ↑
Miljöpartiet – 5% (+1) ↑

Sverigedemokraterna – 20% (0) →

Socialdemokraterna – 25% (-1) ↓
Kristdemokraterna – 6% (-1) ↓
Liberalerna – 3% (-1) ↓

Vi kan alltså konstatera att det går bra för Vänsterpartiet. Konkurrensen om vänsterväljarna är ju inte direkt stor sedan Socialdemokraterna kapitulerat för nyliberalismen från Centern och Liberalerna för att det överhuvudtaget skulle kunna bli en regering i Sverige. Vi kan också konstatera att Miljöpartiet verkar ha lyckats ta sig upp på säker mark.

Mindre bra går det för Kristdemokraterna. Ebba Buschs ettrighet och högervridning av KD samtidigt som det kristna budskapet sopats in i garderoben verkar ha genomskådats av många traditionella KD-väljare. Fortsätter det så här så blir jag inte förvånad om Miljöpartiet är förbi och Kristdemokraterna får börja kämpa för sin överlevnad om en tid. Behövs Kristdemokraterna i svensk politik?

Sverigedemokraterna och Moderaterna slåss om andraplatsen. Just nu är det fördel för Moderaterna. Troligtvis för att Moderaternas högervridning lockar till sig en del sverigedumokratiska sympatisörer medan SD:s skandaler hopar sig. Men den Brunblå sörjan har inte kommit närmare att ha någon chans att skapa en egen majoritet.

I motsats till för Liberalerna så verkar samarbetet inom Januariöverenskommelsen fungera bra för Centerpartiet. Centern samarbetar med S i många kommuner också och samarbetet känns mer genomtänkt. Nyamko Sabuni velar hela tiden och detta gör nog att ingen litar på var Liberalerna står. Behövs Liberalerna längre i svensk politik?

Stefan Löfven ska nog känna tacksamhet för att S trots allt fortfarande är största parti.

Läs:
DN/Ipsos: Strid om arbetsrätten ger medvind för V. – Dagens Nyheter

Jonas Sjöstedt i topp

» Jimmie Åkesson i botten

Vad är det jag tycker till om nu då? Jo, det handlar om Novus regelbundna undersökning av vilka partiledare vi har förtroende för – och vilka partiledare vi saknar förtroende för.

I listan över den partiledare som vi har mycket stort förtroende för eller ganska mycket förtroende för så seglar Jonas Sjöstedt (V) upp i topp och passerar Stefan Löfven (S) som tappar i förtroende. Så här ser det ut i tabellen för september och med en jämförelse förändringen sedan förra gången i juni.

Jonas Sjöstedt (V)

Jonas Sjöstedt (V) – 36% (+2)
Stefan Löfven (S) – 35% (-5)
Ulf Kristersson (M) – 32% (-2)
Ebba Busch (Kd) – 29% (-2)
Jimmie Åkesson (SD) – 27% (+1)
Annie Lööf (C) – 24% (+3)
Isabella Lövin (Mp) – 11% (0)
Per Bolund (Mp) – 10% (-1)
Nyamko Sabuni (L) – 8% (+1)

När det gäller Jonas Sjöstedt är det uppenbart att förtroendet för honom finns långt utanför Vänsterpartiet. Helt enkelt för att han är klar och tydlig och inte (har behövt) kompromissa med partiets åsikter. De tre partiledarna inom den Brunblå sörjan (Ulf, Ebba och Jimmie) har ungefär lika högt förtroende. Men Jimmie kommer sist. Det är uppenbart att sympatisörerna till dessa tre partier till stor del har gott förtroende för alla tre ledarna inom den Brunblå sörjan. Att Mp:s språkrör och Nyamko ligger i botten kanske inte ska förvåna. De är också företrädare för de två minsta partierna och lockar inte till förtroende för så många utanför partiet. Detta i motsats till Annie Lööf som lyckas locka till förtroende hos ganska många även utanför partiet. Fortsätter utvecklingen går hon om Jimmie Åkesson till nästa gång. Men i topp alltså Jonas Sjöstedt där fyra gånger så många har förtroende för honom jämfört med stödet för Vänsterpartiet.

Men Novus frågar också efter vilka som saknar förtroende för de olika partiledarna. Och här hittar vi Jimmie Åkesson i toppen.

Den Brunblå sörjan

Jimmie Åkesson (SD) – 60% (-1)
Isabella Lövin (Mp) – 60% (+1)
Nyamko Sabuni (L) – 54% (-5)
Ebba Busch (Kd) – 51% (+1)
Per Bolund (Mp) – 50% (0)
Stefan Löfven (S) – 44% (+6)
Ulf Kristersson (M) – 41% (-2)
Jonas Sjöstedt (V) – 35% (-2)

