För några veckor sedan hade jag som rubrik ”Politiken som en cirkus” här på Sven Tycker. Jag tänkte fortsätta på den inslagna vägen. Jag såg nämligen statistik över antalet misstroendeomröstningar i Sveriges riksdag. Sedan 1980, alltså på mer än 40 år, har det hållits totalt 11 misstroendeomröstningar i Sveriges Riksdag.
Jag blir lite upprörd
Mer än hälften av dessa har den borgerliga högeroppositionen under ledning av Ulf Kristersson och med Jimmie Åkesson osv genomfört under de senaste två mandatperioderna, under 7 år. Fyra misstroendeomröstningar under 34 år och sedan sju under de senaste 7 åren. Med en åttonde eventuellt på gång.
Finns det inte viss risk att misstroendeomröstningar förlorar sin betydelse om man missbrukar möjligheten? Är man en seriös oppositionsledare om man tramsar på det här viset? Jag tycker inte det! Fast det finns det så många andra bevis för också.
Det har blivit en allt intensivare granskning av våra politikers vandel och förflutna. Det kan finnas anledning att ifrågasätta lämpligheten hos en politiker som begått lagbrott i närtid. Politiker som utnyttjat sin ställning för egen vinning. Politiker som gjort tvivelaktiga handlingar. Men var går gränsen? När har det betydelse för lämpligheten för ett förtroendeuppdrag. Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att granska våra politikers vandel?
SD-anknutna sajten Nyheter Idag anser tydligen att vad den nya civilministern Ida Karkiainen gjorde som 15-åring har betydelse. På en bild gör hon vad som kan tolkas som en Hitlerhälsning. En annan minister har tydligen ibland haft lite svårt för att betala sina räkningar i tid. Infrastrukturminister Tomas Eneroth klappade tydligen om en partikamrat på ett olämpligt sätt på partiets möte. Hon tog illa vid sig och Tomas Eneroth bad tydligen direkt om ursäkt och hävdade att det inte var hans mening. Den typen av brott kan vem som helst anmäla, så det kom in ett stort antal polisanmälningar. Hur som helst har tydligen åklagaren nu bestämt att lägga ner utredningen. Var går gränsen för vad som ska accepteras som bagateller och var går gränsen för att man ska förlora förtroendet?
Vi är ju alla små helgon
Mona Sahlins slarv med kontokort mm gjorde att hennes politiska karriär var över. Korrekt? Jo, jag undrar om det inte skadade förtroendet så pass mycket att det var rätt. Ida Karkiainens eventuella Hitlerhälsning som 15-åring? Där tror jag vi passerat gränsen för granskningen. Tomas Eneroths misslyckade klapp på ryggen? Har polisutredningen och åklagaren kommit fram till vad man nu gjort så får vi anta att det handlar om missförstånd. Jag träffade för inte så länge sedan en gammal kvinnlig arbetskamrat och det blev en riktigt hjärtlig kram. Tur att det inte missförstods!
Är Jimmie Åkessons sjungande av sånger om mordet på Olof Palme, deltagande i hyllningsdemonstrationer för ”hjältekungen” Karl XII och liknande exempel på agerande som är att gå ett steg för långt så att det skadar förtroendet? När vi granskar sådant agerande så kan vi konstatera att det är skillnad på förtroendet bland de egna väljarna och förtroendet bland alla väljare. Jimmie Åkessons agerande skadar inte förtroendet för honom bland hans egna väljare. Kanske till och med tvärtom? Han kan strunta i om det skadar förtroendet för honom bland andra väljare. Dom har inte förtroende för honom ändå! Alltså har sådant agerande ingen betydelse.
Att SD:s EU-parlamentariker Peter Lundgren nu dömts för sexuellt ofredande skadar uppenbarligen förtroendet för honom inom SD. I varje fall tror man inom SD att det skadar förtroendet för SD. En del SD-trogna som jag läst kommentarer från vill dra likhetstecken mellan Thomas Eneroths agerande och Peter Lundgrens agerande. Det handlade om ”sexuellt ofredande” i båda fallen. Det var i båda fallen inte den utsatta partikamraten som gjort anmälan. Polis och åklagare samt domstol har dock konstaterat att det är skillnad mellan att lägga handen på ryggen (och kanske lite för långt ner….) och att stoppa händerna innanför blusen för att krama brösten.
