Det har hållits val i USA och många befarade att Republikanerna med Donald Trump som galjonsfigur skulle ta makten över Kongressen med både Senaten och Representanthuset. Nu gick det inte så illa som befarat, och många av de republikanska framgångarna uteblev. Kanske innebar valresultatet till och med att det blev slutpunkten för Donald Trump karriär? Jag såg på BBC någon som påpekade att Donald Trump hade hållet helt tyst i mer än 24 timmar. Något av en sensation. Allt är inte elände.
Jag såg i Aftonbladet att dom publicerade Demoskops regelbundna undersökning av vilka partiledare vi svenskar har förtroende för. Faktum är att det egentligen inte var någon egentlig förändring i siffrorna för en månad sedan. Hur som helst, så här många har stort eller mycket stort förtroende för partiledarna:
Vad vi kan utläsa av det hela är att som statsministerkandidat har helt uppenbart Magdalena Andersson förtroende även utanför det Rödgröna blocket, samtidigt som alltså statsministern Ulf Kristersson inte ens kan uppmana till förtroende av alla inom det Brunblå blocket. Vi kan också notera att Jimmie Åkesson kan uppbåda förtroende långt in i det moderata och kristdemokratiska partiet. Förändringarna ligger helt klart alla inom felmarginalen så dom borde inte ens publiceras.
SVT har visat Novus förtroendeundersökning om våra partiledare. Egentligen ganska spännande att studera siffrorna och jämföra med partiets siffror. I princip har partiledare ”bättre” siffror än deras partier. Ungefär dubbelt upp. Naturligtvis beroende på att man kan ”rösta” på mer än en person och att partiledarna kan locka till förtroende även från de som röstar på ett annat parti. Hur som helst, så här såg siffrorna ut:
Något förenklat så har partiledaren ungefär dubbelt så stort förtroende som hens parti har i stöd. Undersökningens stora förlorare är Ulf Kristersson (ner 6 procentenheter), Jimmie Åkesson (ner 3 procentenheter) och Ebba Busch (ner 2 procentenheter). Lägg till detta Johan Pehrsons uppgång med 7 procentenheter och Annie Lööfs uppgång med 3 procentenheter så har vi de förändringar som kan utläsas – om man är väldigt villig till att hitta förändringar. Kan raset för tre av de fyra partiledarna inom den Brunblå sörjan ha att göra med tramsandet med misstroendeomröstning och beslutskalabaliken om regeringens budget? Johan Pehrsons uppgång har nog med den allmänna uppgången för Liberalerna att göra.
Vi kan notera att en majoritet av svenska folket har förtroende för Magdalena Andersson. Ett förtroende som uppenbarligen finns ända in bland borgerliga väljare. Kan man tolka detta som att hon har medvind? I motsats till Ulf Kristersson som tydligen inte ens alla högerväljare har förtroende för trots att han är deras statsministerkandidat.
Domedagsprofeten Ebba Busch laddar upp
En partiledare som jag helt saknar förtroende för är Ebba Busch. Hon har nästan tagit över posten som den värsta representanten för populistiska utspel från Jimmie Åkesson. Senaste utspelet handlar om kemisk kastrering av våldtäktsmän. Troligtvis inspirerade av västerländska demokratier som Ryssland, Sydkorea och Polen där detta kan förekomma. För inte så länge sedan tyckte Ebba att svensk polis tydligen skulle skjuta skarp lite mer mot brottslingar. Vad kan vara nästa utspel? Amputation av fingrar på ficktjuvar?
