Det har hållits val i USA och många befarade att Republikanerna med Donald Trump som galjonsfigur skulle ta makten över Kongressen med både Senaten och Representanthuset. Nu gick det inte så illa som befarat, och många av de republikanska framgångarna uteblev. Kanske innebar valresultatet till och med att det blev slutpunkten för Donald Trump karriär? Jag såg på BBC någon som påpekade att Donald Trump hade hållet helt tyst i mer än 24 timmar. Något av en sensation. Allt är inte elände.
Jag såg i Aftonbladet att dom publicerade Demoskops regelbundna undersökning av vilka partiledare vi svenskar har förtroende för. Faktum är att det egentligen inte var någon egentlig förändring i siffrorna för en månad sedan. Hur som helst, så här många har stort eller mycket stort förtroende för partiledarna:
Vad vi kan utläsa av det hela är att som statsministerkandidat har helt uppenbart Magdalena Andersson förtroende även utanför det Rödgröna blocket, samtidigt som alltså statsministern Ulf Kristersson inte ens kan uppmana till förtroende av alla inom det Brunblå blocket. Vi kan också notera att Jimmie Åkesson kan uppbåda förtroende långt in i det moderata och kristdemokratiska partiet. Förändringarna ligger helt klart alla inom felmarginalen så dom borde inte ens publiceras.
SVT har visat Novus förtroendeundersökning om våra partiledare. Egentligen ganska spännande att studera siffrorna och jämföra med partiets siffror. I princip har partiledare ”bättre” siffror än deras partier. Ungefär dubbelt upp. Naturligtvis beroende på att man kan ”rösta” på mer än en person och att partiledarna kan locka till förtroende även från de som röstar på ett annat parti. Hur som helst, så här såg siffrorna ut:
Något förenklat så har partiledaren ungefär dubbelt så stort förtroende som hens parti har i stöd. Undersökningens stora förlorare är Ulf Kristersson (ner 6 procentenheter), Jimmie Åkesson (ner 3 procentenheter) och Ebba Busch (ner 2 procentenheter). Lägg till detta Johan Pehrsons uppgång med 7 procentenheter och Annie Lööfs uppgång med 3 procentenheter så har vi de förändringar som kan utläsas – om man är väldigt villig till att hitta förändringar. Kan raset för tre av de fyra partiledarna inom den Brunblå sörjan ha att göra med tramsandet med misstroendeomröstning och beslutskalabaliken om regeringens budget? Johan Pehrsons uppgång har nog med den allmänna uppgången för Liberalerna att göra.
Vi kan notera att en majoritet av svenska folket har förtroende för Magdalena Andersson. Ett förtroende som uppenbarligen finns ända in bland borgerliga väljare. Kan man tolka detta som att hon har medvind? I motsats till Ulf Kristersson som tydligen inte ens alla högerväljare har förtroende för trots att han är deras statsministerkandidat.
Domedagsprofeten Ebba Busch laddar upp
En partiledare som jag helt saknar förtroende för är Ebba Busch. Hon har nästan tagit över posten som den värsta representanten för populistiska utspel från Jimmie Åkesson. Senaste utspelet handlar om kemisk kastrering av våldtäktsmän. Troligtvis inspirerade av västerländska demokratier som Ryssland, Sydkorea och Polen där detta kan förekomma. För inte så länge sedan tyckte Ebba att svensk polis tydligen skulle skjuta skarp lite mer mot brottslingar. Vad kan vara nästa utspel? Amputation av fingrar på ficktjuvar?
Ebba har dragit ner Kristdemokraterna i dyn om jag ska vara uppriktig. Det har blivit ett rejält populistiskt gnällparti. Och allt som är fel är naturligtvis regeringens fel. Att KD-politiker ute i regionerna misslyckas med sjukvården är regeringens fel. Alla prishöjningar beror på regeringen. Att den svenska inflationen i själva verket ligger lägre än de flesta andra länder har ingen betydelse. Det är visserligen en socialdemokratisk partsinlaga, men jag såg en KD-annons från KD som berättar om ”Allt som havererar i Socialdemokraternas Sverige” med förklaringar till hur verkligheten är och hur det ser ut i andra länder. Det är som sagt en partsinlaga från Socialdemokraterna men säger en hel del om Gnäll-Ebbas strategi inför valet.