Det ska alltså påpekas att här ska man ju ligga längst ner i tabellen, att ligga överst är dåligt. Likaså är det ju bättre med negativa förändringar än att ha plustecken i förändring. Detta innebär ju att ännu fler saknar förtroende. Väldigt förenklat så borde tabellen bli samma som den första tabellen, men upp och ner. Den stora skillnaden i detta är Jimmie Åkessons placering. Det är alltså uppenbart att personer utanför de grupper som gillar Jimmie Åkesson, dom litar inte alls på honom. Man är inte neutral till Jimmie Åkesson. Om 60% av svenskarna helt saknar förtroende för Jimmie Åkesson så innebär det ju att stora grupper inom Moderaterna (och kanske även Kristdemokraterna) även saknar förtroende för Jimmie Åkesson. Detta är illavarslande för de grupper inom Moderaterna och Kristdemokraterna som vill skapa ett, som man kallar det, Konservativt block med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedumokraterna. Det som jag föredrar att kalla den Brunblå sörjan! Hur reagerar dessa grupper inom M och Kd som helt saknar förtroende för Jimmie Åkesson när frågan ställs på sin spets vid valet 2022? Kommer dom trots detta att rösta på M och Kd och riskera att släppa in någon dom helt saknar förtroende för i regeringen? Eller dom vänder sig till Liberalerna i protest och för att rädda detta partiet kvar i Riksdagen?

Visst kan det bli spännande. Men låt oss vänsterpartister glädjas så länge Jonas Sjöstedt är kvar.

Läs:
Förtroendet faller för Löfven – Sjöstedt i topp. – SVT
Förtroendet för Löfven faller – Sjöstedt i topp. – Expressen
Novus: Sjöstedt upp i förtroendetopp. – Aftonbladet

Statistiknördens himmelrike

Regelbundna läsare av Sven Tycker vet att jag är lite av en Statistiknörd som älskar statistik och opinionsundersökningar. Man kan bevisa det mesta med statistik. Men när man läser så måste man också vara medveten om att vad statistiken bevisar är EN verklighet som den som publicerar siffrorna valt ut att vilja bevisa.

Men i dag tänkte jag avverka tre olika undersökningar som jag hittat i Dagens Nyheter och i Dagens Industri.

Vi börjar med en undersökning som Dagens Nyheter låtit Ipsos göra. Ipsos har analyserat de undersökningar av väljaropinionen som gjorts och har tittat på var partierna fått sitt nya stöd från och vart väljarna gått som lämnat partierna. Och det är alltså gjort med hänsyn till valet 2018.
Socialdemokraterna har fått väljare dels från Sverigedumokraterna och dels från Soffliggare.
Moderaterna har fått väljare från Sverigedumokraterna och Centern och lämnat väljare till Socialdemokraterna.
Sverigedumokraterna har lämnat väljare till Moderaterna och Socialdemokraterna.
Vänsterpartiet har fått väljare från Miljöpartiet och lämnat en hel del till Socialdemokraterna.
Miljöpartiet har fått väljare från Vänsterpartiet men lämnat stora grupper till Socialdemokraterna.
Centerpartiet har fått väljare från Moderaterna men lämnat ganska stora grupper till Socialdemokraterna.
Liberalerna har fått väljare från Vänsterpartiet men lämnat stora grupper till Socialdemokraterna.
Kristdemokraterna har fått stora grupper från Sverigedumokraterna men har lämnat ganska stora grupper till Moderaterna.

När jag skriver ”lämnat/fått” så handlar det om att 0-5% av de som röstade på partiet har flyttat på sig. När jag skriver ”ganska stora” så handlar det om mellan 5-10% och när det står ”stora” så är det mer än 10% av väljarna i valet 2018.

Nästa undersökning handlar om Dagens Industris DI-Barometer där man undersökt förtroendet för partiledarna hos Näringslivet gubbar och gummor. Något som ju är intressant eftersom det visar vem man bäst tror tillvaratar deras intressen. Kan ni gissa vem som ligger i topp?
Ulf Kristersson har 24% Mycket stort förtroende för, 50% har Stort förtroende, 21% Litet förtroende och 4% har Inget förtroende. 3/4 har alltså bra förtroende för att Ulf Kristersson ska tillvarata deras intressen. Och han ligger här uppe ganska stabilt de senaste 2 åren.
Ebba Busch ligger tvåa men har tappat rejält i förtroende. 13% + 44% har idag stort förtroende medan 30% har Litet förtroende och 12% helt saknar förtroende.
Jimmie Åkesson kommer bland Näringslivets toppar på tredje plats. Men efter en ständig uppgång sedan 2018 visar sista undersökningen på ett rejält ras. Och det är precis Jimmie-ponken kan behålla sin tredje plats. 8% + 25% har Stort förtroende medan 29% har Litet förtroende och hela 37% helt saknar förtroende. På den punkten får Jimmie Åkesson bara stryk av V och Mp.
Annie Lööf lyckas knipa fjärdeplatsen. Men det är på håret. 4% + 26% har Stort förtroende, 41% Litet förtroende och 28% saknar helt förtroende för Annie Lööf. Förtroendet bland Näringslivets toppar sjönk som en sten med Januariöverenskommelsen, men har sedan dess legat stabilt.
Stefan Löfven har gjort ett rejält hopp i ligan och är nästan ifatt Annie Lööf och Jimmie Åkesson. 3% + 25% har Stort förtroende medan 45% har litet förtroende och 26% Saknar förtroende.
Jonas Sjöstedt lyckas faktiskt klå både Nyamko Sabuni och Miljöpartiets Per Bolund och Isabella Lövin. 3% + 16% har faktiskt Stort förtroende för Jonas Sjöstedt. 33% har Lågt förtroende och 47% Saknar förtroende.
Nyamko Sabuni har rasat i förtroendeligan och ligger alltså tom efter Jonas Sjöstedt. Kan detta ha något att göra med den tredje och sista undersökningen som kommer här under? Hur som helst har 2% + 16% stort förtroende. 54% har Litet förtroende medan 25% Saknar förtroende. Och den siffran är faktiskt den bästa av alla förutom hos Näringslivets lakejer i Ulf Kristersson och Ebba Busch.
Per Bolund och Isabella Lövin ligger i den absoluta botten. Och jag ska vara snäll mot Per och Isabella och inte skriva några siffror. Om dessa låga siffror beror på Pers och Isabellas tillkortakommande eller Näringslivets toppars fördomar, rädsla och aversioner kan vi ju ta en diskussion om en annan dag…

