Ryssland, Ukraina

» Och diverse säkerhetstjänster.

Jag kom på Sven Tycker i slutet igår in lite på Ukrainakrisen eller Rysslandaggressionen eller vad vi nu ska kalla det hela. Minst verkar oron hur som helst vara i själva Ukraina. Ukrainabon i gemen verkar inte så oroad. Däremot har västvärlden och militärälskarna lyckats bygga upp en rejäl hotande kris. Och stor hjälp har man haft av Putin i Ryssland och media i allmänhet.

Vad Putin och Ryssland hade hoppats uppnå genom att genomföra enorma militärövningar runt Ukrainas gränser samtidigt som man ställde diverse ganska orealistiska säkerhetskrav är det nog inte så många som vet. Om nu ens Putin själv vet? Jag är dock ganska övertygad om att det aldrig funnits någon plan på en regelrätt invasion av Ukraina från Rysslands sida. Det skulle inte gynna Ryssland det minsta.

Däremot kan det mycket väl ha funnits tankar om att ytterligare säkra ”kontrollen” över de gränsområden som idag har en rysk majoritet och som kontrolleras av ryskvänliga (och ryskstödda) grupper. Kanske tycker man inom kort att man uppnått något sådant och drar sig tillbaka. Låt oss hoppas.

Sluta hetsa!

Tyvärr finns liknande konfliktrisker i gränsområdena mellan Ryssland och flera andra tidigare Sovjetiska delrepubliker. Det bor ryssar inne i tidigare delrepubliker och som nu när Sovjetunionen fallit samman har hamnat i helt andra länder än Ryssland. Och man känner sig inte hemma. Det finns t.ex. stora rysktalande minoriteter i flera av de baltiska staterna också. På många håll är dom inte ens medborgare i det land där dom bor utan bor som statslösa i gränstrakterna. Detta är naturligtvis grunden för riskabla kommande konflikter. Problem som måste lösas innan det utvecklas till större konflikter.

Ryssland löste en sådan konflikt med Krim på en som man tycker i Moskva var en bra lösning. Krim annekterades helt enkelt. En lösning som naturligtvis inte är acceptabel ur folkrättsligt perspektiv. Hade de som bor på Krim blivit tillfrågade hade helt säkert en stor majoritet valt att Krim skulle återföras till Ryssland. Återföras till Ryssland eftersom Krim ju inte är ett område som traditionellt är en del av Ukraina. Istället var Krim en del av Ryssland men fördes av rent administrativa skäl över till Ukraina på 50-talet.

Tyvärr är krigshetsandet just nu alldeles för förhärskande. Både bland politiker, militärer, experter och i media. Vad vi har lärt oss är att aldrig lita på militärer och säkerhetstjänster. Jag litar inte på Ryssland och Putin. Men jag litar inte heller på t.ex. amerikanska säkerhetstjänsten. Dom rapporterar vad som är fördelaktigt – för dom. De medvetet påhittade lögnerna som användes för att motivera invasionen av Irak har för alltid gjort att jag inte litar på den amerikanska säkerhetstjänsten. Och alla lögner och hetsande propaganda – från alla parter – gör att en konflikt som inte behöver eskalera kan göra detta ändå.

Lugna ner er!

Flytta gränser med vapenmakt

» Det går inte – bara ibland.

När ryska trupper bidrog till att Krimhalvön blev en del av Ryssland istället för en del av Ukraina påpekades det från USA och västmakter i allmänhet att man inte kan ändra gränser med vapenmakt. Att Ryssland påpekade att Krim historiskt varit en del av Ryssland och att de ryssar som utgör majoriteten av innevånarna på Krim vill tillhör Ryssland och inte Ukraina hade ingen betydelse. Man kan inte flytta nationsgränser med vapenmakt. Alltså beslutades det om diverse sanktioner mot Ryssland.

Fred – vinner i längden hoppas vi

Och det är en riktig princip. Att man inte kan flytta gränserna mellan nationer med vapenmakt! Tyvärr är det en viktig princip som många har svårt för att hålla sig till. USA och andra stater som är så noga med att hålla på de demokratiska principerna är mer än gärna villiga att frångå de här principerna när det passar de egna intressena. Om dom själva tjänar på det alltså! Regeln gäller bara ”fienden”, inte ”vänner!