För övrigt har uppenbarligen Ebba Busch fått lite panik av reaktionerna på HD:s beslut om abortförbudet i USA. Ebba var snabbt framme och ville ett partiledarna skulle skriva under ett dokument där dom lovade att inte röra svensk abortlagstiftning. Att löften från Ebba inte är värda ett öre vet vi sedan tidigare. Löftet om att inte släppa in Jimmie Åkesson försvann snabbt i jakten på makten. Makten var viktigare än Moralen. KD vill fortfarande att barnmorskor ska kunna vägra att ha med aborter att göra eller informera om aborter. Dvs ungefär som om jag när jag jobbade på Försäkringskassan skulle kunna vägra vissa arbetsuppgifter eftersom jag tyckte lagen var fel. Eller om en polis som tyckte vi skulle ha fri fart på vägarna skulle ha rätt att låta bli att skriva ut fartböter till fartdårar. Har man skaffat ett jobb så sköter man helt enkelt det som ingår i jobbet. Säger samvetet att det är fel på lagen så får man engagera sig politiskt för att ändra lagen och byta yrke.
Mitt förtroende för domedagsprofeten Ebba Busch ligger och skvalpar på nollstrecket ihop med Jimmie Åkesson.
Som en fortsättning på gårdagens SCB-undersökning av svenskarnas politiska preferenser så ser jag i Helsingborgs Dagblad en redovisning av hur väljarströmmarna gått mellan partierna sedan valet. Det handlar alltså om nettoflödena till eller från de olika partierna. Det är faktiskt inga stora flöden det handlar om. De båda största flödena handlar om att Moderaterna stulit 1,2% från Liberalerna och 1,1% från Kristdemokraterna. Moderaternas stora uppgång sedan valet beror alltså främst på att andra borgerliga väljare från Liberalerna och Kristdemokraterna bytt parti. För respektive parti ser det ut så här:
Socialdemokraterna (29,1%). Socialdemokraterna har fått 0,7% från vardera Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Man har dessutom fått 0,3% från det som kallas ”Övriga”. Men sedan har man förlorat 0,7% till Moderaterna och 0,6% till Vänsterpartiet. Vi kan alltså konstatera att S har ett positivt nettoinflöde från de gamla traditionella borgerliga partierna. Men, man har också fått väljare från Miljöpartiet samtidigt som man förlorat väljare till Vänsterpartiet.
Moderaterna (22,7%). M:s uppgång beror främst på att man lockat väljare från sina gamla kumpaner Kristdemokraterna (1,1%) och Liberalerna (1,2%). Men även från Socialdemokraterna (0,7%) har man lockat väljare. Men vi kan konstatera att medan man lockat väljare från S så har S lockat ännu fler väljare från de gamla borgerliga partnerna L och C.
Sverigedemokraterna (18,6%) har inte lyckats locka så många nya väljare. Det enda flöde som ger utslag i statistiken är 0,2% från Centern. I övrigt ligger alltså förändringarna under felmarginalen.
Vänsterpartiet (9,2%) har lockat en del från Socialdemokraterna (0,6%) och lite från Miljöpartiet (0,3%) men i övrigt är förändringarna inom felmarginalen.
Centerpartiet (8,4%) har sitt stora positiva inflöde från Liberalerna (0,7%) men har alltså förlorat lika mycket till Socialdemokraterna (0,7%). Och Centern är alltså det enda parti som förlorat väljare till Sverigedemokraterna (0,2%) på en nivå som ligger över felmarginalen.
Kristdemokraterna (4,6%) har sina stora förluster till Moderaterna (1,1%). I övrigt ligger allt inom felmarginalen. Kd är ju annars den näst största förloraren sedan valet, men dom väljarna har alltså främst gått till Moderaterna.
Miljöpartiet (3,9%) har alltså förlorat mest till Socialdemokraterna (0,7%) men också en del till Vänsterpartiet (0,3%). Kan man locka tillbaka en del av dom så att man kan rädda tillvaron i Riksdagen?
Liberalerna (2,5%) slutligen är ju den stora förloraren sedan valet 2018. Och dessa har gått till Moderaterna (1,2%), Centerpartiet (0,7%) och Socialdemokraterna (0,7%). Kan vi tänka oss att socialliberala väljare som är missnöjda har gått till Socialdemokraterna medan marknadsliberala väljare som är missnöjda har gått till Centern. Men den stora gruppen har alltså gått till Moderaterna.