Ebba har dragit ner Kristdemokraterna i dyn om jag ska vara uppriktig. Det har blivit ett rejält populistiskt gnällparti. Och allt som är fel är naturligtvis regeringens fel. Att KD-politiker ute i regionerna misslyckas med sjukvården är regeringens fel. Alla prishöjningar beror på regeringen. Att den svenska inflationen i själva verket ligger lägre än de flesta andra länder har ingen betydelse. Det är visserligen en socialdemokratisk partsinlaga, men jag såg en KD-annons från KD som berättar om ”Allt som havererar i Socialdemokraternas Sverige” med förklaringar till hur verkligheten är och hur det ser ut i andra länder. Det är som sagt en partsinlaga från Socialdemokraterna men säger en hel del om Gnäll-Ebbas strategi inför valet.
För övrigt har uppenbarligen Ebba Busch fått lite panik av reaktionerna på HD:s beslut om abortförbudet i USA. Ebba var snabbt framme och ville ett partiledarna skulle skriva under ett dokument där dom lovade att inte röra svensk abortlagstiftning. Att löften från Ebba inte är värda ett öre vet vi sedan tidigare. Löftet om att inte släppa in Jimmie Åkesson försvann snabbt i jakten på makten. Makten var viktigare än Moralen. KD vill fortfarande att barnmorskor ska kunna vägra att ha med aborter att göra eller informera om aborter. Dvs ungefär som om jag när jag jobbade på Försäkringskassan skulle kunna vägra vissa arbetsuppgifter eftersom jag tyckte lagen var fel. Eller om en polis som tyckte vi skulle ha fri fart på vägarna skulle ha rätt att låta bli att skriva ut fartböter till fartdårar. Har man skaffat ett jobb så sköter man helt enkelt det som ingår i jobbet. Säger samvetet att det är fel på lagen så får man engagera sig politiskt för att ändra lagen och byta yrke.
Mitt förtroende för domedagsprofeten Ebba Busch ligger och skvalpar på nollstrecket ihop med Jimmie Åkesson.
Jag har ett par gånger tidigare kommenterat en del frågor som den lokala gratistidningen Söderåsbladet har ställt till de svenska partiledarna. Den här gången tänkte jag kommentera deras svar på frågan: ”Vilken politisk fråga tycker du är bortglömd”? En intressant slutsats är att man uppenbarligen snarast nämner en fråga som man inte tycker diskuterats tillräckligt mycket. Eller kanske tycker en fråga som man tycker inte diskuterats tillräckligt på rätt sätt. På det senare i något fall aldrig tycker kunde diskuterats tillräckligt. Så här är svaren i varje fall:
Vi börjar med Magdalena Andersson som tycker att vi borde diskutera mer om skolsegregationen som förstärks av marknadsskolan! Och i det fallet så håller jag faktiskt med Magdalena Andersson och tror att vi har liknande åsikter – dock inte helt lika…
Sedan kommer Ulf Kristersson i storleksordningen och som tycker att vi borde diskutera mer hur framtiden ser ut för de barn som får den tuffaste starten, till exempel de som är fosterbarn. Och här kan vi väl inget annat än hålla med…
Så har vi dags för Jimmy Åkesson som tycker att vi borde diskutera bensin- och dieselpriserna. Har vi inte gjort det? Det har ju till och med gått miljardbelopp från statskassan för att sänka priserna och vi har beslutat att göra dieseln mer miljöskadlig. Jimmie lär dock aldrig bli nöjd…
Så kommer vi då till Nooshi Dadgostar som tycker att vi borde diskutera mer hur vi ska bygga bra lägenheter som människor har råd med. Det är ju faktiskt något som inte diskuterats nästan alls. Fast om det finns någon lösning…
Nästa på kö är Annie Lööf som vill att vi diskuterar landsbygdsfrågor mer. Man ska kunna bo och jobba i hela landet med rättvisa villkor. Oftast utgår diskussionen från ett storstadsperspektiv. Och det kan vi väl hålla med om…
Sedan kommer vi till Ebba Busch som vill diskutera mer hur vi ska lösa vårdkrisen. KD:s krav på att centralisera och förstatliga sjukvården tycker tydligen inte Ebba diskuteras tillräckligt. Och det kan vi väl göra lite mer innan vi avfärdar tankarna…
Att representera MP får Märta Stenevi göra och hon vill diskutera klimatet och klimatförändringarna mer. Och det är väl något som vi inte kan annat än hålla med om…
Till slut får Johan Pehrson tycka att vi ska diskutera mer lugn och ro i skolan. Han tycker lärarna ska ges större befogenheter. Och det är väl inte fel att diskutera skolan, skoltrivseln och skollugnet…
Så egentligen har partiledarna goda tankar om vad som behöver diskuteras. Jag tycker inte alltid att slutresultatet av den diskussionen ska bli samma som nämnda partiledare vill. Men diskussionen är motiverad. Ja, förutom bensin- och dieselpris som väl ändå har diskuterats ganska rejält och resulterat i åtgärder – som jag tycker är felaktiga.