Har Ulf Kristerssons alla skandaler under hans politiska karriär någon betydelse för hans politiska karriär? Jag skrattar så gott varje gång jag ser det här klippet ur SVT:s program där man vill veta hur han kunde få en fin central lägenhet som tillhörde en stiftelse och som enligt stadgarna skulle gå till hemlösa och hotade kvinnor. Men Ulf smiter från intervjuaren. Det finns fler liknande affärer där politikern Ulf Kristersson uppenbarligen utnyttjat sin politiska ställning för egen vinning. Men får sådant politisk betydelse? Det avgör ju det egna partiet. Litar dom på honom trots detta (och det gör man uppenbarligen) så har det ingen betydelse. Tror ni att det blir ett mediedrev mot honom om olyckan är framme och han blir aktuell som statsministerkandidat? Har det inte blivit något större drev tidigare så lär det inte bli det i framtiden heller.
Men det finns som sagt politiker som tvingas lämna sina uppdrag. SD är extra utsatta eftersom partiet är klart överrepresenterade när det gäller politiker som döms för brott. Senaste exemplet är SD-representanten i Gävleborg som nyligen utsågs till ersättare i kommunfullmäktige för SD. Men man har svårt att få tag på honom från SD lokalt. Han sitter nämligen i fängelse, dömd till 3 år och 10 månaders fängelse för flera fall av våldtäkt av barn och andra sexuella brott. Partiet får inte tag i honom för att be honom avsäga sig sitt uppdrag!
Det här med politiker som är inblandade i skandaler är svårt. Var går gränsen för att man ska förlora förtroendet? Hur långt tillbaka ska politiker granskas? Hur grova ”övertramp” är trots allt acceptabla? Ska man ”straffas” även efter att man avtjänat sitt straff? Var går skillnaden mellan att det egna partiet och dess väljare har förtroende men inte andra väljare? Vilken betydelse har media i de olika drev som förekommer? Vilket ansvar har media för att inte gå för långt? Hur mycket privatliv har en politiker rätt till?
Regelbundna läsare av Sven Tycker har säkert förstått att jag har ett mycket stort intresse för politik. Både lokalpolitik, rikspolitik och utrikespolitik. I diskussioner med andra hamnar jag ofta i en situation där jag får försöka försvara politiker när det värsta politikerföraktet släpps lös. Det finns stora grupper som faktiskt på fullt allvar inte litar på politiker. Som tror att dessa bara engagerar sig för att tjäna pengar. Att politiker inte är seriösa och tror på de idéer dom arbetar för.
Av var och en efter förmåga- åt var och en efter behov
Jag tror faktiskt att nästan alla som engagerar sig i politiken gör detta för att dom vill genomföra något som dom tror ska göra det bättre. Vi har olika bakgrund, olika idéer om vad som är bäst osv. Men jag har faktiskt ett högt förtroende för nästan alla som engagerar sig politiskt i vår demokrati. Sedan må vi ha olika åsikter och olika ideologier om vad som är bäst och vilka mål vi har. Jag tror t.ex. på ett samhälle där vi minskar klyftorna, där alla får en chans, där samhället tar ansvar för att det blir ett bra samhälle – för ALLA. Där man t.ex. använder skatterna för att omfördela mellan de som av olika anledningar tjänar enorma summor och har råd att bidra och till de som av olika anledningar inte har dom möjligheterna. Det kan sammanfattas i en gammal paroll från Vänsterpartiet: – Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov. Det som kan kallas ett solidariskt samhälle. Detta står i motsats till moderatledaren Ulf Kristerssons löfte när han en gång valdes in i Sveriges riksdag: – ”Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten.”. Vi har helt olika syn på vår värld, men jag respekterar att Ulf Kristersson har den åsikten och att han i sitt politiska arbete har detta som mål. Precis som jag har den gamla parollen från Vänsterpartiet som mål. Även om vi alltså befinner oss på olika nivåer inom politiken.
Men, ibland undrar jag hur politiker tänker. Man uppför sig som om politiken är en cirkus. Läs gärna Andreas Magnussons rader som jag länkar till här längst ner.