Sedan hittar jag i Expressen en ny undersökning av förtroendet för våra partiledare. Och inte heller där händer det så mycket. Men det är värt att notera att Magdalena Andersson är den enda partiledare som fler har förtroende för än som saknar förtroende för henne. Så här ser det ut. Första siffran avser hur stor andel av de tillfrågade som har förtroende, inom parentes förändringen sedan förra månaden, och den sista siffran avser skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende.
I stort sett handlar det om att partiets storlek avspeglar sig också i förtroendesiffran för partiledaren. Det stora undantaget är egentligen Nooshi Dadgostar som det är fler som har förtroende för än Jimmie Åkesson som trots allt representerar ett dubbelt så stort parti. Och när det gäller det man kallar balansvärdet (alltså skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende) där Nooshi Dadgostar även passerat Ulf Kristersson. Det är alltså inte så många som saknar förtroende för henne. Något som kan vara bra i det långa loppet även för partiets utveckling. Jimmie Åkesson utmärker sig med att det är väldigt få utanför SD som har något förtroende för honom. Det finns alltså troligtvis inte så många fler väljare att hämta.
Vi kan konstatera att den stora förloraren är Annie Lööf medan den stora vinnaren är Nooshi Dadgostar. Något att tänka på för Annie Lööf kanske?
Det börjar bra för Magdalena Andersson om jag ska vara uppriktig. Jag råkar trilla över Expressens popularitetsundersökning av de svenska partiledarna. Magdalena Andersson hoppar upp i en rejäl ledning redan från början. I tabellen hittar ni tre olika siffror. Den första visar hur många procent av de tillfrågade som har förtroende för partiledaren. Siffra två (inom parentes) är förändringen sedan förra månaden. Jag utgår ifrån att förändringen för Magdalena Andersson avser en förändring jämfört med förra månadens siffra för Stefan Löfven. Den tredje siffran avser ett balansvärde, dvs hur många fler som har förtroende jämfört med som saknar förtroende. Så här ser siffrorna ut i popularitetsordning… Nja, egentligen förtroendeordning.
Klarar ni av att läsa alla siffror? Så’na här siffror över förtroende gör att det är spännande att se hur väljare som röstar på andra partier litar på olika politiker. Höga siffror långt över partiets egna siffror betyder ju att även de som väljer ett annat parti trots allt har förtroende för partiledaren för ett annat parti. Den sista siffran visar skillnaden mellan de som har förtroende och de som saknar förtroende för personen. Vi kan där se att Magdalena Andersson redan är ensam om att sitta i en situation där flera har förtroende än som saknar förtroende. För alla de andra överväger de som saknar förtroende över de som har förtroende. DET är en väldigt intressant siffra. Låt oss ta dom i ordning:
Magdalena Andersson är ju helt nyvald och en del av uppgången (från Stefan Löfvens siffror) kan ju lite handla om nyhetens behag. Det ska alltså bli spännande att se vad som händer om några månader. Kan Magdalena Andersson uppfylla förväntningarna kan det nog gå bra. Hon ska ju trots allt ligga i topp eftersom hon representerar det största partiet. Där är den sista balanssiffran ännu mer spännande. Den visar att det finns ett stort förtroende långt utanför partiet. En stor grupp sympatisörer till oppositionen saknar trots detta inte förtroende för Magdalena Andersson.
Ulf Kristersson är trots allt statsministerkandidat och representerar landets näst största parti. Trots detta är det inte allt för många utanför partiet som har förtroende för honom. Många väljare som förväntas rösta på ett parti som ska hjälpa till att göra honom till statsminister saknar helt uppenbarligen förtroende för Ulf Kristersson.
Annie Lööf ligger riktigt högt egentligen trots att hon alltså representerar ett ganska litet parti. Förtroendet för henne är uppenbarligen stort långt utanför Centerpartiet. Är det väljare till de Rödgröna partierna eller handlar det om allmänborgerliga väljare som faktiskt har ett stort förtroende för Annie Lööf? Eller, antagligen, bägge delar.
Nooshi Dadgostar har också en riktigt bra förtroendesiffra. Hon representerar ett parti i den ena änden av den politiska skalan men det finns förtroende för henne långt utanför hennes egna parti. Förtroendesiffran är densamma som för Jimmie Åkesson som ju trots allt representerar ett parti långt större. När vi tittar på den s.k. balanssiffran ligger Nooshi Dadgostar egentligen riktigt bra till. Man får gå ganska långt ut på den motsatta politiska skalan för att få ihop väljare som saknar förtroende för Nooshi Dadgostar.