Som en fortsättning på gårdagens SCB-undersökning av svenskarnas politiska preferenser så ser jag i Helsingborgs Dagblad en redovisning av hur väljarströmmarna gått mellan partierna sedan valet. Det handlar alltså om nettoflödena till eller från de olika partierna. Det är faktiskt inga stora flöden det handlar om. De båda största flödena handlar om att Moderaterna stulit 1,2% från Liberalerna och 1,1% från Kristdemokraterna. Moderaternas stora uppgång sedan valet beror alltså främst på att andra borgerliga väljare från Liberalerna och Kristdemokraterna bytt parti. För respektive parti ser det ut så här:
Socialdemokraterna (29,1%). Socialdemokraterna har fått 0,7% från vardera Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Man har dessutom fått 0,3% från det som kallas ”Övriga”. Men sedan har man förlorat 0,7% till Moderaterna och 0,6% till Vänsterpartiet. Vi kan alltså konstatera att S har ett positivt nettoinflöde från de gamla traditionella borgerliga partierna. Men, man har också fått väljare från Miljöpartiet samtidigt som man förlorat väljare till Vänsterpartiet.
Moderaterna (22,7%). M:s uppgång beror främst på att man lockat väljare från sina gamla kumpaner Kristdemokraterna (1,1%) och Liberalerna (1,2%). Men även från Socialdemokraterna (0,7%) har man lockat väljare. Men vi kan konstatera att medan man lockat väljare från S så har S lockat ännu fler väljare från de gamla borgerliga partnerna L och C.
Sverigedemokraterna (18,6%) har inte lyckats locka så många nya väljare. Det enda flöde som ger utslag i statistiken är 0,2% från Centern. I övrigt ligger alltså förändringarna under felmarginalen.
Vänsterpartiet (9,2%) har lockat en del från Socialdemokraterna (0,6%) och lite från Miljöpartiet (0,3%) men i övrigt är förändringarna inom felmarginalen.
Centerpartiet (8,4%) har sitt stora positiva inflöde från Liberalerna (0,7%) men har alltså förlorat lika mycket till Socialdemokraterna (0,7%). Och Centern är alltså det enda parti som förlorat väljare till Sverigedemokraterna (0,2%) på en nivå som ligger över felmarginalen.
Kristdemokraterna (4,6%) har sina stora förluster till Moderaterna (1,1%). I övrigt ligger allt inom felmarginalen. Kd är ju annars den näst största förloraren sedan valet, men dom väljarna har alltså främst gått till Moderaterna.
Miljöpartiet (3,9%) har alltså förlorat mest till Socialdemokraterna (0,7%) men också en del till Vänsterpartiet (0,3%). Kan man locka tillbaka en del av dom så att man kan rädda tillvaron i Riksdagen?
Liberalerna (2,5%) slutligen är ju den stora förloraren sedan valet 2018. Och dessa har gått till Moderaterna (1,2%), Centerpartiet (0,7%) och Socialdemokraterna (0,7%). Kan vi tänka oss att socialliberala väljare som är missnöjda har gått till Socialdemokraterna medan marknadsliberala väljare som är missnöjda har gått till Centern. Men den stora gruppen har alltså gått till Moderaterna.