Men jag tänkte ta ett annat exempel. För några dagar sedan hotade Liberalernas ledare Nyamko Sabuni i ett desperat utspel med att hon skulle begära misstroendeomröstning mot klimat- och miljöminister Annika Strandhäll om hon inte senast till Lucia beslutade att Sverige ska gräva ner vårt radioaktiva avfall från kärnkraften så vi slipper se det. Annika Strandhäll ska alltså inom några veckor efter det att hon fått jobbet fatta ett beslut som utretts under många år och som har giltighet i kanske 100.000 år framåt. Resonerar man på det viset så är man inte en seriös politiker. Då tror man att politiken är en cirkus. Men det är uppenbart att de svenska kärnkraftskramarna börjar bli desperata. Man ser med allt mer panik i blicken att kraftföretagen helt enkelt inte vill investera i kärnkraften. Det är nämligen, trots folkomröstningen om kärnkraft, faktiskt fullt tillåtet att bygga nya kärnkraftsaggregat i Sverige. Men kraftföretagen vill inte, det är för dyrt och för osäkert. Det tar på tok för lång tid och det bli alldeles för dyrt. Man vill producera el på annat sätt eftersom det ger billigare el. Det mest kärnkraftsberoende landet är Frankrike. Som får 70% av sin el från kärnkraft. Fransmännen hade varit överlyckliga om dom fått betala de låga svenska elpriserna. I Frankrike får helt enkelt skattebetalarna subventionera elräkningarna för fransmännen.
El i vårt vägguttag
Vad kärnkraftskramarna inte vill inse är att kärnkraften har spelat ut sin roll. Den kärnkraft som finns i Sverige låter kraftföretagen producera så länge den fungerar eftersom investeringarna är gjorda. Men att investera i ny kärnkraft? Nej tack. Det vill dom inte.
Så kommer vi då till det radioaktiva avfall som redan har producerats. Det är så farligt för mänskligheten att det måste hållas isolerat från omgivningen i kanske 100.000 år framåt. Det förslag som finns handlar om att man helt enkelt ska gräva ner det långt ner i jorden. Inneslutet i koppar osv för att radioaktiviteten inte ska läcka ut. Men där måste det ligga isolerat i kanske 100.000 år framåt. För att ge lite perspektiv så dog Neandertalmänniskan ut i Europa för 30.000 år sedan. Bronsåldern inträffade här omkring för 3.800 – 2.500 år sedan. Järnåldern här i Skandinavien övergick i Vikingatiden för ca 1.000 år sedan. Det radioaktiva avfallet från kärnkraften ska ligga nedgrävt i 100.000 år. Hur förhindrar vi att människor inte om kanske 100 år börjar göra utgrävningar i området. Skyltarna som satts upp för att varna för radioaktivitet lär ha rostat bort för länge sedan. Kanske kan man komma på ett bättre och mer varaktigt sätt att varna för att gräva i området. Men hur vi än gör så är varningarna borta långt innan avfallet är ofarligt. Vad händer om man börjar göra utgrävningar om 100 år eller 200 år eftersom det går myter om att det finns nedgrävt en skatt i området? Vad kommer kommande generationer eller civilisationer tänka (om mänskligheten överlever på vår planet så länge) när dom hittar vad vi grävt ner?
Det förvånar inte att Ebba Busch t.ex. ställt upp på Nyamko Sabunis clownerier. Att alla kärnkraftskramarna i M + Sd + L + Kd ställer krav på förhastade beslut. Jag för min del kommer att tänka på BT Kemi-skandalen i Teckomatorp. Det som grävs ner kommer alltid upp igen – så småningom.
Det är dags för kommuner och landsting att bestämma sina budgetar för nästa år. Många har redan fattat besluten, andra är på gång. Jag ska själv på Kommunfullmäktigemöte i kväll för att bland annat besluta om kommunens budget. Åstorp har precis som de flesta kommuner problem med att få pengarna att räcka. De flesta kommuner i landet gör besparingar på i stort sett allt. Inklusive skola och omsorg. Man är alla livrädda för att höja skatten. Alltså ska samma summa slantar räcka till mer. Vilket är orimligt. Istället blir det besparingar där det går att spara.
