Fläckfritt förflutet?

» Var går gränsen för en skandal?

Det har blivit en allt intensivare granskning av våra politikers vandel och förflutna. Det kan finnas anledning att ifrågasätta lämpligheten hos en politiker som begått lagbrott i närtid. Politiker som utnyttjat sin ställning för egen vinning. Politiker som gjort tvivelaktiga handlingar. Men var går gränsen? När har det betydelse för lämpligheten för ett förtroendeuppdrag. Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att granska våra politikers vandel?

SD-anknutna sajten Nyheter Idag anser tydligen att vad den nya civilministern Ida Karkiainen gjorde som 15-åring har betydelse. På en bild gör hon vad som kan tolkas som en Hitlerhälsning. En annan minister har tydligen ibland haft lite svårt för att betala sina räkningar i tid. Infrastrukturminister Tomas Eneroth klappade tydligen om en partikamrat på ett olämpligt sätt på partiets möte. Hon tog illa vid sig och Tomas Eneroth bad tydligen direkt om ursäkt och hävdade att det inte var hans mening. Den typen av brott kan vem som helst anmäla, så det kom in ett stort antal polisanmälningar. Hur som helst har tydligen åklagaren nu bestämt att lägga ner utredningen. Var går gränsen för vad som ska accepteras som bagateller och var går gränsen för att man ska förlora förtroendet?

Vi är ju alla små helgon

Mona Sahlins slarv med kontokort mm gjorde att hennes politiska karriär var över. Korrekt? Jo, jag undrar om det inte skadade förtroendet så pass mycket att det var rätt. Ida Karkiainens eventuella Hitlerhälsning som 15-åring? Där tror jag vi passerat gränsen för granskningen. Tomas Eneroths misslyckade klapp på ryggen? Har polisutredningen och åklagaren kommit fram till vad man nu gjort så får vi anta att det handlar om missförstånd. Jag träffade för inte så länge sedan en gammal kvinnlig arbetskamrat och det blev en riktigt hjärtlig kram. Tur att det inte missförstods!

Är Jimmie Åkessons sjungande av sånger om mordet på Olof Palme, deltagande i hyllningsdemonstrationer för ”hjältekungen” Karl XII och liknande exempel på agerande som är att gå ett steg för långt så att det skadar förtroendet? När vi granskar sådant agerande så kan vi konstatera att det är skillnad på förtroendet bland de egna väljarna och förtroendet bland alla väljare. Jimmie Åkessons agerande skadar inte förtroendet för honom bland hans egna väljare. Kanske till och med tvärtom? Han kan strunta i om det skadar förtroendet för honom bland andra väljare. Dom har inte förtroende för honom ändå! Alltså har sådant agerande ingen betydelse.

Att SD:s EU-parlamentariker Peter Lundgren nu dömts för sexuellt ofredande skadar uppenbarligen förtroendet för honom inom SD. I varje fall tror man inom SD att det skadar förtroendet för SD. En del SD-trogna som jag läst kommentarer från vill dra likhetstecken mellan Thomas Eneroths agerande och Peter Lundgrens agerande. Det handlade om ”sexuellt ofredande” i båda fallen. Det var i båda fallen inte den utsatta partikamraten som gjort anmälan. Polis och åklagare samt domstol har dock konstaterat att det är skillnad mellan att lägga handen på ryggen (och kanske lite för långt ner….) och att stoppa händerna innanför blusen för att krama brösten.

Har Ulf Kristerssons alla skandaler under hans politiska karriär någon betydelse för hans politiska karriär? Jag skrattar så gott varje gång jag ser det här klippet ur SVT:s program där man vill veta hur han kunde få en fin central lägenhet som tillhörde en stiftelse och som enligt stadgarna skulle gå till hemlösa och hotade kvinnor. Men Ulf smiter från intervjuaren. Det finns fler liknande affärer där politikern Ulf Kristersson uppenbarligen utnyttjat sin politiska ställning för egen vinning. Men får sådant politisk betydelse? Det avgör ju det egna partiet. Litar dom på honom trots detta (och det gör man uppenbarligen) så har det ingen betydelse. Tror ni att det blir ett mediedrev mot honom om olyckan är framme och han blir aktuell som statsministerkandidat? Har det inte blivit något större drev tidigare så lär det inte bli det i framtiden heller.

Men det finns som sagt politiker som tvingas lämna sina uppdrag. SD är extra utsatta eftersom partiet är klart överrepresenterade när det gäller politiker som döms för brott. Senaste exemplet är SD-representanten i Gävleborg som nyligen utsågs till ersättare i kommunfullmäktige för SD. Men man har svårt att få tag på honom från SD lokalt. Han sitter nämligen i fängelse, dömd till 3 år och 10 månaders fängelse för flera fall av våldtäkt av barn och andra sexuella brott. Partiet får inte tag i honom för att be honom avsäga sig sitt uppdrag!