Sedan hittar jag i Expressen en ny undersökning av förtroendet för våra partiledare. Och inte heller där händer det så mycket. Men det är värt att notera att Magdalena Andersson är den enda partiledare som fler har förtroende för än som saknar förtroende för henne. Så här ser det ut. Första siffran avser hur stor andel av de tillfrågade som har förtroende, inom parentes förändringen sedan förra månaden, och den sista siffran avser skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende.
I stort sett handlar det om att partiets storlek avspeglar sig också i förtroendesiffran för partiledaren. Det stora undantaget är egentligen Nooshi Dadgostar som det är fler som har förtroende för än Jimmie Åkesson som trots allt representerar ett dubbelt så stort parti. Och när det gäller det man kallar balansvärdet (alltså skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende) där Nooshi Dadgostar även passerat Ulf Kristersson. Det är alltså inte så många som saknar förtroende för henne. Något som kan vara bra i det långa loppet även för partiets utveckling. Jimmie Åkesson utmärker sig med att det är väldigt få utanför SD som har något förtroende för honom. Det finns alltså troligtvis inte så många fler väljare att hämta.
Vi kan konstatera att den stora förloraren är Annie Lööf medan den stora vinnaren är Nooshi Dadgostar. Något att tänka på för Annie Lööf kanske?
Det börjar bra för Magdalena Andersson om jag ska vara uppriktig. Jag råkar trilla över Expressens popularitetsundersökning av de svenska partiledarna. Magdalena Andersson hoppar upp i en rejäl ledning redan från början. I tabellen hittar ni tre olika siffror. Den första visar hur många procent av de tillfrågade som har förtroende för partiledaren. Siffra två (inom parentes) är förändringen sedan förra månaden. Jag utgår ifrån att förändringen för Magdalena Andersson avser en förändring jämfört med förra månadens siffra för Stefan Löfven. Den tredje siffran avser ett balansvärde, dvs hur många fler som har förtroende jämfört med som saknar förtroende. Så här ser siffrorna ut i popularitetsordning… Nja, egentligen förtroendeordning.
Klarar ni av att läsa alla siffror? Så’na här siffror över förtroende gör att det är spännande att se hur väljare som röstar på andra partier litar på olika politiker. Höga siffror långt över partiets egna siffror betyder ju att även de som väljer ett annat parti trots allt har förtroende för partiledaren för ett annat parti. Den sista siffran visar skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende för personen. Vi kan där se att Magdalena Andersson redan är ensam om att sitta i en situation där flera har förtroende än som saknar förtroende. För alla de andra överväger de som saknar förtroende över de som har förtroende. DET är en väldigt intressant siffra. Låt oss ta dom i ordning:
Magdalena Andersson är ju helt nyvald och en del av uppgången (från Stefan Löfvens siffror) kan ju lite handla om nyhetens behag. Det ska alltså bli spännande att se vad som händer om några månader. Kan Magdalena Andersson uppfylla förväntningarna kan det nog gå bra. Hon ska ju trots allt ligga i topp eftersom hon representerar det största partiet. Där är den sista balanssiffran ännu mer spännande. Den visar att det finns ett stort förtroende långt utanför partiet. En stor grupp sympatisörer till oppositionen saknar trots detta inte förtroende för Magdalena Andersson.
Ulf Kristersson är trots allt statsministerkandidat och representerar landets näst största parti. Trots detta är det inte allt för många utanför partiet som har förtroende för honom. Många väljare som förväntas rösta på ett parti som ska hjälpa till att göra honom till statsminister saknar helt uppenbarligen förtroende för Ulf Kristersson.