Vad ska man spara in på? Frågar man en sverigedumokrat så är naturligtvis den självklara besparingen att spara på invandring. Det är en lösning som löser alla problem. Även moderater och kristdemokrater börjar allt mer låta på samma sätt. Så kräver t.ex. Moderaternas migrationspolitisk talesperson Maria Malmer Stenergard i en debattartikel i Dagens Samhälle att Regeringen ska ”Redovisa vad invandringen kostar kommunerna”. Av den framförda argumentationen märks att den goda Maria bara ser problemen och vill försöka ta billiga politiska poäng på att likt SD skylla alla problem på invandring. Visst kostar invandring, men invandrare skapar också nytta och inkomster för samhället. En mycket stor andel av personalen inom vård och omsorg har utländsk härkomst. Den hade fungerat ännu sämre utan invandringen. Hur många av oss som jobbar eller har jobbat har inte haft arbetskamrater som är invandrare? En invandrare är en investering. Precis som våra barn. Skulle ni kunna tänka er en debattartikel som kräver att regeringen måste redovisa kostnaden för alla nyfödda barn? Det tar kanske 20 år innan ett barn börjar ”betala tillbaka” till samhället alla miljoner som investerats i honom eller henne. Men, vi måste göra det för att överleva. En del ungdomar går det åt skogen för, dom kanske aldrig betalar tillbaka utan fortsätter att kosta. Samma med invandrare. Det tar inte 20 år (tiden ökar inte, den minskar innan invandrare kommer i arbete) innan han eller hon börjar betala tillbaka. Och precis som med barn och ungdomar så finns det dom som aldrig betalar tillbaka. Men vi måste investera i barnen, det är en investering som lönar sig. Och det lönar sig lika bra med investeringar i invandrare.
I Stockholm får vi läsa om uppsägningar på det ena sjukhuset efter det andra. En ideologiskt driven privatisering av vården i Stockholm skapar stora hål i budgeten. Skandalen med NKS är bara toppen på ett isberg. I dag står det klart att det är dags för Södersjukhuset att säga upp läkare och vårdpersonal. Pengarna räcker inte. Men Svenonius sitter kvar!
Ett populärt sparförslag bland populister som inte tänker längre än näsan räcker är att spara på politikerna. Här i Åstorp menar man t.ex. att man kan minska Kommunfullmäktige från 41 ledamöter till 21 ledamöter. Besparingen i pengar skulle knappt märkas. Men däremot skulle troligtvis 2 av de partier som idag är representerade inte vara det längre. Fler kommundelar skulle inte vara representerade osv. Varför inte gå längre, 11 ledamöter? Det räcker egentligen med en ledamot. Från det parti som får flest röster! Tänk så mycket pengar det skulle spara? Man kan spara in på demokratin också. Varför slösa pengar på val? Det räcker med en stark ledare! Samma förslag kommer också ofta när det gäller Riksdagen. Varför så många ledamöter som 349 stycken? Man skulle kunna halvera eller ännu mer? Resultatet skulle bli att ännu fler kommuner skulle inte vara representerade. Ännu fler olika grupper skulle inte vara representerade. Och egentligen, varför inte en enda stark ledare som bestämmer allt. Mycket enklare och billigare!
Ett annat område som brukar föreslås för besparingar är lönerna till politiker och offentliga chefer. Då ska man ha i åtanke att offentliga chefer och höga politiker har klart lägre ersättningar än vad som betalas ut till chefer och ansvariga i motsvarande ställning i det privata näringslivet. Kanske dags att kräva sänkningar där istället?
Slutsats? Det är lätt att kräva besparingar, men f-n så mycket svårare att genomföra dessa i praktiken. Jag tror att de kommunala (i mitt fall) cheferna och anställda gör ett bra jobb med begränsade resurser. Vi ska vara tacksamma för detta. Det är lätt att klaga, men svårare att ta det ansvar som krävs.
Jag tillhör inte de som klagar på att man aldrig kan lita på politiker. Jag tror faktiskt att politiker rent allmänt försöker uppfylla det som dom har lovat. Däremot är jag införstådd med att det inte alltid går som man har tänkt. Man kanske måste kompromissa, förutsättningarna kanske ändras och mycket annat kan hända. Men, jag tror faktiskt att man i allmänhet kan lita på att politiker försöker genomföra vad dom har lovat. Man lovar generellt inte bara för att värva röster. Men, ibland blir jag tveksam! Här är ett par exempel.