Jimmie Åkesson representerar ju trots allt Sveriges tredje största parti med ambitioner att bli störst. Men förtroendet för Jimmie Åkesson är mycket begränsat utanför Sverigedemokraterna. Underlaget för SD att värva fler väljare är alltså litet. Tittar vi på den s.k. balanssiffran så pekar denna på att väljare långt in i högerblocket, partierna i den Brunblå sörjan, helt saknar förtroende för Jimmie Åkesson.
Ebba Busch representerar ett litet parti men har ju trots allt en förtroendesiffra som visar på att det uppenbarligen finns förtroende för henne långt in bland M:s och SD:s väljare. Om man nu ska se det som en fördel?
Per Bolund och Märta Stenevi tar jag i klump. Att Miljöpartiets representanter ligger lågt när det gäller förtroendesiffror är vanligt. Dels står ju partiet långt ut på sin ytterkant. Men jag tror att ett annat skäl till att MP:s språkrör alltid ligger lågt är, tror jag alltså, MP:s system med språkrör. Ett system som gör att man har svårt för att marknadsföra en partiledare på positivt sätt. Mediebevakningen utsmetad på flera, det skapar inte förtroende.
Nyamko Sabuni slutligen representerar ju ett mycket litet parti och kan inte heller förväntas skapa så stort förtroende. Men som mittenparti bör det finnas underlag att plocka från angränsande partier. Här ligger ju Annie Lööf långt högre. Har Liberalernas kovändning när det gäller att släppa in Jimmie Åkesson och hans vänner i gemenskapen påverkat också?
Sett på de här siffrorna så ser det ju egentligen ganska lovande ut för Magdalena Anderssons möjligheter i konkurrens med Ulf Kristersson vad det gäller statsministerposten i framtiden.
Sedan kan jag inte låta bli att berätta lite om Sverigedemokraternas senaste uteslutningsärende. En av partiets ledande politiker i Sörmland, Bertil Malmberg, konstaterade under ett möte med regionfullmäktige i Sörmland att ”sydsudaneser har lägre intelligensnivå (IQ) än andra folkgrupper”. Dvs den vanliga rasismen inom Sverigedumokraterna. Bertil Malmberg var dock så oförsiktig att han yttrade dumheterna när det fanns andra åhörare än inbitna SD:are. I oktober dömdes han för hets mot folkgrupp och då tyckte man centralt i SD att det räckte och uteslöt honom sedan han efter uppmaning vägrat att frivilligt lämna partiet. Han verkar dock välja att sitta kvar som ledamot i regionfullmäktige i Sörmland och som gruppledare för SD i kommunfullmäktige i Trosa. Han har tydligen dessutom överklagat uteslutningen och säger att han ångrat sitt uttalande. Det ska bli spännande att följa…
För en tid sedan konstaterade jag att vi har nu kommit så långt att vi i stort sett är eniga om att Klimatkrisen är här. Klimatskeptikerna har i stort sett tystnat. Debatten i dag handlar inte om Klimatkrisen är här. Debatten handlar istället om hur mycket just VI ska göra och VAD som ska göras. Det är en positiv utveckling.
Det viktigaste för att kunna lösa ett problem är ju faktiskt att man inser att det finns ett problem,
För några dagar sedan presenterade IPCC, FN:s klimatpanel, sin senaste rapport. Den gör det klart att krisen är här. Mycket måste göras, och det måste ske snabbare än vad vi trott tidigare. Klimatskeptikerna har mer eller mindre tystnat totalt. IPCC:s rapport har fått alla våra partiledare att reagera. Politiskt är vi eniga om att krisen verkligen är här. Vi MÅSTE göra något NU! Vi måste göra detta snabbare än vad vi trodde tidigare. Så här säger våra partiledare:
Stefan Löfven: – ”Klimatomställningen innebär att vi har en historisk möjlighet att genomföra åtgärder som både minskar utsläppen och ger jobb i hela landet.”
Ulf Kristersson: – ”Vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att hindra utvecklingen.”
Nooshi Dadgostar: – ”I en tid som domineras av såväl arbetslöshet som klimatkris är det orimligt att Sverige inte tar tillfället i akt och fattar politiska beslut som skulle bromsa och långsiktigt förhindra större klimatförändringar.”
