Etikettarkiv: Rebecca Weidmo Uvell

En massa frågetecken

Det har blossat upp en rejäl debatt om hur man ska göra med de svenska medborgare som på olika sätt rest iväg för att ansluta sig till IS. Hur ska Sverige göra med dem, deras makar och deras barn? De som begått brott ska naturligtvis dömas för detta. Men, hur detta ska ske är faktiskt en svår fråga. Vem ska ansvara för det? Kan vi överlåta det hela på de kurdiska styrkor som nu har tusentals ”krigsfångar”. Kurdiska styrkor i YPG som samtidigt är på väg att överges av USA som ser det som att uppdraget är slutfört så dom kan dra sig tillbaka. Naturligtvis har dessa grupper inte resurser att ta hand om frågan. Så vad gör vi? Hur gör vi med de som lyckas (eller redan har lyckats) ta sig tillbaka till Sverige. Kan man döma någon bara för att man varit i området? Vi har frivilliga som åkt till Syrien för att kämpa för andra grupper också. Ska Sverige på något sätt hjälpa till så att personer som begått krigsbrott tas hem till Sverige för att dömas? Kan man komma överens med andra länder om gemensamma åtgärder?

Hur gör vi med barn? Kan vi ”straffa” barnen för vad deras föräldrar gjort? Hur gör vi med de barn som fortfarande har i varje fall en förälder kvar i livet? Är det enbart förälderns ansvar? Kan Sverige låta ett barn som är svensk medborgare svälta ihjäl i ett fångläger med argumentet att det är föräldrarnas ansvar? Hade dom befunnit sig i Sverige hade dom kanske omhändertagits av myndigheterna eftersom föräldrarna inte kunna / velat sörja för dom. Hur gör vi med föräldralösa barn som är svenska medborgare och som sitter i fångläger fyllda med sjukdomar och svält?

Karta över det Kurdistan som ine finns

Just nu aktuellt är de sju barn som svensk/norrmannen Michael Skråmo och hans hustru Amanda Gonzalez (som är av chilenskt ursprung) lämnat efter sig i Syrien. Både Michael och Amanda har dödats under de sista månadernas strider och barnen som alltså nu är föräldralösa (den äldsta är 8 år) finns i läger i Syrien. Vad gör Sverige med föräldralösa barn som är svenska medborgare och som är på väg att svälta ihjäl i ett läger i ett land utan fungerande infrastruktur? Kan vi skylla på att det är föräldrarnas ansvar? Kan vi skylla på att det inte är så lätt utan mycket komplicerat? Kan vi skylla på att dom får skylla sig själva? Var går gränsen för när Sverige har ett ansvar för sina egna medborgare och när vi kan avsäga oss vårt ansvar? Man kan uttrycka det som den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell uttryckte det på ett Twitter:

– ”Nu är risken minimal att IS-barn kommer närheten av mina pga var jag bor men OM hade jag bytt skola. Jag tror inte dessa lallande relativister förstår hur hjärntvättade dessa är. Och traumatiserade. De är farliga. Trots att de är barn. De hatar oss så mycket att de vill döda.”

Nu ska det påpekas att Rebecca lite senare modifierat sina horribla åsikter och hävdat att hon menar de ”IS-återvändare” som redan återvänt och deras barn. Sedan har hon tydligen till och med tagit bort Twittret, jag hittar det i varje fall inte. Men frågan är inte lätt. Hur gör vi? En del verkar tro att det bara är att sätta dom på ett flygplan hem till Sverige. Det går inte! Eller ska vi ta regeringsflyget och flyga ner och hämta dom? Tror dom att det bara är så lätt! Och varför då bara dessa sju barn? Sedan har vi hatarna som t.ex. ovan nämnda Rebecca som verkar tro att 5-åriga barn är indoktrinerade tidsinställda bomber.

Frågan är inte så lätt som många verkar tro – på båda sidor. Sverige har faktiskt ansvar för svenska medborgare. Svenska barn som står utan föräldrar har det svenska samhället ansvar för. Punkt!

Men hur vi ska göra i praktiken. Ingen aning!