Den s.k. Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna innehöll många svåra kompromisser för alla inblandade parter. I alla punkterna döljer sig löften där partier verkligen har fått kompromissa med sina samveten. Socialdemokraterna har fått svälja en hel del för att få C och L med på båten. Men, än så länge finns det inget som tyder på att man från S sida tänker bryta vad man lovat. Jag tycker att överenskommelsen nästan innehåller alldeles för många eftergifter till Centerpartiet och Liberalerna för att motivera det hela. Men nu har man från S sida valt att göra en sådan här rejäl högergir. När debatten om julklappar till Sveriges högavlönade elit via avskaffad Värnskatt är som mest intensiv har Liberalerna och Nyamko Sabuni mage att deklarera att dom tänker hoppa av en av punkterna i Januariöverenskommelsen som man alltså kommit överens om för mindre än ett år sedan. Nyamko Sabuni har nämligen förklarat att Moderaterna ska ha vetorätt när det gäller byggandet av nya stambanor för höghastighetståg. Sveriges för tillfället tredje största politiska parti ska alltså plötsligt få införd vetorätt i en fråga där man redan har kommit överens i en stor kompromiss. Hur som helst så är den interna debatten inom Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna stor i frågan. Det finns starka krafter i dom här partierna som tycker att partiledningen är helt fel ute. Hur som helst har vi lärt en sak. Gör aldrig en överenskommelse med Nyamko Sabuni och Liberalerna. Man kan inte lita på dom!
En annan som vi redan tidigare har lärt oss att vi aldrig ska lita på är Donald Trump! Han har gjort till sitt signum att säga upp avtal som tecknats tidigare. Gör man detta upprepade gånger så blir ju till slut effekten att ingen tar ett avtal med USA och Donald Trump på allvar. Men vet ju att han mycket väl helt plötsligt kan få för sig att säga upp avtalet, allt efter som det passar hans intressen eller nycker. Nu läser vi att Donald Trump bestämt sig för att offra den kurdiska YPG-armén för att gå Erdogan och Turkiet till mötes. Det är just tack vare de militära insatserna från kurdiska YPG som IS kunde besegras i Syrien. I dag håller kurderna tusentals IS-soldater som fångar i norra Syrien. Fångar som västvärldens länder vägrar ta emot. Samma länder som kräver att andra länder ska ta emot brottslingar som dömts i deras länder vägrar nu ta emot sina egna medborgare som begått brott i Syrien. Nu ska alltså USA dra sig tillbaka och tillåta Turkiet att invadera in i Syrien. Donald Trump offrar kurderna som redan offrat sig för oss. Mardrömmen är att en turkisk invasion kommer att resultera i att IS-fångar kommer på fri fot. Slutsatsen är att man aldrig ska lita på Donald Trump och USA. Dom struntar i överenskommelser, sanningen eller moralen. Det är annat som styr.
Bara för att möjligheten finns så måste man faktiskt inte plocka ut alla bidrag man kan få ut om man hårdrar reglerna. Allra minst om man redan från början är välbetald och dessutom som politiker ska föregå med gott föredöme. Man har faktiskt ett Förtroendeuppdrag, ett ord som börjar med ”förtroende”. Något sådant finns det inte kvar för en del politiker. I det senaste drevet med avslöjanden hittade vi moderaternas ekonomiska talesperson (som gjort sig känd för att hetsa mot bidragsfusk) Elisabeth Svantesson. Medan familjen med make och son varit skriven i familjens bostadsrätt i Stockholm så har hon själv valt att vara skriven i en sommarstuga på hemorten. Och naturligtvis plockat ut bidrag för extrakostnader pga detta. Att Ulf Kristersson försvarar agerandet och skyller på att reglerna kanske ska ändras räcker inte. Man måste faktiskt inte plocka ut ”tvivelaktig” ersättning. Den betalas inte ut helt automatiskt, man söker bidraget.