Det är inte så många år sedan som staten Kosovo skapades som en utbrytning från Serbien med hjälp av intensiva flygbombningar från amerikanskt stridsflyg. Det där med heliga gränser och vapenmakt gäller bara ibland.

Att jag tar upp ämnet idag beror på att jag läser i tidningen att staten Israel ska kraftigt utöka de israeliska bosättningarna på Golanhöjderna, som Israel ockuperat med militärmakt från Syrien. Enligt de internationella lagar som gäller så får man bland annat inte heller flytta in sin egen befolkning på mark som man av olika skäl ockuperat. Något som ju staten Israel gör hela tiden med olika bosättningar. På Västbanken och Golanhöjderna t.ex. De syriska Golanhöjder och Östra Jerusalem har dessutom Israel beslutat sig för att annektera, dvs införliva med staten Israel. Det är områden som inte bara är ockuperade, det är områden som nu är en del av staten Israel. Man har helt enkelt med vapenmakt flyttat gränserna. Men i de här fallen har USA (och flera andra stater) accepterat att staten Israel annekterat områdena. Dvs införlivat dom med staten Israel, flyttat in sin egen befolkning och mer eller mindre fördrivit den befolkning som tidigare bott där. Det finns politiska krafter i Sverige som anser att Sverige också ska acceptera ockupationen och annekteringen av Östra Jerusalem genom att flytta den svenska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Dvs att acceptera att man flyttar nationsgränser med vapenmakt.

Varför accepterar världen detta? Är det bara för att USA accepterar det, och USA lyder man?

Läs:
Dubbelt så många bosättare i Golanhöjderna. – Aftonbladet

Om att ändra gränser

» Det går bra med hjälp av militär – ibland

En vettig princip inom världssamarbetet är att gränser mellan länder kan inte ändras med militära medel. En stat har inte rätt att med sin militär ockupera och införliva mark som är en del av en annan stat med hjälp av militär övermakt. Visst är det en sympatisk och rättvis princip? Den ställer alla upp för – nästan alltid!

Rysslands flagga

Problemet uppkommer om det är ”vänner” som ockuperar. Väst var väldigt tydliga med detta kravet när Ryssland införlivade Krim i Ryssland. Något som ju skedde på ett helt rättsvidrigt sätt. Att Krim ursprungligen var en del av Ryssland, men ”skänktes” av Chrustjev till Ukraina en gång hör inte dit. Att en majoritet av de som bor i Ukraina vill tillhöra Ryssland och inte Ukraina hör inte heller dit. Ska man flytta gränser så är det folkviljan först och militären sedan, inte i omvänd ordning.

Alltså är ”världssamfundets” protester mot den ryska ockupationen av Krim fullt berättigad. Men, sedan kommer vi till det där med vänner. Om Ryssland utsätts för sanktioner för sitt illegala annekterande av Krim, varför utsätts inte Israel för sanktioner från ”världssamfundet” för sina olagliga ockupationer och annekteringar av Västbanken, Jerusalem och Golanhöjderna?

Kan det ha något att göra med det där med att när vänner gör något så accepterar man det? Man är flexibel med principerna!

Västsaharas flagga

Frågan är extra aktuell i dagarna sedan det blivit klart att Marocko nu återknyter diplomatiska förbindelser med Israel. Och därmed upphör med sina ”sanktioner” mot Israel för deras ockupation och annektering av palestinsk mark. När jag först läste om detta undrade jag vad Marocko fått i ersättning från USA för detta. Och det stod klart någon dag senare när USA förklarade att man från USA nu accepterar den marockanska ockupationen av Västsahara.

– ”If you scratch my back, I’ll scratch yours!”

För USA är det alltså helt OK att ändra gränser med militärmakt. Bara det är vänner som gör det! Det blir ett av Donald Trumps sista insatser för världsfreden. Det står ju nu klart att inte ens en majoritet i den av Donald Trump tillsatta Högsta Domstolen inte ens vill ta upp republikanskt styrda Texas försök att ogiltigförklara valresultatet i Georgia, Michigan, Pennsylvania och Wisconsin. Där ju Joe Biden vann.