Den sista undersökningen som jag tänkte skriva om handlade om vår rasism och våra fördomar. Man har frågat folk om det skulle spela någon roll vilken religion eller ursprung en granne har. Det visar sig att 16% av svenskarna skulle se det som negativt att bo granne med någon som har afrikanskt ursprung. 22% skulle se det som negativt att bo granne med någon som har sitt ursprung i Mellanöstern eller som är muslim. Bara 1% skulle se det som negativt att ha en judisk granne. Vad är det som får omkring var femte svensk att se det som negativt att ha en granne som kommer från Afrika eller Mellanöstern, som har en annan religion än en själv. Jag skäms en del över de fördomar som vi har. Det finns störiga grannar, det finns grannar som kan vara jobbiga. Men det har faktiskt ingenting med var dom kommer ifrån, vilken religion dom har. Jag skäms! Det ska poängteras att för upp till 75% av de tillfrågade så har det faktiskt ingen betydelse vilket ursprung grannen har. Så egentligen ska vi vara glada för undersökningen eftersom den visar att en övervägande andel av svenskarna inte lider av främlingsfientliga fördomar. Men det finns en på tok för stor grupp inom den sverigedumokratiska svansen som drabbats av hjärnröta.

Läs:
1 DN/Ipsos: Så lyckades S lyfta i opinionen. – Dagens Nyheter
2 Uppsving i förtroendet för Löfven – kalldusch för Åkesson. – Dagens Industri
3 Ny undersökning belyser främlingsfientliga attityder. – Dagens Nyheter

Så kan det gå

Nu var det ett litet tag igen sedan vi gottade oss åt väljarundersökningar. SVT har i dag publicerat sin undersökning för maj där man låtit Novus intervjua nästan 4.000 svenskar om vad dom har för politiska preferenser.

Undersökningen förstärker ytterligare situationen för en månad sedan. Socialdemokraterna fortsätter sina framgångar medan Sverigedumokraterna fortsätter sitt ras. Det är inte lätt att vara ett parti där allt dåligt skylls på invandrare och så hamnar man i en situation där det som debatteras helt enkelt inte går att skylla på invandrare. Så här ser det ut, med förändringen sedan förra månaden inom parentes.
Socialdemokraterna – 31,5% (+1,1)
Moderaterna – 19,2% (+0,5)
Sverigedumokraterna – 18,0% (-1,7)
Vänsterpartiet – 9,4% (-0,1)
Centerpartiet – 8,1% (+0,4)
Kristdemokraterna – 5,5% (-0,6)
Miljöpartiet – 4,1% (+0,3)
Liberalerna – 3,0% (+0,2)

Socialdemokraterna har ökat med dryga 8 procentenheter sedan februari då man fick 23,2%. Den intressanta frågan är hur hållbar den utvecklingen är när Coronadebatten är över och det politiska livet återgår till det vanliga. Moderaterna får ingen utdelning på alla Ulf Kristerssons försök att spela oppositionsledare. Nu kan han i varje fall glädja sig åt att i varje fall vara största oppositionsparti. Och det är ju inte så illa det ju.

Sverigedumokraternas ras med nästan 6 procentenheter från 23,9% i februari då man under en kort period var landets största parti till att nu ligga på tredje plats med 18% är nog ingen glad läsning för Jimmie Åkesson. Men det är inte lätt för ett parti som har en enkel lösning på alla problem: Det är invandrarnas fel! Och så är den stora frågan något som det verkligen inte går att skylla på invandringen. Då förlorar ju partiet hela sitt existensberättigande. Än så länge finns det tillräckligt många kvar för att rädda partiet kvar på tredje plats. En intressant fråga är hur länge Jimmie Åkesson vill vara med när framgångarna tar slut. Och vad händer när Jimmie hoppar?

Vänsterpartiet har tappat lite till Socialdemokraterna men behåller sin fjärdeplats. Vänsterpartiets stora problem är nog vad som händer när Jonas Sjöstedt lämnar in. Jonas Sjöstedt har ett förtroende som ligger högt över partiets. Kan man lyckas få fram en ny ledare som kan axla ansvaret? På femte plats hittar vi Centerpartiet som ligger ganska stabilt. Angreppen från Moderaterna och Kristdemokraterna verkar inte bita på centerväljarna i varje fall. Inom Centern finns ett ganska stabilt stöd för samarbete med Socialdemokraterna. Detta sker ju ofta ute i kommunerna. Mitt eget Åstorp är ett sådant exempel. Där har S och C samarbetat länge.