Dagens Nyheter, bland annat, och Expressen till exempel avslöjar ytterligare borgerliga riksdagspolitiker som haft samma upplägg där familjen bor i Stockholm men man har själv valt olika lösningar med att vara skrivna på den gamla hemorten hos föräldrar och liknande. Och naturligtvis plockat ut ersättning för detta. Det rör sig om kristdemokraten Andreas Carlson, som är KD:s gruppledare i riksdagen och dessutom vice ordförande i Justitieutskottet. Det rör sig om liberalen Robert Hannah, som är bostadspolitisk talesperson för Liberalerna. Det handlar om den tidigare centerpartistiska toppolitikern Eskil Erlandsson. Och det handlar om moderaten Pål Jonson som alltså har familjen bosatt i Stockholm men själv är formellt skriven på sin gamla hemort. Naturligtvis passar man på att plocka ut ersättning för ”dubbla boenden”.
Det ska kanske ses som plåster på såren för att man pga sitt politiska uppdrag i Stockholm inte får träffa sin familj som bor i Stockholm eftersom man istället bor på annat håll i landet.
Snälla riksdagspolitiker! Ni ska vara ett föredöme, det är ett förtroendeuppdrag som ni har. Man måste inte girigt plocka ut vartenda öre man har möjlighet till genom att utnyttja diverse ”osanna” påståenden. Ni borde skämmas allihop!
Det händer att en moraliskt ansvarstagande bloggare som undertecknad känner att det blir lite för mycket gnällande, klagande och kverulerande här på bloggen. Då gäller det att försöka vara positiv en dag för omväxlings skull. Alltså tänkte jag ägna dagens tyckande åt positiva nyheter.
Låt oss därför inleda med att jag för några dagar sedan såg att de kommersiella spelbolagen tappat rejält i omsättning sedan regleringen infördes. Mer än 30.000 svenskar har frivilligt stängt av sig från möjligheten att spela. Som jag förstår det är det speciellt storspelare som minskat sin omsättning. Visst är det positiva nyheter!
Samtidigt står det klart att Regeringen och Civilminister Ardalan Shekarabi är inne på att begränsa spelreklamen. Eller kanske till och med förbjuda spelreklamen helt. Det finns länder som redan tidigare gjort detta. – ”Vår bedömning är att branschens självreglering inte är tillräcklig” som Ardalan Shekarabi så vist uttrycker det.
Visst är det positiva nyheter?
Sedan har vi i dag fått ännu en god nyhet. Den moderata karriärpolitikern Erik Bengtzboe har tagit sitt förnuft till fånga och bestämt sig för att lämna Riksdagen. Det numera ”gamla” Moderata partiet har dock skött den här frågan på ett skandalöst dåligt sätt. I Aftonbladet är Lena Mellin besviken på våra politiker. Och det kan man ju tillåta sig att vara.
Kommer ni ihåg Leif Östling? En gång i tiden var Leif Östling tydligen SSU:are, men det är läääänge sedan! Han har varit chef för Scania, och sedan ordförande för Svenskt Näringsliv. Just nu är han tydligen rådgivare hos den amerikanska investmentbanken Morgan Stanley. Fast, om jag skulle lita på hans råd? Nä, tror inte det!
De flesta av er kommer väl främst ihåg Leif Östling sedan SVT:s Uppdrag Granskning kunde avslöja att han för att slippa betala skatt i Sverige hade placerat mångmiljonbelopp på Malta istället. Det var då han kom med det klassiska: – ”Vad fan får jag för pengarna?” Ett uttalande som han tydligen fortfarande står fast vid, även om han tydligen gärna stryker svordomen.
Med tanke på vad som framkommer i en artikel i Svenska Dagbladet så undrar jag verkligen vad Leif Östling ger för råd till Morgan Stanleys kunder. Mer än att smussla ut sina pengar till skatteparadis alltså? Nu ser jag att Leif Östling räknar med att systemet kollapsar inom 5-10 år och sedan kommer det privata näringslivet att rädda den offentliga sektorn. – ”Först ska bara systemet kollapsa, det är det som är lösningen.”