Annie Lööf ligger riktigt högt egentligen trots att hon alltså representerar ett ganska litet parti. Förtroendet för henne är uppenbarligen stort långt utanför Centerpartiet. Är det väljare till de Rödgröna partierna eller handlar det om allmänborgerliga väljare som faktiskt har ett stort förtroende för Annie Lööf? Eller, antagligen, bägge delar.
Nooshi Dadgostar har också en riktigt bra förtroendesiffra. Hon representerar ett parti i den ena änden av den politiska skalan men det finns förtroende för henne långt utanför hennes egna parti. Förtroendesiffran är densamma som för Jimmie Åkesson som ju trots allt representerar ett parti långt större. När vi tittar på den s.k. balanssiffran ligger Nooshi Dadgostar egentligen riktigt bra till. Man får gå ganska långt ut på den motsatta politiska skalan för att få ihop väljare som saknar förtroende för Nooshi Dadgostar.
Jimmie Åkesson representerar ju trots allt Sveriges tredje största parti med ambitioner att bli störst. Men förtroendet för Jimmie Åkesson är mycket begränsat utanför Sverigedemokraterna. Underlaget för SD att värva fler väljare är alltså litet. Tittar vi på den s.k. balanssiffran så pekar denna på att väljare långt in i högerblocket, partierna i den Brunblå sörjan, helt saknar förtroende för Jimmie Åkesson.
Ebba Busch representerar ett litet parti men har ju trots allt en förtroendesiffra som visar på att det uppenbarligen finns förtroende för henne långt in bland M:s och SD:s väljare. Om man nu ska se det som en fördel?
Per Bolund och Märta Stenevi tar jag i klump. Att Miljöpartiets representanter ligger lågt när det gäller förtroendesiffror är vanligt. Dels står ju partiet långt ut på sin ytterkant. Men jag tror att ett annat skäl till att MP:s språkrör alltid ligger lågt är, tror jag alltså, MP:s system med språkrör. Ett system som gör att man har svårt för att marknadsföra en partiledare på positivt sätt. Mediebevakningen utsmetad på flera, det skapar inte förtroende.
Nyamko Sabuni slutligen representerar ju ett mycket litet parti och kan inte heller förväntas skapa så stort förtroende. Men som mittenparti bör det finnas underlag att plocka från angränsande partier. Här ligger ju Annie Lööf långt högre. Har Liberalernas kovändning när det gäller att släppa in Jimmie Åkesson och hans vänner i gemenskapen påverkat också?
Sett på de här siffrorna så ser det ju egentligen ganska lovande ut för Magdalena Anderssons möjligheter i konkurrens med Ulf Kristersson vad det gäller statsministerposten i framtiden.
Sedan kan jag inte låta bli att berätta lite om Sverigedemokraternas senaste uteslutningsärende. En av partiets ledande politiker i Sörmland, Bertil Malmberg, konstaterade under ett möte med regionfullmäktige i Sörmland att ”sydsudaneser har lägre intelligensnivå (IQ) än andra folkgrupper”. Dvs den vanliga rasismen inom Sverigedumokraterna. Bertil Malmberg var dock så oförsiktig att han yttrade dumheterna när det fanns andra åhörare än inbitna SD:are. I oktober dömdes han för hets mot folkgrupp och då tyckte man centralt i SD att det räckte och uteslöt honom sedan han efter uppmaning vägrat att frivilligt lämna partiet. Han verkar dock välja att sitta kvar som ledamot i regionfullmäktige i Sörmland och som gruppledare för SD i kommunfullmäktige i Trosa. Han har tydligen dessutom överklagat uteslutningen och säger att han ångrat sitt uttalande. Det ska bli spännande att följa…
Sven har bloggat varje dag sedan 1997, en blogg som innehåller allt från personliga tankar och upplevelser till enkla lösningar på världens problem. Det är både stort och smått. Färdiga åsikter – helt gratis helt enkelt. En färgglad blogg! Sven Tycker finns också på Twitter. @sven_tycker
Sven Tycker 