Mer om våra politiker

Jag har ju under några dagar tyckt till om våra politiker och vart dom tar vägen efter sin politiska karriär. Det är mycket få politiker som tar steget ner i sin politiska karriär. Har man varit statsråd så lämnar man politiken när den karriären är slut och går i allmänhet till ännu bättre betalda jobb inom den privata sektorn. Har man varit riksdagsledamot, men den karriären är över, så fortsätter man inte med politiken på en lägre nivå. Man går till bättre betalda jobb inom privat sektor. Och så fortsätter det. Ibland när man vill vara elak så kan man nästan tro att det inte är det politiska intresset som varit drivkraften, det är att göra karriär. Naturligtvis är detta elakt, och stämmer inte i de flesta fall. Däremot verkar det vara svårt att tacka Nej till bättre betalda jobb. Ty uppenbarligen är det så att de politiska jobben på dessa högre nivåer inte är exceptionellt välbetalda. När man fortsätter till den privata sektorn så får man mycket bättre betalt.

En förmån som många, avundsjukt, brukar gnälla på är till exempel den ganska generösa statsrådspension som statsråd som fått ”sparken” kan få. Själv har jag många gånger försökt att försvara denna förmån. Som statsråd (t.ex.) har du ingen uppsägningstid. Man kan i princip få sparken från en dag till en annan. Det måste alltså finnas någon annan form av fallskärm som träder in förutom vanlig A-kassa. Och, som jag också argumenterat för, så borde det finnas någon form av karantärstid man måste gå igenom efter en politisk karriär innan man ”byter sida”, och då kan misstänkas utnyttja kunskap från samhällsarbete man förvärvat när man istället arbetar för motparten. Men, denna generösa förmån kräver också att den inte missbrukas. I dagarna har det skrivits på flera håll om förre moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth som efter flera år inte lyckats få något nytt jobb. Som Kulturminister avskaffade hon den s.k. inkomstgarantin för konstnärer. – ”Det är ju bättre att man arbetar än att man inte arbetar. Om det inte finns någon efterfrågan är det ju bättre att ta något annat jobb än att gå på a-kassa” argumenterade hon med. Den inkomstgarantin var mindre än en tredjedel av den statsrådspension som förre moderata ministern Lena Adelsohn Liljeroth i dag fortfarande kvitterar ut varje månad. – ”Det är ju bättre att man arbetar än att man inte arbetar…..”! Men det gäller väl inte moderata f.d. ministrar kanske? En av de som var aktuell att eventuellt kunna kommit i fråga för inkomstgarantin för konstnärer var Ola Magnell: – ”Det var en ganska billig reform, ingen stor utgift för staten. Jag minns att jag tyckte det var urbota dumt att ta bort den” kommenterar han det med. Antagligen har Lena Adelsohn Liljeroth också glömt de skärpta reglerna för långtidsarbetslösa som Högeralliansen drev igenom. Eller också är det bara så att det är skillnad på kreti och pleti…

En skammens dag

Nu inleds i Helsingborg det första arbetet för att täppa till den sista öppningen mot Sundet i centrum. Genom att först flytta den gamla Färjestationen (i dag nöjesstället Tivoli) för att göra plats för byggandet av ett nytt betongkomplex med stor konferensanläggning och lyxhotell. Dom flesta Helsingborgare vill inte, men de flesta politiker vill. Och nu verkar det ha blivit prestige hos ledande politiker att Konferensanläggningen SKA byggas. Alltså måste man gå över befolkningens vilja. Att dom inte skäms!

Money talks

Jag läser att Göran Hägglund nu bestämt sig för att sätta sig i styrelsen för den privata vårdjätten Aleris. Som tidigare Socialminister tycker nog Investor (som äger Aleris) att Göran Hägglund blir en värdefull tillgång. Det är ju mindre än ett år sedan han hade ansvar för dom som köpte upp tjänsterna och därmed betalade slantarna till Aleris. Han är kanske till och med ännu värdefullare för den privata vårdkoncernen Aleris än vad det förra sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, moderaten Filippa Reinfeldt var när hon började jobba för Aleris för ett tag sedan. Hon hade ju bara ansvar i Stockholm, kristdemokraten Göran Hägglund hade ju ansvar för hela Sverige! Fast Göran Hägglund tycker inte att det är något problem. Det har ju framförts en hel del tveksamheter när politiker lämnar sin politiska maktposition som köpare och direkt går över till dom som säljer tjänsterna. Kunskaperna och kontakterna är mycket värda. Men, kanske inte alltid så bra för oss skattebetalare! Det har framförts krav på en karenstid på minst ett år innan man ”får byta sida”. – ”Jag har svårt att se skäl för en sådan kritik. Det är nästan ett år sedan jag var minister och det är inga statshemligheter jag bär med mig”, är Göran Hägglunds kommentar. Fast samtidigt ”tror han att han kan bidra med sina kunskaper och erfarenheter från tiden som Socialminister”. Jaha!