Om jag förstår det rätt så tycker Leif Östling att man kan göra sig av med alla politiker och administratörer inom den offentliga sektorn. Då blir det mer tid över för läkare osv att göra sitt jobb. Det är en så enkel lösning att det är ett mirakel att ingen kommit på det tidigare! Vi kan ju slopa lönekontoret, slopa vaktmästeriet, slopa styrelsen (vi kan slopa styrelsen i Svenskt Näringsliv samtidigt…), slopa städningen, slopa dom som sköter webben osv. Så kan läkarna operera i fred. Ja, tills operationssalen ska städas, lönen ska betalas ut, förbrukningsartiklar beställas osv. Eller han menar att läkarna ska fixa det också?
Mitt intryck av Leif Östlings tankar är att han verkar ha anslutit sig till den sverigedumokratiska svansen. Ni vet dom där som vet att allt är skit, och att det kommer att bli ännu mer skit imorgon. Fast avslutningen säger ju en del. Leif Östling får frågan om han inte ska ge sig in i politiken:
– ”Nej jag är för gammal för det. Det är mycket bekvämare att vara lite grann på sidan och tycka till.”
Och det är ju så sant. Det är mycket bekvämare att stå vid sidan om och gnälla. Och smita från att betala!
När politikerföraktet frodas så brukar det hävdas att politiker bara ljuger och att man bara lovar saker som man inte har för avsikt att genomföra. Men, jag vill hävda att det egentligen inte är på det viset. Jag tror att när politiker går ut med t.ex. olika vallöften så är också avsikten att man ska genomföra dessa löften. Men, det kräver ju också att man får en egen majoritet så att man kan genomföra sina vallöften. Om Socialdemokraterna lovar något, så är ju förutsättningen att man vinner valet och får egen majoritet. Samma sak med Moderaterna. Eller Vänsterpartiet. Eller….. Förutsättningen för att man ska kunna infria sina vallöften är att man har en Riksdag som lyder. Förlorar man valet och hamnar i opposition så är det ju inte så lätt att genomföra vad man lovat. Samma sak om man hamnar i en koalition med andra partier. Även om koalitionen har majoritet så måste ju förslagen kompromissas fram inom koalitionen.
Men, jag är alltså övertygad om att politiker i allmänhet inte ljuger och lovar saker som man inte har för avsikt att genomföra. Däremot är jag alltså övertygad om att verkligheten efter ett val ofta innebär att en majoritet säger Nej till förslagen eller att man måste kompromissa med andra för att få igenom så mycket som möjligt. Som väljare är det vår uppgift att rösta för de som vi tycker har den bästa politiken och de bästa förslagen så att just det partiet blir så starkt som möjligt och kan genomföra sin politik. Har vi INTE röstat på ett visst parti så ska vi inte heller efter valet kritisera detta parti för att man inte genomför vad dom lovat.
Däremot kan man ibland undra om partierna säger hela sanningen. Låt mig ta ett aktuellt exempel. En majoritet i Riksdagen (dvs de fem borgerliga partierna (Moderaterna + Sverigedumokraterna + Centerpartiet + Liberalerna + Kristdemokraterna) har i dag beslutat att det ska vara tillåtet med gårdsförsäljning av alkohol. Det ska alltså vara fritt fram för lokala små vinproducenter och kanske små lokala ölbryggerier att sälja sina egna produkter själva. Något som ju egentligen låter positivt och trevligt kan man tycka. Man hävdar från den borgerliga sidan att man trots detta stödjer Systembolagets monopol.
Fast då undanhåller man vad effekterna troligtvis blir. Enligt EU:s regler, som vi är skyldiga att följa i och med vårt medlemskap i EU, så får vi inte genom lagar och regler gynna vissa specifika producenter. Vi får inte gynna svenska producenter av vin gentemot franska t.ex. Att tillåta gårdsförsäljning innebär att vi gynnar just de svenska producenterna. Alltså är det inte omöjligt att franska vinproducenter kräver att också få öppna egen försäljning. Skulle vi säga Nej då kommer med största sannolikhet EU att slå oss på fingrarna. Samma med öl. Om vi låter små lokala specialistbryggerier sälja sina egna produkter är det inget som hindrar Tuborg eller Carlsberg eller Heineken osv att kräva att dom då också ska ha rätt att sälja sina egna produkter, Vad händer när Bryggeriet Skånefylla vill börja sitt billiga skitöl till vem som helst? Det kanske inte smakar gott, men man blir snabbt och billigt på sniskan. Riskerna är mycket stora för att om några år har Systembolagets monopol urholkats. De två olika utredningar som gjorts hävdar att det blir så efter några år.
