Fläckfritt förflutet?

» Var går gränsen för en skandal?

Det har blivit en allt intensivare granskning av våra politikers vandel och förflutna. Det kan finnas anledning att ifrågasätta lämpligheten hos en politiker som begått lagbrott i närtid. Politiker som utnyttjat sin ställning för egen vinning. Politiker som gjort tvivelaktiga handlingar. Men var går gränsen? När har det betydelse för lämpligheten för ett förtroendeuppdrag. Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att granska våra politikers vandel?

SD-anknutna sajten Nyheter Idag anser tydligen att vad den nya civilministern Ida Karkiainen gjorde som 15-åring har betydelse. På en bild gör hon vad som kan tolkas som en Hitlerhälsning. En annan minister har tydligen ibland haft lite svårt för att betala sina räkningar i tid. Infrastrukturminister Tomas Eneroth klappade tydligen om en partikamrat på ett olämpligt sätt på partiets möte. Hon tog illa vid sig och Tomas Eneroth bad tydligen direkt om ursäkt och hävdade att det inte var hans mening. Den typen av brott kan vem som helst anmäla, så det kom in ett stort antal polisanmälningar. Hur som helst har tydligen åklagaren nu bestämt att lägga ner utredningen. Var går gränsen för vad som ska accepteras som bagateller och var går gränsen för att man ska förlora förtroendet?

Vi är ju alla små helgon

Mona Sahlins slarv med kontokort mm gjorde att hennes politiska karriär var över. Korrekt? Jo, jag undrar om det inte skadade förtroendet så pass mycket att det var rätt. Ida Karkiainens eventuella Hitlerhälsning som 15-åring? Där tror jag vi passerat gränsen för granskningen. Tomas Eneroths misslyckade klapp på ryggen? Har polisutredningen och åklagaren kommit fram till vad man nu gjort så får vi anta att det handlar om missförstånd. Jag träffade för inte så länge sedan en gammal kvinnlig arbetskamrat och det blev en riktigt hjärtlig kram. Tur att det inte missförstods!

Är Jimmie Åkessons sjungande av sånger om mordet på Olof Palme, deltagande i hyllningsdemonstrationer för ”hjältekungen” Karl XII och liknande exempel på agerande som är att gå ett steg för långt så att det skadar förtroendet? När vi granskar sådant agerande så kan vi konstatera att det är skillnad på förtroendet bland de egna väljarna och förtroendet bland alla väljare. Jimmie Åkessons agerande skadar inte förtroendet för honom bland hans egna väljare. Kanske till och med tvärtom? Han kan strunta i om det skadar förtroendet för honom bland andra väljare. Dom har inte förtroende för honom ändå! Alltså har sådant agerande ingen betydelse.

Att SD:s EU-parlamentariker Peter Lundgren nu dömts för sexuellt ofredande skadar uppenbarligen förtroendet för honom inom SD. I varje fall tror man inom SD att det skadar förtroendet för SD. En del SD-trogna som jag läst kommentarer från vill dra likhetstecken mellan Thomas Eneroths agerande och Peter Lundgrens agerande. Det handlade om ”sexuellt ofredande” i båda fallen. Det var i båda fallen inte den utsatta partikamraten som gjort anmälan. Polis och åklagare samt domstol har dock konstaterat att det är skillnad mellan att lägga handen på ryggen (och kanske lite för långt ner….) och att stoppa händerna innanför blusen för att krama brösten.

Har Ulf Kristerssons alla skandaler under hans politiska karriär någon betydelse för hans politiska karriär? Jag skrattar så gott varje gång jag ser det här klippet ur SVT:s program där man vill veta hur han kunde få en fin central lägenhet som tillhörde en stiftelse och som enligt stadgarna skulle gå till hemlösa och hotade kvinnor. Men Ulf smiter från intervjuaren. Det finns fler liknande affärer där politikern Ulf Kristersson uppenbarligen utnyttjat sin politiska ställning för egen vinning. Men får sådant politisk betydelse? Det avgör ju det egna partiet. Litar dom på honom trots detta (och det gör man uppenbarligen) så har det ingen betydelse. Tror ni att det blir ett mediedrev mot honom om olyckan är framme och han blir aktuell som statsministerkandidat? Har det inte blivit något större drev tidigare så lär det inte bli det i framtiden heller.

Men det finns som sagt politiker som tvingas lämna sina uppdrag. SD är extra utsatta eftersom partiet är klart överrepresenterade när det gäller politiker som döms för brott. Senaste exemplet är SD-representanten i Gävleborg som nyligen utsågs till ersättare i kommunfullmäktige för SD. Men man har svårt att få tag på honom från SD lokalt. Han sitter nämligen i fängelse, dömd till 3 år och 10 månaders fängelse för flera fall av våldtäkt av barn och andra sexuella brott. Partiet får inte tag i honom för att be honom avsäga sig sitt uppdrag!

Det här med politiker som är inblandade i skandaler är svårt. Var går gränsen för att man ska förlora förtroendet? Hur långt tillbaka ska politiker granskas? Hur grova ”övertramp” är trots allt acceptabla? Ska man ”straffas” även efter att man avtjänat sitt straff? Var går skillnaden mellan att det egna partiet och dess väljare har förtroende men inte andra väljare? Vilken betydelse har media i de olika drev som förekommer? Vilket ansvar har media för att inte gå för långt? Hur mycket privatliv har en politiker rätt till?

Läs:
Kristerssons olagliga affärer. – Aktuellt i politiken
Hur många lik i lasten och skelett i garderoben kan en statsminister ha? – Magasinet Para§raf
Förundersökningen mot Eneroth läggs ned. – Aftonbladet
SD-politiker sitter i kommunfullmäktige och fängelse – samtidigt. – Aftonbladet

Olika måttstock

» Det händer att man funderar.