Hur som helst är det ingen lätt fråga, om man nu ska vara lite seriös. Samtidigt som vi ställer krav på avgångna höga politiker att skaffa ett jobb omedelbart så ställer andra krav på någon form av karenstid innan dom får ”gå över till andra sidan”. Det ska alltså erkännas att det inte alltid är så lätt. Till exempel, den riksdagspolitiker som lämnar riksdagen och efter en tid fortfarande ”lever på pensionen” blir ganska väl uthängd i media. Och samtidigt hänger media (och bloggare som jag) ut politiker som väljer att INTE leva på pensionen utan skaffar ett jobb. Jag tror faktiskt att vi ska acceptera att t.ex. f.d. riksdagsledamöter och regeringsledamöter har en omställningsperiod / karenstid under vilken vi är lite försiktiga med kritik för att dom inte omedelbart skaffat ett nytt jobb.

Politiker dom bara lovar och lovar

Det här är en fördom som ofta sprids. Men det är inte sant. När politiker ger vallöften så tror jag faktiskt att dom i allmänhet har för avsikt att infria det här löftet också. Se’n kan det hända att löftet inte blir uppfyllt trots ”goda” ambitioner. Det kan bero på att förhållandena totalt förändrats. Det kan bero på att det helt enkelt inte är möjligt rent politiskt att fatta beslut. Och det kan bero på total inkompetens. Låt mig ta ett exempel. Inför valet 2010 lovade Moderaterna i Stockholm att det skulle byggas 4.100 nya studentbostäder. Och det var väl inte ett helt orealistiskt löfte. Men det har inte blivit så, det har blivit 162 stycken. Dvs knappt 4% av vad man lovat! Vad beror då detta på? Har förhållandena totalt förändrats? Är det så att det kanske inte längre behövs studentbostäder! Kanske finns det inte byggmaterial och byggnadsarbetare att få tag på så att det inte går att bygga hus! Nja? Eller har det varit så att det inte gått att politiskt genomföra? Kanske är det så att Moderaterna inte haft tillräcklig majoritet i de politiska församlingarna för att kunna fatta besluten! Nja? Eller kan det beror på total politisk inkompetens? Ja, kanske är det så? Men som sagt, i allmänhet menar faktiskt politiker allvar med sina vallöften.

Mer om politikerförakt

Börja med att titta på det här klippet på YouTube. Sedan ska jag gå vidare och berätta om vad det har med politikerförakt att göra. Har ni tittat färdigt? Vad ni får se är rivningen av klocktornet vid Norra Station i Stockholm. Något som tydligen inte var allt för populärt, men det skedde ändå. Om jag läser händelsebeskrivningenkorrekt så sades det först från politikerna att klocktornet skulle bevaras, eller i varje fall bara flyttas. Men så plötsligt bara revs det hela och allt rivningsmaterialet schaktades bort. Och då hade det ansvariga stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (Moderat) en något märklig ursäkt: – ”Ingen av stadens förvaltningar kan hjälpa mig med tornet! Jag kan inte bara säga åt en förvaltning att ta hand om det”. Det är ju inte det vi har politiker till? Det är inte våra valda politiker som bestämmer, dom bara… gör vad då? Hur som helst slutade det hela med att Stockholm fick köpa tillbaka teglet, det som gick att få tag på, och sedan bygga upp klocktornet på nytt. Bland annat har man alltså köpt tillbaka de gamla handslagna tegelstenarna – för 16 kronor (!) styck, totalt nästan 1,5 miljoner stycken. Så där omkring 12 miljoner kostar det skattebetalarna att återställa vad som revs ”av misstag” för att politiker ju inte kan lägga sig i vad tjänstemännen bestämmer? Eller? Det här är sådant som verkligen blåser under politikerföraktet i vårt land!

