Etikettarkiv: Statsrådspension

Ett vettigt förslag

Sedan ser vi att Civilminister Ardalan Shekarabi vill skärpa upp reglerna för möjligheterna att missbruka den s.k. statsrådspensionen. Att göra en s.k. ”Reinfeldtare” ska inte längre vara möjligt. Att göra en ”Reinfeldtare” innebär att man startar ett mycket lönsamt aktiebolag efter att den politiska karriären nått sin topp. Detta aktiebolag visar sig vara en guldgruva. Men för att kunna ”överleva” så tar man inte ut någon lön från det här företaget. Istället berättar man för sin gamla arbetsgivare att man inte har någon inkomst. Så då får man behålla sin statsrådslön från skattebetalarna. Allt detta medan man fortsätter att bygga upp en rejäl buffert i sitt aktiebolag.

En handfull pengar

Jag vill på det bestämdaste påpeka att jag INTE är motståndare till de ganska generösa statsrådspensionerna. Ett statsråd kan i princip få sluta från en dag till en annan. Det finns ingen uppsägningstid / uppsägningslön och liknande. Alltså har man förhandlat sig till en egen form av ”Arbetslöshetskassa”. Jag klagar inte heller på de löner som betalas ut till politiker på den här nivån. Att vara minister är inte ett jobb med 40 timmars arbetsvecka. Det är att vara tillgänglig mer eller mindre dygnet runt. Det handlar om att ständigt utsättas för mer eller mindre berättigad kritik och förföljelse i media. Det handlar om att många gånger inte kunna vistas offentligt utan att kanske bli påhoppad. Det handlar om att vara ytterst utsatt. Samtidigt som man är en beslutsfattare som i motsvarande typ av jobb inom den privata sektorn oftast betalas med mycket högre löner. Vilket också bevisas av att de ministrar som lägger av med den politiska karriären och går över till den privata sektorn i allmänhet ökar sina inkomster rejält. Men, reglerna ska INTE missbrukas! Att göra en ”Reinfeldtare” ska INTE vara möjligt.

Samtidigt anser jag att många politiker ska ”sitta i karantän” en tid (som måste betalas) innan man får gå från sitt jobb som regeringsledamot till att sälja all den insidesinformation man har till högstbjudande. Man ska alltså, för att ta ett exempel, inte kunna gå direkt från att vara Finansminister till att sälja sina tjänster och kunskaper till jättebanker och finansiella företag – läs att göra en ”Anders Borgare”……

Lämna en kommentar

Under Politikerförakt

Mer om våra politiker

Jag har ju under några dagar tyckt till om våra politiker och vart dom tar vägen efter sin politiska karriär. Det är mycket få politiker som tar steget ner i sin politiska karriär. Har man varit statsråd så lämnar man politiken när den karriären är slut och går i allmänhet till ännu bättre betalda jobb inom den privata sektorn. Har man varit riksdagsledamot, men den karriären är över, så fortsätter man inte med politiken på en lägre nivå. Man går till bättre betalda jobb inom privat sektor. Och så fortsätter det. Ibland när man vill vara elak så kan man nästan tro att det inte är det politiska intresset som varit drivkraften, det är att göra karriär. Naturligtvis är detta elakt, och stämmer inte i de flesta fall. Däremot verkar det vara svårt att tacka Nej till bättre betalda jobb. Ty uppenbarligen är det så att de politiska jobben på dessa högre nivåer inte är exceptionellt välbetalda. När man fortsätter till den privata sektorn så får man mycket bättre betalt.

Ta det lugnt

En förmån som många, avundsjukt, brukar gnälla på är till exempel den ganska generösa statsrådspension som statsråd som fått ”sparken” kan få. Själv har jag många gånger försökt att försvara denna förmån. Som statsråd (t.ex.) har du ingen uppsägningstid. Man kan i princip få sparken från en dag till en annan. Det måste alltså finnas någon annan form av fallskärm som träder in förutom vanlig A-kassa. Och, som jag också argumenterat för, så borde det finnas någon form av karantärstid man måste gå igenom efter en politisk karriär innan man ”byter sida”, och då kan misstänkas utnyttja kunskap från samhällsarbete man förvärvat när man istället arbetar för motparten. Men, denna generösa förmån kräver också att den inte missbrukas. I dagarna har det skrivitsflera håll om förre moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth som efter flera år inte lyckats få något nytt jobb. Som Kulturminister avskaffade hon den s.k. inkomstgarantin för konstnärer. ”Det är ju bättre att man arbetar än att man inte arbetar. Om det inte finns någon efterfrågan är det ju bättre att ta något annat jobb än att gå på a-kassa” argumenterade hon med. Den inkomstgarantin var mindre än en tredjedel av den statsrådspension som förre moderata ministern Lena Adelsohn Liljeroth i dag fortfarande kvitterar ut varje månad. ”Det är ju bättre att man arbetar än att man inte arbetar…..”! Men det gäller väl inte moderata f.d. ministrar kanske? En av de som var aktuell att eventuellt kunna kommit i fråga för inkomstgarantin för konstnärer var Ola Magnell: ”Det var en ganska billig reform, ingen stor utgift för staten. Jag minns att jag tyckte det var urbota dumt att ta bort den” kommenterar han det med. Antagligen har Lena Adelsohn Liljeroth också glömt de skärpta reglerna för långtidsarbetslösa som Högeralliansen drev igenom. Eller också är det bara så att det är skillnad på kreti och pleti…

Lämna en kommentar

Under Politiker