Bland småpartierna är Kristdemokraterna fortfarande störst. Men raset för Ebba Busch från de stora höjderna när hon var medias gunstling är stort. Det kvittar hur ettrig Ebba Busch är i sin kritik av Socialdemokraterna. Väljarna gäspar och konstaterar i allt större utsträckning att man helt enkelt inte kan lita på Ebba Busch och KD. Partiet hycklar! Miljöpartiet har lyckats kravla sig över spärren. Något som Liberalerna inte lyckas med. Det kvittar vad partiet gör, väljarna gäspar.

Läs:
Novus: Fortsatt upp för S – och ner för SD. – SVT

Vem ska betala?

Inskränkningarna och andra effekter av Coronaviruset går hårt åt många företag. Vissa branscher drabbas värre än andra. Men det är uppenbart att väldigt många har på kort tid fått se hela sin framtid hotad. Det gäller allt från artister och inom idrott t.ex. som gjort tvärstopp. Mitt deltagande i Springtimeloppets 40-års jubileum är inställt. Anmälningsavgiften borta. Restauranger, besöksnäring och taxi för att ta några andra exempel. Vissa företag kommer helt enkelt att tvingas lägga ner när inkomsterna helt plötsligt helt försvunnit medan de fasta utgifterna är kvar. Andra företag kommer att kunna överleva på sparlåga för att sedan ta fart och hämta in förlusterna när verksamheten drar igång igen.

Och naturligtvis måste samhället göra det yttersta för att rädda hela branscher som hotas av snabb sotdöd. Kraven från företag på hjälp från farbror Staten blir allt intensivare. När en del yttrar sig verkar man dock inte förstå vad det handlar om. Det handlar om att man kräver att alla vi andra skattebetalare ska rädda deras försörjning. I ett läge som det här så måste ALLA dra sitt strå till stacken för att rädda för samhället viktiga verksamheter.

Ett sätt som detta sker på är när vi alla skattebetalare tagit på oss kostnader för sjukskrivna personer. När alla skattebetalare gemensamt hjälper företag som behöver permittera personal under en tid tills verksamheten kan dra igång igen. På olika sätt har samhället (dvs alla skattebetalare) ställt upp med olika lösningar för att rädda företag från att tvingas lägga ner.

Men det kräver faktiskt att vi ALLA hjälper till. Hyresvärdar kan inte fortsätta som tidigare med ockerhyror utan får dra sitt strå till stacken. Hyresnedsättningar eller helt slopade hyror för småföretagare, restauranger, affärer osv kan kombineras med att vi alla skattebetalare tar en del av den smäll som hyresvärdarna får. Men ALLA företag får dra sitt strå till stacken. Ett se företag som får stöd från oss andra skattebetalare på miljardbelopp för att deras verksamhet ska räddas samtidigt dela ut miljarder till sina ägare utan någon inskränkning är motbjudande.

Aktieägare, Företagsledningar, Bolagsstyrelser och så vidare kan inte förvänta sig att stå skadeslösa medan vi skattebetalare gemensamt tar hela notan. De fackliga organisationerna har dragit sitt strå till stacken genom att skjuta upp avtalsrörelsen. Att samtidigt se företagsledningar och bolagsstyrelser höja sina ersättningar och betala ut enorma bonusar gör mig vilja göra revolution.

I dag har vi närmat oss en situation där det stora Näringslivets företrädare inom politiken och lobbying bjuder över varandra i hur många hundratals miljarder som vi skattebetalare ska strö ut över företagsvärlden. Moderaterna vill att alla företag under flera månader ska slippa betala arbetsgivaravgifter som exempel. Dvs även företag som nu täljer guld genom att sälja skyddsutrustning osv till ockerpriser.

Naturligtvis måste vi skattebetalare ställa upp för de företag som vi vill ha kvar även efter att Coronavirusets härjningar är över. Men vi måste ALLA ställa upp. Vi kan inte låta företagen stå skadeslösa medan alla skattebetalare står för alla fiolerna.

Vänsterpartiets förslag att de företag där samhället går in med stora pengar för att rädda verksamheten ska betalas genom inflytande är utmärkt. – ”Låt staten få ett långsiktigt ägande i företag man räddar.” Går andra investerare in med nya friska pengar så blir det på det viset. En bra tanke.

Intressant är frågan hur det ser ut i länder där man dragit ner ännu mer än i Sverige. Verksamheter som förbjudits att fortsätta? Hur som helst är det av vikt att samhället (dvs alla vi skattebetalare) tar ansvar och hjälps åt. Vi måste rädda hotade verksamheter. Men, det kräver också att andra drar sitt strå till stacken. Det kan inte handla om att vi skattebetalare villkorslöst bara strör ut pengar till företagsvärlden. En värld som normalt mest klagar på att skatterna är för höga, att staten lägger sig i, att dom vill klara sig utan statlig inblandning. NU passar våra skattepengar!