Lämna en kommentar

Under IS

Högeralliansen – Allians på dekis

Hur många är det som tror på att Högeralliansen fortfarande lever? Officiella företrädare för de partier som uppges ingå i Alliansen hävdar visserligen fortfarande att Alliansen existerar. Nästa minut är kritiken mot dom andra i alliansen intensiv. Istället är det nästan så att flera av partierna håller på att gå itu på mitten. Främst gäller detta väl Moderaterna som har delats upp i en SD-vänlig falang som tillsammans med den ”nya” betonghögern i Kristdemokraterna som Ebba Busch Thor styrt partiet mot ser Sverigedumokraterna som det stora hoppet och Socialdemokraterna som det stora hotet. Inom Moderaterna är det bland annat Moderaternas Skånedistrikt som kommit att symbolisera den moderata högervridningen. Skånedistriktet har, trots kraftiga protester från Moderaterna centralt, sanktionerat flera moderata samarbeten med Sverigedumokraterna i skånska kommuner. Av detta framgår dock inget på deras hemsida som är den vanliga centralt producerade sidan. Men, vi hittar också ett antal moderata debattörer på det som så vackert kallas ”sociala medier”. Debattörer som ofta för fram en syn på verkligheten som gör att man undrar om dom verkligen är moderater eller är sverigedumokrater som glömt ändra partibeteckning. En sådan är Rebecca Weidmo Uvell vars långa blogginlägg åtminstone får mig att inte orka läsa färdigt. En annan är moderatpolitikern Ann Heberlein och den kanske mest kända, Hanif Bali, som ju en period av partiledningen tvingades att sluta twittra efter ett antal rejäla övertramp. Hans löfte att hålla sig borta höll dock inte så länge.

Högeralliansen

Men, vi har också ett ”hat” från Moderaterna och Kristdemokraterna mot Centern och Liberalerna i allmänhet som man inte tycker är solidariska mot Högeralliansen. Center-hatet kallar centerpartisten Fredrik Federley fenomenet. Enligt stora grupper inom Moderaterna så är M störst i Högeralliansen, alltså får dom andra partierna i Alliansen foga sig efter vad Moderaterna tycker. Och dessa höger-moderater (av någon kallade fiskmås-moderater) ser alltså Sverigedumokraterna som en allierad och Socialdemokraterna som ett stort hot. Efter Ebba Busch Thors högergir av Kristdemokraterna ställer dessa villigt upp på den synen. Medan alltså Annie Lööf och Jan Björklund i Centern och Liberalerna istället ser Sverigedumokraterna som ett inte rumsrent parti och en form av hot mot demokratin. Sedan vill dom inte heller ”underordna” sig Socialdemokraterna. Som en följd av detta alltså stiltje i regeringsförhandlingarna. Fast jag börjar allt mer undra om inte Annie Lööf håller på att satsa på att själv bli statsminister för en liten minoritetsregering med eventuellt Liberalerna och kanske Miljöpartiet.

Familjebråk

Moderaternas utspel om att lägga fram en egen Moderat budget till Riksdagen är en sådan fråga som splittrar Högeralliansen. Som i så många andra frågor får utspelet stöd från Kristdemokraterna. Detta medan att Centern och Folkpartiet tycker att man ska avvakta en ny regering innan man börjar ställa olika budgetar mot varandra. Den sittande Övergångsregeringen måste ju lägga fram en budget. Men det är en budget som inte får innehålla kontroversiella förslag. Men det måste finnas en budget så att statlig verksamhet kan fortsätta att existera. I USA har man ju ett system där det i princip kan bli stopp om inte budgeten går igenom. Helt plötsligt kan pengarna utebli till offentliga verksamheter som då får stänga ner. Men Moderathögern vill alltså ha bråk i Riksdagen, och hoppas naturligtvis att Sverigedumokraterna ska stödja en sådan Moderat budget istället för den övergångsbudget som Regeringen är ”tvingad” att lägga fram. Allt för att markera och hålla temperaturen uppe.

Moderaterna håller dessutom på att få en inflammerad debatt inför EU-valet. I dag har Moderaterna tre representanter i EU-Parlamentet, Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner och Gunnar Hökmark. Ett valresultat som sågs som ett fiasko. Nu har Fjellner och Hökmark meddelat att dom inte ställer upp för omval. Och samtidigt har Moderaternas valberedning petat Anna Maria Corazza Bildt från den nya listan. Detta trots att hon vill fortsätta och påpekar att hon var den av kandidaterna vid förra valet som fick flest personkryss. Maken Carl Bildt ställer upp för hustrun och är förundrad över hur partiet behandlar hans fru. Jag har naturligtvis inga synpunkter på vilka kandidater som Moderaterna sätter upp. Men det känns lite konstigt att peta en av tre kandidater samtidigt som de andra två hoppar av. Det hela är troligtvis bara ännu ett exempel på hur splittrat Moderaterna är.