Tänk så otacksamma dom där juristerna är som blivit tillsatta av Donald Trump och så lyder dom inte honom.

Läs:
Västsahara på spel när Marocko väljer Israel. – Aftonbladet
Amerikanskt HD-nej till Texas. – Aftonbladet

Krim en del av Ryssland

Vi kan nog förvänta oss ett sådant erkännande inom kort från Vita Huset. Visserligen har man ju från ”alla” håll klart deklarerat att man inte kan ändra gränser med militärmakt. Nu har dock USA genom Donald Trump deklarerat att den principen inte gäller längre. Donald Trump har, antagligen för att stötta vännen Benjamin Netanyahu i den pågående valkampanjen i Israel där Benjamin Netanyahu är hårt trängd, beslutat att man nu accepterar det israeliska annekterandet av syriska Golanhöjderna. Israel ockuperade ju Golanhöjderna från Syrien för många år sedan och har sedan dess flyttat in stora grupper israeliska bosättare i området samtidigt som stora delar av den ursprungliga befolkningen har fördrivits.

Nu har alltså Donald Trump bestämt att USA nu erkänner att Golanhöjderna är en del av staten Israel. Dvs Vita Huset har frångått principen att man inte kan flytta nationsgränser genom militära erövringskrig. Än så länge har i och för sig resten av världen inte följt i USA:s fotspår. Men vi kan nog förvänta oss att en del andra länder som sitter i Donald Trumps knä kommer att följa efter. På samma sätt som en del länder följde efter när USA bestämde sig för att flytta sin ambassad till Jerusalem. Genom vilket beslut man alltså erkänner att Jerusalem är Israels huvudstad och därmed erkänner man den israeliska ockupationen och annekterandet av östra Jerusalem.

Jag kan undra hur länge det dröjer innan t.ex. Liberalerna föreslår att Sverige också ska erkänna den israeliska ockupationen och annekterandet av Golanhöjden. Man har ju föreslagit att överväga att följa USA:s exempel och flytta ambassaden till Jerusalem. Dvs att erkänna ockupationen och annekterandet av östra Jerusalem. Kan vi gissa att kristdemokraternas Lars Adaktusson kommer att driva igenom ett liknande krav från Kristdemokraterna? Kan vi vidare gissa att man jublar på Vänskapsförbundet Sverige-Israel?

Så nu väntar vi bara på att man konstaterar att den ryska ockupationen av Krim också ska accepteras. Eller?

Fem tankar en solig höstdag

¤ 1.   Vem har rätt att själv bestämma? En intressant fråga. Vad det handlar om? I dagarna höll kurderna i Irak en folkomröstning om sin egen självständighet. I sin ledare i Svenska Dagbladet i går hyllade Per Gudmundson under rubriken ”En historisk dag för kurderna” folkomröstningen. Folkomröstningen gällde de kurdiska områdena i Irak, men kurder bor även i Iran, Syrien och Turkiet. Framtiden för en kurdisk stat är svår. Ingen av de stater som i dag styr över de kurdiska områdena tänker frivilligt ”släppa” kontrollen. I dag gick t.ex. Erdogan i Turkiet ut i en våldsam attack. Men Svenska Dagbladet hyllar i varje fall kurdernas rätt till självbestämmande. Jag har dock inte sett något ställningstagande i frågan om folkomröstningen i Katalonien i Spanien. Har katalaner samma rätt som kurder? Den spanska regeringen har förbjudit folkomröstningen, skickat spansk polis till Katalonien och genom olika åtgärder försökt stoppa folkomröstningen. Har Katalonien rätt att hålla folkomröstning? Ska vi respektera deras eventuella önskan om en egen stat och stödja detta? 2008 skapades staten Kosovo sedan amerikanska flygbombningar tvingat Serbien att släppa taget över provinsen. De flesta stater (inklusive Sverige) var mycket snabba med att erkänna den nya staten. De europeiska gränserna ändrades genom militärt ingripande från utomstående! När det gäller Krim är den internationella åsikten dock att gränser inte kan flyttas. Krim var fram till 1954 en del av den ryska delrepubliken men ”skänktes” då av Chrustjov till Ukraina istället. När Ukraina för några år sedan ”kapade” sina band till Ryssland ville en stor majoritet av den i huvudsak ryska befolkningen på Krim inte följa med. En folkomröstning hölls 2014 om Krims framtid. Enligt de officiella siffrorna röstade mer än 95% av befolkningen för att Krim skulle kapa banden till Ukraina. I det här fallet accepterade dock inte det ”internationella samfundet” folkomröstningen. I dag kallas det för att Ryssland ockuperat Krim. Gränser i Europa kan inte ändras med vapenmakt heter det. Vad är skillnaden mellan Kurdistan, Kosovo, Katalonien, Krim, Baskien, Skottland och så vidare? Undrar hur Per Gudmundson ställer sig till de skånska frihetssträvandena? Skulle han stödja en folkomröstning i Skåneland om självständighet eller att återvända till Danmark? Skåneland ockuperades ju 1658 av den krigiska svenska krigsmakten. ”Vi” får ju inte ens flagga med den skånelandska flaggan för riksheraldikern i Stockholm. Dock har det Rödgröna styret i Region Skåne lagt fram ett förslag om att göra den skånska flaggan officiell. Något som fortfarande ”han där uppe i Stockholm” inte tycker passar sig. Heja Skåne.