Kan en utbetalning av s.k. helikopterpengar när krisen är över vara ett sätt att sätta fart på hjulen med en rivstart? Det har föreslagits att alla svenskar ska få en utbetalning på förslagsvis 10.000 kronor att spendera och på så sätt få extra skjuts på hjulen. Det blir 100 miljarder. Dvs hälften av vad Moderaterna tycker att företagen ska få som generell hjälp genom att slippa betala arbetsgivaravgifter under två månader.

Läs mer:
Så undviker vi att företag går i konkurs i onödan. – Ulf Kristersson
Svenskt Näringsliv ställer sig bakom Moderaternas förslag. – Sveriges Radio
Moderaterna: Staten måste rädda inrikesflyget. – SVT
Stoppade utdelningar slår mot forskning och pension. – Dagens Industri
DN Debatt. Låt staten få ett långsiktigt ägande i företag man räddar. – Jonas Sjöstedt

April, april

Så här i omvärderingarnas tidevarv, så kanske det finns anledning att leta upp ett antal politiker som ångrat sig. Det är ju ett framträdande drag hos politiker, att omvärdera sina åsikter och erkänna att man hade fel. Så låt oss börja.

Þ Ett citat som jag regelbundet återkommer till är det här från dagens moderatledare och statsministerkandidat Ulf Kristersson. 1990 när han som ung MUF-spoling valdes in i Riksdagen gjorde han det här löftet: – ”Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten.” Nu har han faktiskt ångrat sig. Och i ett officiellt uttalande deklarerat att Coronakrisen har visat hur viktigt det är med en stark Välfärdsstat. – ”Mina åsikter om att avveckla välfärdsstaten handlade uteslutande om ungdomlig dåraktighet, som jag bittert ångrar numera. Den svenska välfärdsstaten är viktig.” påpekar Ulf Kristersson i dag.

Þ En annan politiker som ångrar sig är Göran Hägglund, den gamla KD-ledaren och Socialministern. Som sådan var han ansvarig för utförsäljningen och privatiseringen av de svenska Apoteken. En privatisering som resulterat i fler Apotek i städerna, mer försäljning av skönhetsmedel och en försämrad lagerhållning av viktiga läkemedel som allt oftare är slut i lagren. Detta eftersom det gamla statliga Apotekets lagkrav om att det skulle hållas läkemedel i lager samtidigt med privatiseringen avskaffades. – ”Sett i backspegeln borde vi ha byggt upp ett ansvar för att den funktionen skulle upprätthållas.” Sagt i dag av en ångerfull Göran Hägglund.

Þ En av de ivrigaste förespråkarna för att Sverige ska avskaffa sin neutralitet och alliansfrihet och istället ansluta sig till den USA-ledda militäralliansen NATO har varit Liberalerna och deras förre partiledaren, f.d. majoren Jan Björklund. Men under ledning av den nya partiledaren Nyamko Sabuni och genom utvecklingen inom flera medlemsländer i NATO så har det fått Liberalerna att ändrat sin syn. Utvecklingen från demokrati till något annat i NATO-medlemmar som Ungern, Turkiet och Polen har tvingat Liberalerna till omprövning. – ”Det är inte realistiskt att Sverige ska upprätta ömsesidiga militära förpliktelser med odemokratiska länder som Ungern och Turkiet. Det är inte försvarbart att Sverige genom ett medlemskap i NATO skulle lova att militärt ställa upp för länder som Ungern och Turkiet.” Så säger alltså Nyamko Sabuni i dag.

Þ För några dagar sedan blev det klart att Sverige skulle omfördela en del av biståndsbudgeten så att 100 miljoner kronor istället skulle gå till FN organet WHO som vädjat till världens länder om bistånd i arbetet mot Coronaviruset i fattiga länder som inte har tillräckliga egna resurser själva. Sverige uppfyllde alltså WHO:s önskan och omfördelade pengar i biståndsbudgeten. Reaktionen från Sverigedumokraterna och Jimmie Åkesson (som då precis kommit hem från sina Turkieteskapader) blev: – ”Det är huvudlöst, varje skattekrona ska gå till att rädda liv och arbetstillfällen i Sverige.” Sedan dess har Jimmie Åkesson kommit på att hans yttrande var lite förhastat. Dels rörde det sig alltså inte om nya pengar och dels har Jimmie Åkesson kommit på att de människor som bor i de fattigare länder som är aktuella faktiskt är just det – Människor. – ”Jag vill be om ursäkt för mitt något förhastade uttalande. Jag har sett hur stor andel av alla de som sliter inom vården här i mitt Sverige för oss svenskar som faktiskt är av utländsk härkomst. Jag har insett att vi är alla lika mycket värda, svarta som vita eller gula. Jag ber om ursäkt för vad jag sagt tidigare.”