Men den borgerliga femklövern hävdar att man värnar om Systembolaget! Ljuger dom eller pratar dom mot eget vetande? Ingen som vet…. Själv tycker jag att det hade varit ärligare att säga att man vill avskaffa Systembolaget och släppa alkoholförsäljningen fri. För det är det som beslutet troligtvis innebär. Innebär detta att man kan hävda att politiker ljuger?
Politik är det möjligas konst, säger en del. Själv vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Jag har ett stort förtroende för politik och politiker. Jag tror faktiskt att de flesta politiker vill göra något gott. Jag är medveten om att vi tycker olika. Att vi har olika sätt att se på verkligheten. Men i det stora hela så har jag faktiskt stort förtroende för de flesta politiker. Jag kan faktiskt till och med respektera en moderat! Jo, det är faktiskt så.
Det finns bland många ute i samhället ett politikerförakt. Det finns en hel del som bara ser politiker som något girigt som bara sitter stilla på sin röv och håvar in pengar. Men, så är det faktiskt inte. De flesta politiker lägger ner enormt med tid på sitt uppdrag. Offrar kvällar och helger. Utslaget per arbetad timme är politikeruppdrag inte speciellt väl betalda. De flesta politiker förtjänar alltså vår respekt. Även om dom står för en helt annan åsikt än den vi själva står för. Vi kanske ser på världen med olika ögon, vi har olika syn på vad som egentligen är det bästa för alla på lite längre sikt.
Men, det innebär inte att jag respekterar alla som jobbar politiskt. Det finns politiker som inte respekterar andra och andras lika värde. Det finns politiker som inte respekterar demokratiska principer. Och det finns politiker som blir maktgalna av makten och pengagalna av möjligheten att tjäna pengar. Här har jag ingen respekt kvar att erbjuda.
Sverigedumokraterna är ett parti som jag har mycket svårt för att ha respekt för. Partiet bygger på huvudprincipen att vi är inte alla lika mycket värda. Partiet fiskar i grumliga vatten och vädjar till människors allra sämsta sidor. När nu Jimmie Åkesson och männen i hans närhet försöker ge Sverigedumokraterna en mer rumsren profil dyker det upp allt fler protester bland de som tidigare fått utlopp för dessa vidriga sidor. Jag såg att den tidigare uteslutna SD:aren Gustav Kasselstrand nu drar igång ett nytt parti till höger om Sverigedumokraterna. Alternativ för Sverige ska vara det SD inte längre vågar stå för i jakten på att bli upptagna i den Moderata famnen. Och Kasselstrands projekt är inte det enda. Vi kommer att få se många fler. En hel del av de sverigedumokrater som nu rensas ut i jakten på en mer rumsren fasad kommer att starta egna små projekt.
Hur vår egen SD-riksdagsman Tony Wiklander gör vet jag inte. Jag såg att han i varje fall blivit petad från riksdagslistan, så han blir inte omvald. Något han nog hade velat. Om han startar nytt igen vet jag däremot inte. Han har ju viss erfarenhet av att byta parti och starta egna partier. Men han börjar väl bli gammal, och tycker jag har sett trött ut när jag sett honom. Men var säkra på att vi kommer att få se en hel del nya partier dyka upp ute på högerkanten till höger om Sverigedumokraterna. Om dom kan bli så stora så att dom får någon betydelse är dock tveksamt. Men dom kan ju alltid stjäla röster från SD…
Men, som sagt. I allmänhet har jag högt förtroende för politiker. Även politiker som har en helt annan syn på världen än vad jag har själv. Men, jag tror faktiskt att dom menar väl, på sitt sätt. Att sedan nästan alla har fel, det är något annat.
Sven har bloggat varje dag sedan 1997, en blogg som innehåller allt från personliga tankar och upplevelser till enkla lösningar på världens problem. Det är både stort och smått. Färdiga åsikter – helt gratis helt enkelt. En färgglad blogg! Sven Tycker finns också på Twitter. @sven_tycker
Sven Tycker 