/Observera att en del här ovan ska ses som ironi. Om ni nu inte har förstått detta själva./

¤ 2.   Sverigedumokraternas sanna ansikte. Den grabbiga kulturen inom Sverigedumokraterna och SD-svansen fortsätter att ge Jimmie Åkesson problem. Hanna Wighs avslöjande av hur hon behandlats inom partiet är uppenbarligen bara toppen på ett isberg. Jimmie Åkesson hävdar att han inget visste, trots att det hävdas att han ska ha fått information. Kanske dags för en misstroendeomröstning igen? Hur som helst är inte Hanna Wigh ensam om att rapportera om trakasserier mot den som inte går partiledningens ärenden. Hela upprinnelsen till den senaste SD-skandalen är att Hanna Wigh gjorde partiledningen uppmärksam på att en medlem förskingrat pengar från ett partidistrikt. Men istället för att ta tag i anmälan försökte partiledningen tysta ner det hela. Till slut kom det dock till polisens kännedom och den skyldiga dömdes till slut till fängelse och fick lämna riksdagen. Men partiledningen hämnades tydligen på Hanna Wigh. Andra som lämnat SD talar om att ledningen är ”ett kriminellt gäng” som man ”inte lämnar ostraffat”. Nu har den misstänkte riksdagsledamoten tagit den sedvanliga ”time-outen”. Begreppet ”time-out” verkar bli synonymt med ”sverigedumokrat som skitit i det blå skåpet”! Det framkommer för övrigt också att mannen misstänkts för flera andra övergrepp mot kvinnor. Men Jimmie Åkesson vet ingenting? För övrigt verkar den misstänkte inget förstå. – ”Vi hade en bra relation” hävdar han. Undrar vad ”bra relation” innebär? Han hävdar att dom rullat runt i halmen många gånger.

¤ 3.   Militären är farlig. Jag har ju tidigare konstaterat att en av de militärövningar med NATO som den svenska ”alliansfria” militären just nu deltar i har krävt två dödsoffer än så länge. Nu ser jag att begreppet ”spårspring” har fått en ny allvarligare betydelse. Ett SJ-tåg har tydligen kolliderat med ett av militärens stridsfordon som under militärövningen Aurora 17 ”råkade” befinna sig på spåret. Vad dom nu hade där att göra? Flera militärer och lokföraren skadades. Men militären är ganska tystlåtna. Dåligt samvete?