Þ En annan politiker som krupit till korset är Ebba Busch. Observera att hon heter så, inte Ebba Busch Thor. Detta efter skilsmässan förra året. Det är just denna som fått henne att fundera. Hon har bland annat tagit sig tid till att läsa lite i Bibeln. Och när hon har läst i den Heliga skriften så har hon kommit underfund med att det Kristna budskapet handlar om ett kärleksbudskap till ALLA. Och när hon kombinerar denna insikt med KD:s slogan om ”Ett Sverige att lita på. Med KD” så har hon insett att hennes taktik att släppa in Sverigedumokraterna i den politiska värmen inte alls går ihop. – ”Jag vill be om ursäkt. Min taktik att försöka få makten i Sverige genom att släppa in Sverigedumokraterna i värmen var ett stort misstag. Om jag vill ha ett Sverige att lita på så kan jag inte göra detta tillsammans med ett rasistiskt missnöjesparti med nazistiska rötter och som man verkligen inte kan lita på. Jag ber verkligen om ursäkt!”

Þ Det ryktas också om att Stefan Löfven under en kort paus före en ny presskonferens om Coronavirusets härjningar satte sig i en hörna och läste en liten skrift med det Socialdemokratiska partiprogrammet. Enligt ryktet brast han ut i ett högljutt: – ”Aj fan, är det detta som det Socialdemokratiska partiet ska arbeta för. För helvete, det har jag missat totalt.”

Þ Slutligen har Jonas Sjöstedt i dag den 1 april gjort ett officiellt uttalande. – ”Mitt tidigare hot om att avgå som partiledare var bara ett aprilskämt i förväg. Det som gäller är vad jag säger i dag den första april. Jag sitter kvar tills ni får köra mig ut i rullstol.”

Som ni kanske förstår så handlar allt det här om aprilskämt. Det är inget annat än lögn och förbannad dikt alltihop! Fast sanningen är att det inte är lögn allt det som står här uppe. Ett av de ångerfulla citaten är helt sant. Det finns faktiskt en politiker som har ångrat sig. Kan ni gissa vem?

Hur kunde det gå så?

Höjdpunkt igen för siffernissen Sven. SVT har låtit Novus intervjua totalt drygt 4.000 svenskar via telefon, SMS eller e-post. Om vi tar partierna i storleksordning och sedan jämför med siffrorna för exakt ett år sedan, innan Januariöverenskommelsen, så får vi följande siffror:

Socialdemokraterna – 24,2% (-7,6)
Sverigedumokraterna – 22,6% (+3,4)
Moderaterna – 18,3% (-0,6)
Vänsterpartiet – 10,4% (+2,8)
Centerpartiet – 9,7% (+1,1)
Kristdemokraterna – 6,1% (-0,1)
Miljöpartiet – 4,6% (+0,7)
Liberalerna – 3,5% (+0,1)

Vad är det då som har hänt i opinionen under det gångna året – och varför har detta hänt? Låt oss ta det parti för parti.

Socialdemokraterna. Stefan Löfven är den stora förloraren. Partiet är nere i stödsiffror som egentligen är en katastrof. Att ”ta ansvar” är uppenbart ingen lönande taktik. Eller att sälja ut sitt partis själ för makten är inte heller någon lönande taktik. Att vara en dålig förhandlare kan inte heller sägas vara en framgångssaga. Att styra i minoritet är inte lätt. För övrigt anser jag att det förs en riktigt vidrig hatkampanj mot Stefan Löfven. Det bedrivs i stora grupper ett spridande av ett hat och ett förtal som uppriktigt sagt säger mer om de som ligger bakom än det säger om Stefan Löfven.

Sverigedumokraterna. Jimmie Åkesson är den riktigt stora vinnaren på det som händer. Han är den enda vinnaren till höger om JÖK-partierna. Hans kollegor inom den nya Brunblå sörja som han har blivit ledare för har inte lyckats fånga upp ett enda dugg av missnöjet med JÖK-partierna. Fast han ligger faktiskt på andra plats fortfarande. Men med en rejäl marginal ner till trean. Den intressanta frågan är vad som händer den dag bubblan brister. För jag är övertygad om att det gör den en dag. Det kan ta några år, men… En dag tröttnar Jimmie Åkesson, en dag inser svenska folket att dom blivit lurade av en grupp klavertrampare. Om inte tidigare så sker det den dag som Sverigedumokraterna tvingas ta ansvar. Frågan är vart SD-sympatisörerna tar vägen den dag bubblan spricker.

Moderaterna. Frågan är faktiskt om det inte är Ulf Kristersson som är den verkligt stora förloraren. Han har ju misslyckats med att göra mål, med ett vidöppet mål. Som oppositionsledare med en uppenbart impopulär regeringskonstellation så tappar Moderaterna i stöd! Det är ett fiasko av historiska mått. Hur kan Ulf Kristersson och Moderaterna så totalt misslyckas med att öka sitt stöd? Jag tycker faktiskt att Ulf Kristerssons fiasko är ännu större än Stefan Löfvens katastrof. Hur länge låter man i partiledningen Ulf Kristersson sitta kvar? Närmandet till Sverigedumokraterna har ju opinionsmässigt blivit katastrof för Moderaterna. Att bryta löften är INTE en framkomlig väg. Virrandet fram och tillbaka även i andra frågor är en katastrof för den som trodde att Ulf Kristersson var oppositionsledare. Han har blivit en marionett till Jimmie Åkesson utan någon kompass.

Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt har gjort Vänsterpartiet till Sveriges fjärde största parti. Partiet är i dag mer än dubbelt så stort som Miljöpartiet, större än Centerpartiet, snart tredubbelt så stora som Liberalerna och om det fortsätter så här är man snart hälften så stora som Socialdemokraterna. Det fanns nog de som befarade att Vänsterpartiet skulle förlora på att släppa fram JÖK-partierna. Men Jonas Sjöstedt har visat att Vänsterpartiet inte är den dörrmatta som JÖK:en förutsatte. Jonas Sjöstedt har visat för Stefan Löfven och de andra bakom JÖK:en att man faktiskt är beroende av aktivt eller passivt stöd av Vänsterpartiet. Och då kan man inte skriva in i överenskommelsen att Vänsterpartiet inte skulle ha något som helst inflytande. För det får dom. Och, tror jag, till många socialdemokraters glädje.

Centerpartiet. Annie Lööf är en av vinnarna på Januariöverenskommelsen. Centern var villiga att ta sitt ansvar i en besvärlig situation. Man lyckades få igenom en hel del egen politik i överenskommelsen. Samtidigt som man infriade sitt löfte att inte ge Sverigedumokraterna inflytande. Detta i motsats till Ulf Kristersson som ju var snabb med att bryta sitt löfte. Det lönar sig inte att bryta vad man lovat. Men, det kan löna sig att visa att man är villig att ta ansvar.

Kristdemokraterna. Ebba Busch hade en kort period när allt gick Kristdemokraternas väg. Media riktigt gullade med Ebba och KD och det kvittade vad Ebba sade, så hyllades hon och höjdes i skyarna av media. Men så plötsligt hände något. Den gamla SVT-kommentatorn Lars Adaktussons politiska gärningar avslöjades. Och plötsligt började även Ebba Busch och Kristdemokraterna att granskas som alla andra partier. Och då sjönk opinionen igen som en sten. Att sätta sig i Jimmie Åkessons knä gav ingen som helst utdelning. Sedan JÖK:en har Kristdemokraterna inte fått någon utdelning av att vara i opposition. Väljarna har insett att Kristdemokraterna faktiskt inte behövs. I varje fall inte om man inte värnar några kristna principer.

Miljöpartiet. I motsats till alla de andra partierna med sina partiledare har Miljöpartiet två språkrör. Två personer som även om man slår ihop dom blir totalt anonyma. Vem kan räkna upp vilka som är språkrör? Men, konstigt nog har Miljöpartiet en fast stödgrupp. Sedan JÖK:en har det gått upp lite. Vilket egentligen är förvånande. Men det är här, strax över 4%, som Mp har parkerat sig. Egentligen är det underligt eftersom partiet runt om i landet på många håll istället lierat sig med ett Högeralliansblock som bedriver en politik som inte på en punkt överensstämmer med partiets centrala politik. Men man har en fast och trogen partikader som nog inte överger partiet i första taget.

Liberalerna. Nyamko Sabuni har inte lyckats lyfta partiet. Det är uppenbart att väljarna faktiskt inte riktigt vet var dom har Liberalerna. Tillsammans med Centern drev man igenom en hel del ”borgerlig-liberal” politik i JÖK:en. Centern har fått opinionsmässig betalning för detta. Men Liberalerna fortsätter att tröska nere under 4%-spärren. I Motsats till Centern som än så länge ställer upp för JÖK:en så har Liberalerna vacklat och beroende av vem som uttalar sig känts som ett väldigt vickigt ben som när som helst kan byta sida. Kan detta vara en förklaring till att det inte vill sig? Tvekar väljarna till att Liberalerna håller sitt löfte om att inte befatta sig med Sverigedumokraterna?

Vad händer då i framtiden? Ja, inte vet jag. Även om jag har mina förhoppningar.

Läs lite:
S förlorare efter ett år med Löfvens nya regering. – SVT
S partisekreterare: Ett pris man får betala när man kompromissar – SVT

Demokratiska funderingar

Eder högt respekterade bloggare har nya siffror från en ny väljarundersökning att frossa i. Det är en njutning för en siffernisse som mig att frossa i dessa. Alltså tar vi i dag den Sifo-undersökning som Svenska Dagbladet i dag presenterar. Så många sensationer kanske den inte bjuder på, men det är lika spännande för det. Låt oss ta partierna i storleksordning först.

Sverigedumokraterna – 23,8% (-0,6)
Socialdemokraterna – 23,5% (-0,9)
Moderaterna – 17,5% (+0,3)
Vänsterpartiet – 10,2% (+0,5)
Centerpartiet – 8,5% (+0,5)
Kristdemokraterna – 6,6% (+0,6)
Miljöpartiet – 4,5% (-0,2)
Liberalerna – 3,9% (-0,1)

Vad kan vi då utläsa för spännande trender av dessa förändringar, som främst är inom felmarginalen? Stefan Löfven bör nog känna sig en aning oroad. Makten får inte kosta alla väljare! Förhandlingslösningen med Centerpartiet och Liberalerna var ingen förhandlingsvinst för att förenkla det något. Att ha fått behålla makten och splittrat Högeralliansen kan ju vara värt en del. Men om det innebär att partiet utrotas så var det kanske inte värt det?