Det här med politiker som är inblandade i skandaler är svårt. Var går gränsen för att man ska förlora förtroendet? Hur långt tillbaka ska politiker granskas? Hur grova ”övertramp” är trots allt acceptabla? Ska man ”straffas” även efter att man avtjänat sitt straff? Var går skillnaden mellan att det egna partiet och dess väljare har förtroende men inte andra väljare? Vilken betydelse har media i de olika drev som förekommer? Vilket ansvar har media för att inte gå för långt? Hur mycket privatliv har en politiker rätt till?

Läs:
Kristerssons olagliga affärer. – Aktuellt i politiken
Hur många lik i lasten och skelett i garderoben kan en statsminister ha? – Magasinet Para§raf
Förundersökningen mot Eneroth läggs ned. – Aftonbladet
SD-politiker sitter i kommunfullmäktige och fängelse – samtidigt. – Aftonbladet

Korta näsor

Denna något kryptiska rubrik har faktiskt en fullt logisk förklaring. Alla har vi väl använt oss av uttrycket ”Tänker inte längre än näsan räcker”. Det är naturligtvis detta som föranleder den här rubriken. Jag är nämligen förvånad över att så många människor inte tänker längre än näsan räcker. Låt oss börja med Mona Sahlin. Hon har ju trampat i klaveret rejält tidigare. Hon borde ju begripa att media har full koll på henne. Journalister bara väntar på en chans att sätta åt Mona Sahlin igen. Det blir en fin trofé att sätta på bokhyllan. Journalister håller full koll på vad hon gör. Detta borde hon ju faktiskt vara fullt medveten om. Något som borde göra henne extra noggrann med vad hon gör. Om hon tänkte längre än näsan räckte så skulle hon fundera igenom allt hon gör så att det INTE blir fel. Vara noggrann med att INTE trampa i klaveret. Men, vad gör hon? Hon bjuder journalisterna på en ny trofé. Hon tänker inte längre än näsan räcker. Varför gör du på det viset Mona? Vad är det som gör att många politiker inte är EXTRA noggranna? Begriper dom inte att dom blir fritt villebråd när dom trampar i klaveret?

Nästa grupp som man verkligen om och om igen undrar varför dom inte tänker längre än näsan räcker är elitidrottare. Nu senast har vi ju alla de idrottare som åkte fast i dopingprov efter att ha stoppat i sig den obskyra hjärtmedicinen Meldonium. Bland annat den svensk / etiopiske löparen Abeba Aregawi. Men, hon var ju inte ensam. Det var många elitidrottare som fastnade i det nätet. Hur dumma är dom som bara stoppar i sig för dom okända mediciner som tränaren ger dom? Hur kan dom köpa obskyra kosttillskott på ett gym utan att ha full koll på vad det är? Begriper dom inte att det görs dopingkontroller? Varför tänker dom inte längre än näsan räcker? Hur kan dom vara så korkade så att dom stoppar i sig saker dom inte vet vad det är? Dom vet ju att det görs dopingkontroller. Borde det inte innebära att dom är extra noga med vilka piller dom stoppar i sig? Snarare verkar dom helt aningslöst stoppa i sig både det en och det andra utan att ifrågasätta vad det ska vara för mening med det.

Låt oss fortsätta med en del andra som inte tänker längre än näsan räcker. För en tid sedan offentliggjordes det att Migrationsverket handplockat Angeles Bermudez Svankvist till ett speciellt uppdrag. Ett uppdrag som aldrig utannonserats utan Angeles Bermudez Svankvist handplockades till uppdraget. Något som verkligen inte gav upphov till några jubelrop, varken hos Migrationsverket eller Arbetsförmedlingen. Angeles Bermudez Svankvist fick nämligen sparken som Generaldirektör för Arbetsförmedlingen 2013. Till det jobbet hade hon handplockats av den moderata arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin. Det hela slutade dock med förskräckelse. Nu har hon alltså handplockats av Migrationsverket för ett uppdrag som innebär intensiva kontakter med Arbetsförmedlingen! Dom tänker uppenbarligen inte längre än näsan räcker.

Några andra som inte tänkte längre än näsan räckte var Generaldirektören Ingemar Hansson och överdirektören Helena Dyrssen på Skatteverket. När dom fick kännedom om att SVT:s Uppdrag Granskning kollade upp den gamla kompisen Frank Belfrags trassliga skatteaffärer försökte dom varna honom om vad som var på gång. Nu misslyckades dom med detta vilket resulterade i en av de mer komiska inslagen i Uppdrag Granskning när Frank Belfrag försökte gömma sig för SVT:s reportrar. Alla tre jobbade tillsammans på olika departement under den tidigare Högeralliansregeringen. Som andra politiskt tillsatta tjänstemän fick dom lämna när regeringen avgick. Men, dom fick snabbt nya fina jobb. När man har hamnat som Generaldirektör för en myndighet eller som Överdirektör på en stor myndighet så borde man ju faktiskt tänka längre än näsan räcker. Till och med en kortnäst amatör som er bloggare inser att så gör man helt enkelt inte. Varför tänker dom inte längre än näsan räcker? För övrigt kan vi undra hur det kommer sig att skandalen inte blev större än den blev. Hade det varit f.d. socialdemokratiska höga tjänstemän som trampat i klaveret på det här viset hade drevet satt igång rejält i svensk press. Fast där finns ju förstås nästan bara borgerliga tidningar, och dom tänker inte heller längre än näsan räcker.

