Etikettarkiv: Talmannen

Stefan returns

» Uffe gråter och Jimmie…

Det gick ungefär som väntat vid Riksdagens omröstning om Stefan Löfven som fortsatt statsminister. 116 röstade Ja, 60 avstod från att rösta och 173 röstade Nej. Inom den Brunblå sörjan hyste man väl fortfarande en viss förhoppning om att de 174 Nej-röstarna från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna skulle få följe av någon protesterande eller bara felröstande ledamot från andra sidan så att man kom upp i de erforderliga 175 Nej-rösterna för att stoppa Stefan Löfven.

Stefan Löfven får fortsätta grubbla

Nu blev det inte så utan istället tvärtom. En Liberal ledamot hade lite anständighet kvar och markerade att hon vill inte ge Jimmie Åkesson nyckeln till Rosenbad. Nina Lundström ska ha all heder för sin moral. Stefan Löfven kan återvända som statsminister! Nu återstår det svåra? Nu ska alltså Stefan Löfven jämka ihop Vänsterpartiet och Centern. Han ska jämka ihop Centerpartiet och Miljöpartiet. Han ska få alla fyra partier att prata med varandra. Lycka till Stefan!

Jag vill poängtera att jag tror inte att det är svårare att jämka ihop Annie Lööf och Nooshi Dadgostar än vad det skulle varit att jämka ihop Jimmie Åkesson och Nyamko Sabuni. Skillnaden är att medan C och V är ungefär lika stora är SD mer än tre gånger större än L. C och V får faktiskt vara så vänliga att visa anständighet och att prata med varandra och kompromissa medan SD ju bara kör över L med ångvält

För övrigt läser jag att statsvetaren Olof Petersson i en debattartikel i Svenska Dagbladet argumenterar för att man ska ändra systemet med att rösta om statsministern. Om jag förstår det rätt så tycker Olof Petersson att det är talmannen som helt enkelt ska utse statsministern. Naturligtvis baserat på valresultatet. Att man inte valde det systemet när det nuvarande systemet infördes för nästan 50 år sedan beror på att de borgerliga partierna då inte litade på att talmannen skulle vara opartisk. Just då var det en talman som var socialdemokrat. Jag tycker uppriktigt sagt att det nuvarande systemet är bra. Det tar hänsyn till demokratin. Tycker en majoritet i Riksdagen att en statsministerkandidat inte ska vara statsminister så blir det inte så heller. Tycker inte en majoritet att det är fel val så blir han statsminister. Simpelt, enkelt och demokratiskt.

Att det blir krångligt ibland beror ju på att det är många partier och att inget block har majoritet. Och DET problemet löser man ju inte med att avskaffa en omröstning i Riksdagen.

Läs:
Stefan Löfven röstas fram till statsminister – liberal gick emot sitt parti. – Aftonbladet
Liberalen Nina Lundström röstade gult – trotsade partiet. – Aftonbladet
Rösta om statsministern kan ifrågasättas. – Olof Petersson i Svenska Dagbladet debatt

1 kommentar

Under Stefan Löfven

Prestige

Försöken att skapa en fungerande regering fortsätter. Jag har tidigare tyckt att det parlamentariska läge som vi väljare skapat har gjort det hela så komplicerat att det får ta den tid det tar. Att det tar tid är tyvärr inget unikt för Sverige. Det ska hålla på länge till innan vi börjar närma oss de tider som det tagit i andra europeiska länder.

Frågetecken

Inget av ”blocken” kan få ihop en fungerande regering som accepteras av tillräckligt många, så är det bara. Det krävs alltså någon form av blocköverskridande överenskommelse. Om denna ska gå ut på ett direkt regeringssamarbete eller det bara handlar om att man accepterar det andra blocket det kan kvitta.

Att högerborgerligheten (alltså idag Moderaterna och Kristdemokraterna) helt uppenbart hellre gör sig beroende av Sverigedumokraterna än accepterar samarbete med Socialdemokraterna och ser S som ett värre hot än SD står klart. Detta medan mittenborgerligheten (Centern och Liberalerna) trots allt ser Sverigedumokraterna som något värre än Socialdemokraterna och därför kanske hellre vänder sig mot S än SD. Sedan finns det grupperingar inom partierna som ser lite annorlunda på var den värsta motståndaren finns. Landskronas starke man liberalen Torkild Strandberg har ju klart visat att han står SD närmare än S. Något som inte förvånar den som följt honom under åren. Men även inom Moderaterna finns grupper som känner en stark motvilja mot att binda upp sig mot Sverigedumokraterna. För tillfället är dom dock tystade.

Fast det som tydligen trots detta skapar det största problemet är prestigen. Ulf Kristersson går inte med på någon annan lösning än där han är statsminister. Uppenbart är att Stefan Löfven har liknande invändningar om S på något sätt ska ingå i underlaget. En koalition med både Socialdemokraterna och Moderaterna faller därför. Stefan Löfven menar att S är störst alltså ska han vara statsminister. Ulf Kristersson menar att om han räknar med röstboskapen i Kd, L och C så är dom större. Varvid alltså Stefan Löfven kan replikera med att om han räknar in MP och V så är han störst. Ett försök från Annie Lööf att komma förbi den prestigen genom att hon mitt emellan blir statsminister accepteras uppenbarligen inte av Ulf Kristersson. – ”Får inte jag uppnå mitt mål att bli statsminister så ska ingen annan heller få vara det” verkar vara hans resonemang.

Frågetecken

Det är alltså dags för alla att släppa lite på prestigen och acceptera att valresultatet kan inte ge oss den regering vi vill ha. Jag hade ju gärna sett Jonas Sjöstedt som statsminister! Men, jag inser att med det valresultat vi har så är detta inte en möjlig väg framåt. Alltså måste jag inse att det får bli en annan lösning. En regering måste ju till förr eller senare. Och en regering som kan genomdriva beslut. I korthet finns det faktiskt tre varianter.

1/ Centern och Liberalerna väljer att släppa in Sverigedumokraterna i värmen och accepterar att skapa en regering som är beroende av ett aktivt stöd från Jimmie Åkesson. Vi ska ha i åtanke hur Jimmie Åkesson förklarade varför SD vid förra omröstningen om Ulf Kristersson skulle rösta för Ulf Kristersson:
– ”Vi har, utifrån de signaler vi fått, goda skäl att anta att en M/KD-regering ger oss förutsättningar att få faktiskt inflytande över politiken under de kommande fyra åren.”

2/ Centern och Liberalerna inser att en regering som sitter i Sverigedumokraternas knä är ett värre alternativ än att Stefan Löfven får fortsätta. Alltså väljer man att acceptera en S-styrd regering vid en kommande omröstning.

3/ I varje fall en av Ulf Kristersson eller Stefan Löfven röstar för en regering med Annie Lööf som statsminister och inser att det är en väg ut som är värd att prova.

Är det någon som tror att Ulf eller Stefan är villiga att släppa på prestigen? Är det någon som tror att Annie inser att hon faktiskt måste välja sida? Faktum är att jag faktiskt tror att något kommer att hända. Förhoppningsvis är det inte bara ett önsketänkande. Kan det komma vid kommande omröstning där talmannen Andreas Norlén tydligen bestämt att det nu ska röstas om Stefan Löfven som statsminister?

Den som lever får se!

2 kommentarer

Under Regeringsskifte