¤ 4.   Militär mystik. Jag har ju flera gånger efterlyst en förklaring till vad det var som hände i Gävle hamn den 29 juni. I dag läser jag att ett par ”amatörforskare” kommit fram till att det liknar en rysk farkost – fast den är större. Samtidigt går Försvarsmakten ut och nekar till att det skett någon kränkning vid det aktuella tillfället. – ”Vår analys har gjorts i enlighet med de metoder och parametrar som vi är trygga med. Utifrån det vi vet finns det inget som tyder på att det är främmande undervattensverksamhet. Det är det jag kan säga” är Försvarsmaktens förklaring. Militären visade ju redan från början mycket begränsat intresse. Min gissning kvarstår alltså. Militären visste mycket val vad det var som var där och rekognoserade. Troligtvis inför Aurora 17-övningen!

¤ 5.   Donald Trump på krigsstigen igen. Det handlar denna gången dock inte om Nordkorea. Istället har han lyckats göra sig ovän med en stor del av den amerikanska idrottsvärlden och många artister. Professionella NFL-stjärnor och andra idrottares protester mot rasdiskrimineringen i USA uppskattades ju inte av Donald Trump som har en förmåga att göra sig till ovän med alla. Jag såg ett klipp där t.ex. Stevie Wonder på scen gick ner på knä för att stödja idrottsmännen. Kan inte den mannen inse att han är fel person på helt fel plats! Han kan väl övergå till att bli reklampelare för Twitter?

Julen som fridens högtid

Julen ska vara en fridens högtid

För ett par dagar sedan tyckte jag till om Israels ambassadör i Sverige Isaac Bachmans skryt över hur duktiga Israel är på att integrera invandrare. Och jag konstaterade att det var en sanning med modifikation. Vad Isaac Bachman undanhöll läsarna var situationen för t.ex. palestinier på ockuperade områden. Själv har jag med tiden blivit allt mer pessimistisk inför möjligheterna för en fredlig lösning på denna konflikten inom en rimlig tid. Det finns allt för många som egentligen inte vill ha någon fredlig lösning. På den palestinska sidan finns det extrema grupper som inte vill ha någon lösning på konflikten om denna inte innebär ett totalt utplånande av den israeliska staten. Något som ju INTE är en lösning på konflikten. Inte heller dagens styrande i Israel under Likuds premiärminister Benjamin Netanyahu vill egentligen ha en fredlig lösning som kan accepteras av båda parter. Om man önskat en fredlig kompromiss hade man inte fortsatt med den bosättarpolitik som förs i brott mot alla internationella regler. En bosättarpolitik som innebär att det ständigt flyttar in fler och fler judiska bosättare på ockuperad mark samtidigt som man tränger bort den palestinska befolkningen. Om man fortsätter med denna politik är syftet naturligtvis att så småningom komma till en punkt där man totalt annekterar den ockuperade Västbanken. En politik som har stöd från stora delar av det israeliska samhället. Dock tveksamt om det gäller en majoritet? Bland palestinierna sprids därför allt mer en desperation eftersom det inte finns något hopp om en framtid. Det är så man ska tolka palestinska ungdomars våldsamma attacker mot israeler. Allt ifrån bara stenkastning till blodiga mord. Attacker som dock inte leder någonstans mer än till att ungdomarna mördas av israelisk militär och polis. Under det sista kvartalet har 20 israeler dödats av palestinier. Under samma period har 121 palestinier dödats av de israeliska säkerhetsstyrkorna. Drygt hälften av dessa beskrivs som våldsverkare, resten råkade tydligen bara hamna emellan. Den israeliska säkerhetsapparaten använder helt enkelt ett överdrivet våld som inte står i rimlig proportion till vad som egentligen är nödvändigt för att skydda människor från våld.

Att det gäller olika regler för judar och palestinier kan vi se när ett resultat av mordet i somras på den 18 månader gamla palestinska pojken Ali Dawabsheh och hans föräldrar som mördades av en judisk terrorgrupp blev att den israeliska polisen fick tillåtelse att använda ”tortyrliknande” förhörsmetoder (som t.ex. våldsamma skakningar) även mot militanta judiska extremister. Den typen av tortyr var tidigare endast förbehållen palestinier. Delar av Israel är idag ”chockade” av en film som visar hur man i samband med en judisk bröllopsfest hyllade morden och bland annat högg knivar i en bild på den mördade 18-månaders palestinska pojken. På bröllopsfesten delades det också ut militära vapen till bröllopsgästerna när dom kom och man sjöng hatsånger om palestinier. Det finns alltså på båda sidor extrema grupper som inte vill ha fred utan som vill ha fortsatt våld utan någon som helst kompromissvilja. Till och med de styrande med Likuds premiärminister Benjamin Netanyahu i spetsen uppger sig vara chockade.