Annie Lööf: – ”Vi förstår allvaret och kommer att göra allt vi kan för att klara klimatkrisen. Det är avgörande för hela vår mänsklighets framtid.”
Ebba Busch: – ”Politiken borde sätta in en dödsstöt mot kol och olja så att vi ställer om på ett meningsfullt och effektivt sätt.”
Per Bolund: – ”Miljöpartiet finns i politiken för att stoppa klimatkrisen. Mer måste göras, snabbare. Vi kommer aldrig sluta kämpa.”
Nyamko Sabuni: – ”Vi behöver omedelbart en plan för hur vi får fram stora mängder fossilfri el som finns där när hushåll och industrin behöver den.”
Sverigedemokraternas lösning på alla problem
Jimmie Åkesson: – ”. . . . . . . . . . . .”
Nä, Jimmie har kanske åkt på semester. Han är undantaget som inte har ett dugg att säga. Han är nog fullt upptagen av att jaga kriminella invandrare. För egen del så är de senaste invandrarna som jag mött de båda killar som körde mig och min 100-åriga mamma i rullstol i färdtjänstbussen till Helsingborg för att hämta mammas nya ID-kort hos Polisen. Och som sedan körde oss hem igen i en annan färdtjänstbuss. Grannen som hjälpte mig i dörren när jag skulle in med händerna fulla. Tjejen i kassan på ICA-butiken när jag var och handlade och killen i bilen som stannade och släppte över mig på övergångsstället. Samt biljettkontrollanten på Pågatåget.
Nä, SD har inte mycket att säga om IPCC:s rapport. På Aftonbladets fråga förklarar SD:s miljötalesperson Martin Kinnunen detta med att den ju inte innehöll något nytt. Något som väl de flesta andra tänkande varelser inte riktigt håller med om. Jag gjorde för övrigt en mycket ovetenskaplig undersökning och sökte upp SD:s ledande partiorgan, Samhällsnytt, och gjorde en sökning på hemsidan på ”IPCC”. Jag fick några napp. Bland annat en krönika från 4 april 2021 författad av en Jan Tullberg med rubriken: – ”En hobbyanalys av klimathotet”. Samt ett antal artiklar som i princip berättar att Klimathotet är en bluff. Jag tror det säger allt om SD:s intresse för frågan. Den nya rapporten från IPCC innehåller inget nytt. Det är ju fortfarande bara en hobbyanalys!
PS. Det råder viss förväxling mellan IPPC och IPCC. IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) är FN:s klimatpanel. IPPC-direktivet är t.ex. EU:s direktiv för att samordna åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar.
Det känns som lite av upprepning att påpeka att jag är siffernisse. Jag gillar statistik! Media förser mig regelbundet med nya uppslag till tyckerier i form av t.ex. väljarundersökningar. Sedan kan man ju välja att skriva när det går åt rätt håll och låta bli att skriva när det går åt fel håll.
Dagens ämne blir Aftonbladets undersökning av förtroendet för våra partiledare. Om man tittar på förändringen sedan förra månadens undersökning så har undersökningen två (eller möjligen tre) vinnare och två förlorare.
Vinnarna är Stefan Löfven som ökar 6 procentenheter samt Nooshi Dadgostar som går upp 5 procentenheter. I viss mån får vi väl räkna Annie Lööf till vinnarna också då hon går upp 3 procentenheter. Förlorarna är två. Jimmie Åkesson som förlorar 4 procentenheter och Ebba Busch som förlorar 3 procentenheter. I övrigt ligger man ganska så stilla.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar är nyast bland partiledarna
Annars ligger faktiskt fortfarande teflonpolitikern Ulf Kristersson i topp när det gäller förtroendet. 44% har förtroende för honom (alltså M+Kd+Sd supportrarna). Ebba Busch har förtroende hos 38% (dvs alla inom den Brunblå sörjan har inte förtroende för Ebba). Stefan Löfven har förtroende hos 38% av väljarna, dvs det är lite fler än sossarna som har förtroende för honom. Jimmie Åkesson ligger på 37%. Dvs en hel del moderater och kristdemokrater har faktiskt förtroende för honom. Annie Lööf ligger på 24%, Per Bolund på 18%, Nooshi Dadgostar har 15%, Isabella Lövin har 14% och Nyamko Sabuni ligger sist på 8%. En sista siffra som jag faktiskt tycker är orättvis.