Om inkomstklyftor och andra klyftor

» Samhällsklyftorna växer i Sverige: – ”Sedan början av 90-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare och mer än i något annat västland” säger forskaren Michael Förster som granskat hur inkomstklyftorna utvecklats i Sverige och övriga OECD-länder. Och det är alltså i Sverige som dessa klyftor ökat allra snabbast. Det är en utveckling som egentligen startade kring 2000 men sedan har accelererat. Och i Sverige är det ju också en medveten politisk linje att klyftorna ska öka. Samtidigt som reformer som är förmånliga för människor högt upp i inkomsterna har genomförts på löpande band har situationen istället varit tvärtom för människor längst ner på skalan. Vilka är det som utnyttjar ROT-avdragen? Vilka är det som utnyttjar RUT-avdragen? Vilka är det som gynnats av kraftigt sänkta fastighetsskatter? Vilka är det som gynnats av avskaffad förmögenhetsskatt? Vilka är det som kunnat tillgodoräkna sig Jobbskatteavdrag? Exemplen på hur politiska beslut har haft som syfte att ge pengar till de som redan har är många. Samtidigt har regler för de som t.ex. är arbetslösa, sjuka eller gamla haft motsatt effekt. Straffbeskattning, sänkta nivåer, skärpta regler osv. I början av 80-talet var Sverige unika, ingenstans i världen var klyftorna så små. Medan den ”fattigaste” tiondelen i Sverige under de senaste 20 åren i stort sett inte haft någon utveckling alls i sina inkomster har den rikaste tiondelen fått en ökning i sina disponibla inkomster med 80%. Och detta har alltså varit en medveten politik med just detta mål. Aftonbladet drar slutsatsen Facit: fler fattiga vilket väl kan vara en lättbegriplig slutsats.

» Men alla håller inte med: Fast det finns faktiskt de som inte ser verkligheten. En av Högerpolitikens främst supportrar, Stefan Fölster lyckas i svenska Dagbladet få ihop en debattartikel med rubriken: – ”Sveriges fattiga har fått det största inkomstlyftet i EU”! En onekligen spännande slutsats som han dock aldrig lyckas förklara. Och som jag inte tror att Sveriges fattiga håller med om. Stefan Fölster har under många år varit chefsekonom på Svenskt Näringsliv. I dag är han chef på Reforminstitutet som är en marknadsliberal tankesmedja en gång i tiden startad av Moderaten Gunnar Hökmark och finansierad av svenska kapitalägare och företag.

» Apropå de ökade skillnaderna: I Svenska Dagbladet hittar jag en sammanställning över de riksdagskandidater som tjänar mest. Svenska Dagbladet skriver mest om att politiker tjänar mer än ”folk i stort”. Och det är kanske inte så förvånande. Beslutsfattare (inom den offentliga eller inom den privata sektorn) tjänar helt enkelt mer än vad ”vanligt folk” tjänar. Beslutsfattare inom den privata sektorn ännu mer än från den offentliga sektorn. Vad vi däremot kan fundera över är att om kandidater till riksdagen tjänar mycket mer än ”vanligt folk” så innebär det ju att riksdagsledamöterna inte är representativa för folket. Det måste finnas riksdagsledamöter från alla sektorer, inte bara från det övre skiktet. Den 20-i-topp lista över riksdagskandidaternas inkomster som finns i tidningen innehåller 7 Kristdemokrater, 7 Moderater, 2 Centerpartister, 2 Folkpartister och 2 Socialdemokrater. Och DET säger ju en hel del!

» Att trampa i klaver: Fast det finns politiker som tappat fotfästet. I Aftonbladet och Metro kan vi läsa om när vår Moderata Justitieminister Beatrice Ask och hennes 10 partivänner på Justitiedepartementet behövde diskutera den kommande valrörelsen. En konferens 4-5 februari i Lidingö med alla bekvämligheter och lyx kostade 5.000 spänn per person. Men vill Moderaterna satsa på sina valarbetare så får dom väl göra detta. Fast det blev tydligen något fel på faktureringen för räkningen (inklusive vin för 3.000) skickades till Skattebetalarna. Men det var väl ändå ett misstag…?