Hur ska vi få en fred och samexistens som kan accepteras av alla? Jag är mycket pessimistisk! Bland annat eftersom västvärlden inte ”vågar” ställa rejäla krav på Israel. Det finns en känsla av dåligt samvete för den behandling som judar utsatts för. Och samtidigt en rädsla för att bli beskyllda för antisemitism. Det är därför viktigt att poängtera att ställa krav på Israel är inte om någon form av antisemitism. Lika lite som att ställa krav på Ryssland handlar om någon form av rysshat. Men vi kan utsätta Ryssland för blockad och sanktioner för ockupationen/annekteringen av Krim men inte ställa samma krav på Israel för ockupationen av Västbanken. Eller på Marocko för annekteringen av Västsahara. Det finns full anledning att kritisera Ryssland för annekteringen av Krim, men vi ska komma ihåg att åtgärden har ett mycket starkt stöd av en majoritet av befolkningen på Krim. Detta gäller inte Israels ockupation av Västbanken. Den har inget stöd av befolkningen på Västbanken, förutom de judiska bosättare som flyttats dit EFTER ockupationen. Det är ett tålmodigt arbete som står framför många politiker. Man MÅSTE vara optimist, men det är svårt! här, här och här.

Vad är liberalism?

Är det någon som kan berätta det för mig? Vad innebär egentligen ”Liberal”? I dag har min ”favoritledarskribent” Siri Steijer skrivet en ledare i Svenska Dagbladet med rubriken: – Är Centern ett liberalt parti? Det är tydligen hennes sista ledare under hennes sommarvikariat. Normalt jobbar hon på Timbro, som är en ”marknadsliberal tankesmedja” startad av Svenskt Näringsliv med syfte att ”verka för marknadsekonomi, individuell frihet, fri företagsamhet och ett öppet samhälle”. Troligen har Timbro fortsatt att betala Siri Steijers lön under hennes sommarvik på Svenska Dagbladet. I dag konstaterar Siri att Centern faktiskt inte är ett liberalt parti. Grunden till detta är att Centern vill att ”Staten” vidtar åtgärder så att svenska bönder får mer betalt för mjölkproduktionen. Svenskt lantbruk har svåra problem eftersom priset på mjölk har sjunkit sedan Ryssland stoppat importen av mjölkprodukter som ”hämnd” för att EU vidtagit åtgärder för att straffa Ryssland för det som sker i Ukraina och på Krim. Enligt Siri Steijer borde istället samhället ta bort olika regleringar av mjölkproduktionen för att få ner kostnaden. En mycket stor del av regleringarna av den svenska mjölkproduktionen handlar om åtgärder för att förbättra miljön och djurrätten. Och naturligtvis ska vi i ett liberalt samhälle inte lägga sig i sån´t. Varför ska korna gå utomhus när det är billigare att ha dom stående inomhus 24 timmar om dygnet och 365 dagar per år! Bara för att ta ett exempel. Vi ska vara glada för att svenska bönder trots allt sköter det här bättre än de flesta andra bönder. Och JAG betalar gärna lite mer för mjölken då.