Sverigedumokraternas framgångar, allra helst i Skåne, har ju också skapat ett problem för Moderaterna. Skånedistriktet har som jag sagt sanktionerat att Moderaterna ute i de skånska kommunerna upprättar samarbete med Sverigedumokraterna. Något som kritiserats skarpt från partiet centralt. Men, det är faktiskt inte i alla skånska kommuner där SD hade framgångar som Moderaterna ställer upp på samarbete med Sverigedumokraterna. I min egen hemkommun slutade det hela i tre block i Kommunfullmäktige. Där det största blocket som består av Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet tar hand om styret. Detta medan två jämnstora block, Sverigedumokraterna och Moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna utgör opposition. Uppenbart är att den styrande minoriteten hoppas på att kunna skapa majoriteter i samarbete med det M-styrda blocket i enskilda frågor. Så här uttryckte en av de ledande centerpartisterna det med: – ”Med de personförändringar som har skett i M tror vi, att det blir lättare att komma fram till enhälliga beslut för kommunens bästa.” Vad han hänvisar till är M:s ledande tidigare politiker Pontus Pålsson som uppenbart var intresserad av ett samarbete med Sverigedumokraterna men som efter ett antal polisanmälningar om hot tvingades lova att avgå. Om han gjort detta formellt än är jag dock tveksam till. Något som kan hota mini-alliansens samarbete.

I grannkommunen Klippan ser jag i dag att man kommit överens om ett samarbete mellan Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den gamla åstorparen Hans-Bertil Sinclair från Moderaterna ska tydligen bli kommunalråd. I Klippan gjorde Sverigedumokraterna ett bra val och blev största parti. Jag undrar om man från Skånedistriktet helst hade sett att Moderaterna i Klippan hade samarbetet med SD? Det var i Klippans kommun som invandrarföretagaren Darka Pervan skulle bygga en golvfabrik i Östra Ljungby. Ett samhälle där SD fick 40% av rösterna. Darka Pervan (som invandrat från Kroatien) drog sig ur. Han kunde inte tänka sig att placera fabriken i ett samhälle där synen på invandrare, som han själv är, är den som Sverigedumokraterna står för.

För övrigt kan vi ju konstatera att de Sverigedumokratiska avhoppen och uteslutningarna kommit igång ordentligt efter valet – i sedvanlig SD-tradition. Jag har redan konstaterat att Stefan Borg som moderater och sverigedumokrater kommit överens om skulle bli kommunalråd i Hörby tvingades avgå innan han ens valts. Trots försök att skylla på att alla hans övertramp skett som privatperson och inte som politiker blev till slut pressen för stor. Istället blir nu Cecilia Bladh (SD) kommunalråd. Hennes första uttalande blev att hon inte vågade gå ut ensam i Hörby. Vilket fick Polisen att påpeka att brottsligheten i Hörby minskar. Men det är den här rädslan som gjort SD framgångsrika. Nu läser jag att sverigedumokraten Lennart Strand i Älmhult (precis norr om den skånska gränsen) nu utesluts ur partiet efter sina hatiska övertramp. Sedan läser vi om den sverigedumokratiska riksdagsledamoten Patrick Reslow som också hotas av uteslutning (att bli utköpt…) efter sina mindre lyckade redovisningar av räkningar till Riksdagen. Det är helt enkelt för många tveksamma kvitton. Patrick Reslow lämnade strax före valet Moderaterna och gick över till Sverigedumokraterna…

Visst är politik både roligt och tragiskt?

Lämna en kommentar

Under Högeralliansen

Dom som har får ännu mer

Just nu har vi krav på en lagstiftning som kräver sänkta lägstalöner för utsatta grupper. Jag har tyckt till om detta ett antal gånger tidigare. Dom som kräver den här lagstiftningen är samma personer som annars kräver sänkta lägstalöner, begränsade löneökningar och återhållsamhet när det är lönerörelse. Om dom som arbetar ihop det hela får mindre andel av slantarna så blir det ju mer över till andra. Nu ser jag att LO granskat hur lönerna utvecklats och gjort en jämförelse med hur de högsta VD-lönerna utvecklats. Jag gissar att ni kan gissa er till hur den jämförelsen utfaller. Jomenvisst är det så att skillnaderna ökar och ökar och ökar. Toppdirrarna fortsätter att roffa åt sig fantasilöner som dom inte kan ha någon nytta av samtidigt som samma girigbukar kämpar hårt för att ”fotfolket” inte ska få för mycket. Gärna ingenting. Helst mindre! Fast Borgerliga politiker och debattörer (och uppdragsgivarna inom näringslivets toppskikt) håller naturligtvis inte med. I ett debattinlägg hos SVT skriver Rebecca Weidmo Uvell (som kallar sig Borgerlig opinionsbildare) under rubriken ”LO – sluta vilseleda om vd-lönerna” att de flesta vd:ar jobbar i mindre företag och inte alls har dessa fantasilöner. Men det är ju just att de stora girigbukarna högst upp i löneligan roffar åt sig så extremt – och allt mer – som LO pekar på. Inte att vd:n för Västra Ingelsträdes Bygg AB av med 3 anställda inte tjänar så mycket. Men det faktum att vissa roffar åt sig allt mer verkar inte ens Rebecca begripa.

1 kommentar

Under Löneskillnader