Sedan läser vi att den tidigare Paradise Hotel-skådisen Sofia, numera Prinsessan Sofia som verkligen har, med hjälp av det Kungliga Hovet, arbetat hårt för att sudda ut nakenbilder på nätet, filmer från Paradise Hotel-epoken och lite mer tvivelaktiga vänner. Det är onekligen inte lätt att gå från en typ av karriär till en annan. Då gäller det verkligen att man tänker längre än näsan räcker. Därför blir man faktiskt något förvånad när man läser att Sofia Kristina Bernadotte startat bolaget SKB Sverige AB i all hemlighet. Kungligheter får nämligen inte bedriva affärsverksamhet. Dom ska vara helt neutrala. Efter all den utbildning i hovetikett som Sofia fått för att kunna passa in bland de blåblodiga så är det onekligen anmärkningsvärt att hon inte tänker längre än näsan räcker. Hon borde ju också begripa att det hela avslöjas förr eller senare på ett eller annat sätt.

Blogg 100 utmaningen del 24, eller hur tänkte du där Mona

I samband med ett möte på Islamic Center i Malmö om hur goda krafter i samhället kan motverka våldsbejakande extremism hade Mona Sahlin en del synpunkter. – ”De extrema måste få mothugg av muslimska församlingar. Det måste ske offentligt. Debatten måste höras.” Mona Sahlin verkar alltså tycka att muslimska organisationer och muslimska företrädare har ett kollektivt ansvar och en skyldighet att ta avstånd från den våldsbejakande extrema islamismen! Naturligtvis är det positivt att den stora majoriteten av Sveriges (och i övriga världen) muslimer tar avstånd från våldet och terrorismen. Och man gör det också. Men, kan vi utanför ställa sådana krav? Är det inte ett sätt att göra alla muslimer ansvariga för vad vissa gör i islams namn? Tänker Mona Sahlin ställa samma krav på judiska grupper i Sverige att man tar avstånd från Israels rasistiska ockupationspolitik gentemot Palestina? Vi kan varken ställa krav på muslimska grupper eller judiska grupper på något av det. Det är viktigt att markera att alla muslimer har inte kollektivt ansvar för vad vissa muslimer gör i Islams namn. Inte heller är alla judar kollektivt ansvariga för vad staten Israel gör. Det är mycket viktigt att markera. Alla socialdemokrater har inte heller ansvar för att det trillar grodor ur Mona Sahlins mun. Detta är dagens tyckande inom ramen för #blogg100.

Skicklig marknadsföring

En Daniel Suhonen har tydligen skrivit en bok om Håkan Juholt. En bok som verkar vara full med riktigt snaskigt skvaller av mer eller mindre tillförlitlig grad. Och han har (eller förlaget…) mycket skickligt läckt diverse snaskigt urval till media för att få rejält med förhandspublicitet. Expressen berättar t.ex. att Håkan Juholt berättat anekdoter om hur Knugen klantat till sig på Utrikesnämndens sammanträde. Tydligen ska den stackars karlen gjort bort sig rejält så att både Håkan Juholt och Carl Bildt haft svårt för att hålla sig från skratt. Fast det kan väl inte vara någon statshemlighet att Knugen inte är rikets största ljushuvud. Vilket Expressen tydligen försöker få det till att vara – en statshemlighet alltså.

Till andra tidningar har Suhonen läckt snaskiga detaljer om hur Socialdemokratins högerflygel konspirerade för att avsätta Håkan Juholt. Aftonbladet ägnar på lördagen en hel del utrymme åt att berätta hur det gick till när Högerflygeln med Mona Sahlin, Mikael Damberg och Carin Jämtin bland annat konspirerade för att avsätta Håkan Juholt. Konspirationer som på många sätt var vidriga och en skam för det Socialdemokratiska partiet. En av de som INTE deltog i motarbetandet var, enligt boken, Stefan Löfven. I en intervju i Aftonbladet med Håkan Juholt kan vi utläsa en hel del:

– ”Hur ser du på Stefan Löfven som partiledare?”
– ”Vi har en väldigt bra partiledare. Jag är mycket angelägen om att vara lojal med min efterträdare. Om företrädaren är illojal blir det väldigt svårt.”
– ”Tycker du att din egen företrädare Mona Sahlin var lojal mot dig?”
– ”Det får jag återkomma till…”

Som sagt, – ”Det får jag återkomma till” är ett uteblivet svar som säger mycket mer än ett fullständigt svar kunnat säga.

Håkan Juholt och min mamma i samspråk