Man kan dela upp listan på könen. Bland kvinnorna ligger Stefan Löfven i topp följt av Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Bland män ligger Ulf Kristersson i topp följt av Ebba Busch, Jimmie Åkesson och Stefan Löfven. Bland ungdomarna är det Ebba Busch som ligger i topp följt av Ulf Kristersson, Stefan Löfven och Annie Lööf. Det är alltså samma fyra i topp men i olika ordning när det gäller könen. Men bland ungdomarna klarar Jimmie Åkesson inte att ta sig upp i topp-fyra.
Det finns också en bottenliga. Dvs vilka saknar vi förtroende för. Intressant är att det är bara två partiledare som inte 50% eller ännu fler saknar förtroende för. Det är Stefan Löfven och Ulf Kristersson.
Kan man göra en slutsats? Enigheten inom den Brunblå sörjan är större än inom JÖK-partierna?
Vad är det jag tycker till om nu då? Jo, det handlar om Novus regelbundna undersökning av vilka partiledare vi har förtroende för – och vilka partiledare vi saknar förtroende för.
I listan över den partiledare som vi har mycket stort förtroende för eller ganska mycket förtroende för så seglar Jonas Sjöstedt (V) upp i topp och passerar Stefan Löfven (S) som tappar i förtroende. Så här ser det ut i tabellen för september och med en jämförelse förändringen sedan förra gången i juni.
När det gäller Jonas Sjöstedt är det uppenbart att förtroendet för honom finns långt utanför Vänsterpartiet. Helt enkelt för att han är klar och tydlig och inte (har behövt) kompromissa med partiets åsikter. De tre partiledarna inom den Brunblå sörjan (Ulf, Ebba och Jimmie) har ungefär lika högt förtroende. Men Jimmie kommer sist. Det är uppenbart att sympatisörerna till dessa tre partier till stor del har gott förtroende för alla tre ledarna inom den Brunblå sörjan. Att Mp:s språkrör och Nyamko ligger i botten kanske inte ska förvåna. De är också företrädare för de två minsta partierna och lockar inte till förtroende för så många utanför partiet. Detta i motsats till Annie Lööf som lyckas locka till förtroende hos ganska många även utanför partiet. Fortsätter utvecklingen går hon om Jimmie Åkesson till nästa gång. Men i topp alltså Jonas Sjöstedt där fyra gånger så många har förtroende för honom jämfört med stödet för Vänsterpartiet.
Men Novus frågar också efter vilka som saknar förtroende för de olika partiledarna. Och här hittar vi Jimmie Åkesson i toppen.
Det ska alltså påpekas att här ska man ju ligga längst ner i tabellen, att ligga överst är dåligt. Likaså är det ju bättre med negativa förändringar än att ha plustecken i förändring. Detta innebär ju att ännu fler saknar förtroende. Väldigt förenklat så borde tabellen bli samma som den första tabellen, men upp och ner. Den stora skillnaden i detta är Jimmie Åkessons placering. Det är alltså uppenbart att personer utanför de grupper som gillar Jimmie Åkesson, dom litar inte alls på honom. Man är inte neutral till Jimmie Åkesson. Om 60% av svenskarna helt saknar förtroende för Jimmie Åkesson så innebär det ju att stora grupper inom Moderaterna (och kanske även Kristdemokraterna) även saknar förtroende för Jimmie Åkesson. Detta är illavarslande för de grupper inom Moderaterna och Kristdemokraterna som vill skapa ett, som man kallar det, Konservativt block med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedumokraterna. Det som jag föredrar att kalla den Brunblå sörjan! Hur reagerar dessa grupper inom M och Kd som helt saknar förtroende för Jimmie Åkesson när frågan ställs på sin spets vid valet 2022? Kommer dom trots detta att rösta på M och Kd och riskera att släppa in någon dom helt saknar förtroende för i regeringen? Eller dom vänder sig till Liberalerna i protest och för att rädda detta partiet kvar i Riksdagen?
Visst kan det bli spännande. Men låt oss vänsterpartister glädjas så länge Jonas Sjöstedt är kvar.
Svensken blir allt mer skuldsatt. Extremt låga låneräntor och en ökad trend att handla på kredit riskerar att sluta i stora problem den dag räntan stiger. Redan i dag är det allt fler som hamnar hos Kronofogden. Alltså är det lämpligt att göra något.