Apropå debatten om yttrandefrihet

Just nu debatteras yttrandefriheten intensivt. Hur viktigt är det att vi alla har rätt att uttrycka vår åsikt, även om åsikten inte stämmer överens med den allmänna åsikten. Får man yttra sig kritiskt om islam? Får man föra fram israelkritiska åsikter? Får man vara elak mot Kungafamiljen? Får man kritisera judendomen? Ska man få framföra anonyma hot mot oliktänkande? Var går gränsen för yttrandefriheten? När har man passerat den gränsen? De flesta av oss är nog överens om att toleransnivån måste vara mycket stor, men det finns en gräns. Ett område där debatten är mycket ensidig är kriget i Ukraina. Här finns bara en syn som är accepterad. Den ukrainska regeringssidan är den goda sidan, helt utan onda inslag. Ryssland är det onda, utan någon inskränkning. Alla åsikter som inte stämmer överens med detta avfärdas som rysk propaganda. Och den svenska rysskräcken sitter i vårt blod sedan århundraden. Naturligtvis är konflikten inte så enkel. Konflikten började med att en ryssvänlig regim i Ukraina störtades och ersattes av en ny regim som från början innehöll stora inslag av nazister / fascister. Ett av denna nya regims första beslut var att minska det ryska språkets betydelse i Ukraina genom att göra ukrainska till det enda officiella språket. Ca 17% av befolkningen i Ukraina är ryssar. Naturligtvis skapade detta en konflikt när en ryssvänlig (marionett?) störtats. I områden där det i stort sett bara bor ryssar, som på Krim som har en nästan uteslutande rysk befolkning och som fram till 1954 var en del av Ryssland och inte Ukraina kände man sig hotade. Att med största sannolikhet en överväldigande majoritet av folket på Krim vill tillhöra Ryssland har i västvärldens ögon ingen betydelse eftersom gränser inte får ändras, allra minst med vapenmakt. Fast det finns förstås undantag till detta som t.ex. Jugoslaviens sönderfall. Främst Kosovos frigörelse från Serbien som underlättades av NATO-bombningar av mål i Serbien. I Rysk (och innan det Sovjetisk) säkerhetspolitik ingår att stater inom den egna maktsfären inte får göra sig fria. För Sovjetunionen visat genom militära ingripanden i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern t.ex. Och efter Sovjetunionens sönderfall genom ingripande i gamla f.d. delstater som vill göra sig fria, som Ukraina. Däremot har Moskva nästan alltid låtit bli att ingripa i konflikter utanför vad man upplever som den egna maktsfären. Detta i motsats till USA som skickar militär till konflikter runt om i världen när Washingtons intressen är hotade. Ibland motiverat och med goda resultat. Men tyvärr ofta bara skapande av nya konflikter. Störtandet av Saddam Hussein i Irak har ju inte skapat ett fredligare Irak. Störtandet av Muammar al-Gaddafi i Libyen har inte skapat ett fredligare Libyen.

Vad är det då som får mig till denna långa utläggning. Jo, jag läser en debattartikel i Aftonbladet med rubriken ”Moderat stoppade bilder från Odessa”. Vad det handlar om är en utställning med bilder från den händelse den 2 maj 2014 när bland annat 42 personer brändes ihjäl i staden Odessa i Ukraina när fackföreningsbyggnaden där stacks i brand. Ytterligare några dog när dom hoppade ut genom fönstren. En av de som överlevde, Oleg Muzyka, har turnerat runt på många håll i världen och visat skakande bilder från katastrofen. Men, Oleg är medlem av ett proryskt parti i Odessa. Så naturligtvis är det han framför lätt att avfärda som rysk propaganda. Nu var utställningen planerad att visas i Helsingborg, arrangerad av ABF och visad på Helsingborgs stadsbibliotek. Och detta var tydligen inte lämpligt. Sedan Helsingborgs moderata kommunalråd Peter Danielsson fått ett brev från en aktiv debattör i Sverigedemokraternas tidning Samtiden (och som karakteriserar Sveriges Radio som ”i Moskvas tjänst”) så har Peter Danielsson beslutat att utställningen inte får visas. Ty när det gäller kriget i Ukraina får bara en åsikt framföras, och i den världen står Ukraina får allt gott och Ryssland för allt ont. Några synpunkter som säger något annat får inte framföras. Vi kan förstå varför ett antal svenska nazister åkt till Ukraina för att kriga – på den ukrainska regeringssidan. Kriget i Ukraina är inte en konflikt mellan en god och en ond sida. Snarare kanske en konflikt mellan två onda sidor som båda fullständigt skiter i att de flesta människor vill leva i lugn och ro och i fred. Och som kanske struntar i var gränsen egentligen går. Men detta struntar makthavare på alla sidor fullständigt i. För dom gäller den egna makten och inget annat.