Strömmen av väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna till Sverigedumokraterna har tvärnitat och en del väljare verkar till och med ha återvänt. Kan Ebba Busch Thors namnbyte till Ebba Busch (efter skilsmässan med maken Thor) påverka? Tvivlar!

Vänsterpartiet fortsätter att kunna glädjas. Partiet är idag ungefär lika stora som Liberalerna och Kristdemokraterna tillsammans och man stärker positionen som Sveriges fjärde största parti. Om Jonas Sjöstedt lämnar vid partikongressen så lär det väl tyvärr ha en negativ inverkan. Sedan beror det på vem som kommer efter och hur hon (han…) kan komma att tas emot.

Liberalerna hamnar åter under isen. Nyamko Sabuni har inte lyckats få sprätt på opinionen. Centern håller sina ställningar och Miljöpartiet har en fast medlemskrets som är trogna hur Miljöpartiet än vänder och vrider sig.

För övrigt har jag lite funderingar över hur våra demokratiskt valda politiker ser på demokratin. Den folkomröstning som nyligen hölls i grannkommunen Helsingborg om privatiseringen av kommunens energibolag Öresundskraft ställer ju en hel del frågor. Det moderatledda styret försökte ju smyga igenom en försäljning av energibolaget. Man sade inte ett knyst under valrörelsen 2018 om planerna. Men efter valet lade man fram förslaget. Och det tog fyr ordentligt bland motståndarna. Och inte blev det bättre när media avslöjade att tjänstemännen på kommunen och energibolaget redan innan valet hade engagerat konsulter för att värdera bolaget och planera för en försäljning. Något som politikerna hävdade att dom inte hade en aaaning om. Vilket är rent struntprat! Om tjänstemännen slösade pengar på sådant utan styrelsens medgivande så hade dom åkt ut med huvudet före. Men det moderatledda styret under ledning av Peter Danielsson hävdade envist att dom inget visste förrän efter valet!

Nu tände detta motståndet ytterligare och en namninsamling gjordes för att kräva en folkomröstning. Detta enligt den lag som den moderatledda regeringen under Carl Bildt en gång infört. Det blev tillräckligt många namn med god marginal på rekordtid. Så det blev en folkomröstning som hölls nu i början av januari. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna ville sälja. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet sade Nej till en försäljning. Ett splittrat Sverigedumokraterna beslutade sig till slut för att stödja en försäljning, men lade in ett villkor, man skulle följa folkomröstningen om minst 51% röstade.

Ja-partierna låg väldigt lågt under valrörelsen. Man var väldigt tysta i förhoppningen att valdeltagandet skulle bli så lågt att man kunde lita på SD:s röster. Man räknade uppenbarligen med att väljarna skulle säga Nej. Det gick så långt att Liberalernas högsta höna Maria Winberg Nordström mer eller mindre uppmanade till att inte gå och rösta för att hålla valdeltagandet nere.

Nu kom valdeltagandet inte upp i 51% (”bara” 50,1%). Men resultatet var en bedrövelse för Ja-sidan. Mer än 96% av de röstande sade Nej till en försäljning. Valdeltagandet var som högst i traditionella moderata fästen i staden. Och det var som lägst i traditionellt låginkomstområden. Väljarnas dom var så överväldigande att det moderatledda styret till slut bestämde sig för att sätta stopp för försäljningsplanerna. Man vågade helt enkelt inte gå vidare efter en rejäl knäpp på näsan eftersom man riskerade att åka ut med huvudet före vid nästa val.

Däremot uppträdde man som verkligt dåliga förlorare. Man hävdade att kommunens ekonomi nu blev så dåligt att välfärden hotades om man inte istället höjde skatten. Det argumentet föll dock ganska platt när tjänstemännen på staden gick ut och förklarade att det var ingen kris i ekonomin. Helsingborg låg mycket bättre till än många andra kommuner.

Helsingborgs Dagblad har fortsatt sin granskning och avslöjade vilka som hade gått och röstat. Det visade sig då att av Moderaternas 18 fullmäktigeledamöter så var det bara en enda som kunde masa sig iväg och rösta. Dom andra gjorde det bästa dom kunde för att hålla valdeltagandet nere. Av Liberalernas 3 ledamöter gick 1 och röstade. Av Kristdemokraternas 3 ledamöter gick 2 och röstade. Av Sverigedumokraternas 13 ledamöter var det 10 som gick och röstade och 3 som skolkade. Alla Miljöpartiets 3 ledamöter röstade, Alla Vänsterpartiets 3 ledamöter röstade och alla Centerpartiets 3 ledamöter röstade. Av Socialdemokraternas 19 ledamöter röstade 18 medan en var bortrest.

Allra helst inom Moderaterna var uppenbarligen stödet för en försäljning så lågt att deras ledamöter inte ens kunde besvära sig med att gå och rösta. Så mycket stöd för demokrati finns det inom det partiet. Man borde skämmas öronen av sig!

Tror inte Moderaterna på demokrati? Det var ju en moderatledd regering som införde lagen om kommunala folkomröstningar. Eller har man förlorat tron på det man själv infört? Moderaterna är en skam! Låt oss hoppas att Peter Danielsson åker ut med huvudet före vid nästa val.