Ett exempel på åtgärd är att minska antalet som gör sina Internetköp på kredit och på avbetalning. Klarna, som är ledande på den marknaden, skickar allt fler till Kronofogden. Och det med allt högre belopp. På bara några år sedan 2016 har medianskulden på de skulder som Klarna skickar till Kronofogden ökat från 1.816 kronor till 4.375 kronor. Det är alltså inga jätteskulder, men det är Klarnas affärsidé att locka köparna att välja kreditbetalning och avbetalningar på ett antal månader. Detta gör man genom att ofta ha dessa alternativ överst och i förväg ikryssade.
Det är av denna anledning på väg lagregler som säger att det huvudalternativ för betalning som anges är att betala direkt och står överst och att kreditbetalningar som alternativ står underst. Inte att skjuta på betalningen. Men, det gillar inte Klarna. Det är ju på räntor och avgifter dom tjänar sina pengar. Hela affärsidén är hotad!
Jag förutsätter att Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) står på sig. Låt inte Klarna och dom andra lura eller locka kunderna till dyrare alternativ.
Det har ju blivit lite diskussion om ifall Sverigedumokraterna också ska bjudas in till de kommande partiledardiskussionerna om hur man ska komma tillrätta med ökat våld. Så att dom får en chans att kräva att alla utlänningar ska slängas ut. Själv är jag tyvärr pessimistisk till huruvida den här typen av diskussioner kommer fram till något vettigt. Tyvärr är jag rädd för att varje parti går till mötet främst för att få framföra SIN egen syn på samhället. Inte för att gemensamt komma fram till en bra lösning. Min gissning är att det kommer att låta ungefär på detta viset:
Stefan Löfven (S): – ”Jag vill tacka alla för att ni kommit hit. För att komma åt det här problemet så måste vi få bort marknaden för knarket. Vi måste alltså be våra förmögna partyknarkare att inte köpa något knark.”
Ulf Kristersson (M): – ”Det är grovt förolämpande att beskylla välartade ungdomar i våra mönstersamhällen för detta. Nä, sätt in polis och militär i våra förslummade invandrarförorter och rensa upp. Spärra in dom på obestämd tid. Dessutom löses alla problem om vi sänker skatterna.”
Annie Lööf (C): – ”CUF har bett mig framföra att om vi liberaliserar narkotikalagstiftningen och frigör de fria marknadskrafterna så löser sig allt helt automatiskt.”
Per Bolund (Mp): – ”Vi måste införa en grön ekologisk ekonomi i våra problemförorter så att de utsatta ungdomarna istället börjar odla sina egna grönsaker.”
Ebba Busch Thor (Kd): – ”Om vi skärper straffen och ber till Gud är problemen lösta.”
Jonas Sjöstedt (V): – ”Vi måste prata med ungdomarna och fråga dom varför dom gör på det här viset.”
Nyamko Sabuni (L): – ”Jag tror att om vi ansluter oss till Euron så blir alla svarta pengar i svenska sedlar värdelösa och då löser vi problemet.”
Jimmie Åkesson (Sd): – ”Vi har sagt hela tiden att allt är massinvandringens fel. Innan alla dom muslimska horderna kom hit så skedde det inga mord eller våldtäkter i vårt land.”
Stefan Löfven (S): – ”Jag tackar för alla konstruktiva förslag, vi överlåter nu till Polisen att lösa problemet.”
Det händer att man läser positiva nyheter i media också. Enligt finansmarknadsminister Per Bolund så är det på gång krav från Finansdepartementet att banker med en inlåning på mer än 70 miljarder ska vara tvungna att se till att det finns möjlighet att ta ut eller sätta in kontanter – i hela landet. Det handlar både om privatpersoners möjlighet men också affärsidkares möjligheter att bli av med sina kontantkassor. Många affärer som slutar med kontantbetalning gör detta just för att dom har problem med att bli av med sina kontantkassor. Deras bank är ovillig till att ge sina kunder den service dom vill ha. Bra Per Bolund!
Fast som ni kan gissa så är bankerna kritiska. Dom tjänar inte pengar på kontanthanteringen, den är bara ett besvär när dom istället kan tjäna på korthantering och Swishande till affärer. Bankföreningen
Dra åt skogen era girigbukar!
Sven har bloggat varje dag sedan 1997, en blogg som innehåller allt från personliga tankar och upplevelser till enkla lösningar på världens problem. Det är både stort och smått. Färdiga åsikter – helt gratis helt enkelt. En färgglad blogg! Sven Tycker finns också på Twitter. @sven_tycker
Sven Tycker 