Så tvingades han till slut avgå. Dan Eliasson insåg (tvingades inse…) att det var ett klavertramp för mycket. Att tro att det var en nödvändig resa att åka till Spanien för att få fira julen med familjen var nog lite för magstarkt för en generaldirektör på MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Att han inte insåg det omedelbart är förunderligt. Att han inte insåg det redan innan han bestämde sig för att resa är makalöst. Jag har aldrig haft förtroende för Dan Eliasson (jag har jobbat ca 30 år på Försäkringskassan…) och hoppas att han inte får något nytt prestigeuppdrag som plåster på såren.

Att han placeras på elefantkyrkogården och tilldelas arbetsuppgifter där är helt i sin ordning. Vi har fortfarande en viss anställningstrygghet (även om borgarna och SD gör vad dom kan för att försämra den). Arbetsgivaren kan inte sparka personal hur som helst. Det Dan Eliasson gjort är inget lagbrott eller liknande. Han har ”bara” helt enkelt inte visat det omdöme som man kan kräva av en generaldirektör.

Så kommer vi då in på ämnet i rubriken. Har vi olika måttstock? När Dan Eliasson var i Spanien för att hälsa på dotter och hustru för att få fira jul med dessa så var han inte ensam där. På ungefär samma plats, under samma tid och med samma motivering så var den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark från Ängelholm också där. Ulf Kristersson krävde att Dan Eliasson skulle avgå, men jag har faktiskt inte sett några sådana krav från moderatledaren när det gäller Hans Wallmark. Kan det vara så att man håller den diskussionen internt? Hans Wallmark är inte vem som helst utan han är moderaternas utrikespolitiska talesperson.

De sanna Moderaterna

Bland annat Stefan Löfven har ju fått hård kritik för att han under julhandeln bland annat var ute och hämtade ut en reservdel till sin rakapparat och köpte julklapp till sin hustru. Dvs vad ungefär hälften av svenska folket trots allt har gjort. Jag har ju redan gjort klart att jag inte deltar i jakten på Stefan Löfven. Jag har själv varit ute i affärer. Även om jag varit mer restriktiv och mer försiktig än normalt. Valt lämplig tidpunkt, och helt enkelt varit försiktig med avstånd, trängsel osv. Jag utgår ifrån att även Stefan Löfven m.fl. varit detta.

Övriga partiledare eller ledande oppositionspolitiker har varit försiktiga med sin kritik. Med största sannolikhet eftersom även dessa har varit ute och shoppat. Många har nog, som Ulf Kristersson uttryckte det, varit ute och stöttat den lokala handeln. Men jag läste om en moderat riksdagsledamot som i en radiointervju kraftigt kritiserat Stefan Löfvens omdöme. Moderaten Cecilie Tenfjord Toftby var inte nådig i sin kritik i en intervju den 30 dec med P4 Radio Sjuhärad. Naturligtvis är det en moderat politikers plikt att kritisera en socialdemokratisk statsminister. Fast det ska ju medges att kritiken blev ganska ihålig när det framkom att Cecilie Tenfjord Toftby när hon lät sig telefonintervjuas befann sig på semester i Spanien! Jag tycker faktiskt att Cecilie Tenfjord Toftby skulle hållit käften!

Det är sådana här händelser som gör att jag undrar om vi har olika måttstock för olika personer. En del får löpa gatlopp medan andra kommer lindrigt undan mediedrevet. Låt mig ta ett helt annat exempel. Har ni hört talas om det moderata regionrådet Dan Sylvebo i Jönköping? Nä, kan tro det – om ni nu inte är från Jönköping. I tidningen Dagens Samhälle (som är en veckotidning som vänder sig till främst politiker i kommuner och regioner) läser jag att han hotas av uteslutning ur Moderaterna. Han har nämligen spritt nakenbilder på sig och f.d. sambos till andra personer och skickat s.k. dick pics till kvinnor. Det har tydligen blivit lite för bra för partiet i Jönköping. Han hotas av uteslutning. Dan Sylvebo har deklarerat att han då fortsätter som politisk vilde. Men något mediedrev har han inte utsatts för.

Jag tänker inte räkna upp alla Ulf Kristerssons skandaler under åren. Den listan är lång, och hade han varit socialdemokratisk politiker hade karriären varit över.

Slutsatsen är att politiker är människor. Med människors fel och brister. Vi ska ställa stora krav på politiker, det är ett förtroendeuppdrag dom har. Kan vi ställa större krav på dom än vad vi ställer på andra människor? Kanske! Men kan vi ställa större krav på politiker än vad vi ställer på oss själva? Mycket tveksamt!

Läs:
Hans Wallmark reste till Las Palmas – ber om ursäkt på Facebook. – Helsingborgs Dagblad
Moderat riksdagsledamot kritiserade Löfven – under Spanienresa. – Dagens Nyheter
Regionråd skickade nakenbilder – kan bli politisk vilde. – Dagens Samhälle
Ska Löfven och Johansson bli lika tysta som Ebba Busch? – Helsingborgs Dagblad

Politiker borde tvingas att svara

Den rubriken har jag stulit från Svenska Dagbladet. Den fullständiga rubriken inne i tidningen lyder: – ”Före detta politiker borde tvingas att svara på frågor.” På nätet har man istället valt rubriken: – ”Ansvariga borde träda fram – och stå för sina beslut.” Vad det handlar om är den fortsatta bevakningen av skandalen med Nya Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Ansvariga politiker bakom besluten är främst moderater som Chris Heister och Catharina Elmsäter-Svärd. Dom är ansvariga för de beslut som fattades men vägrar nu sedan dom lämnat politiken att ta något som helst ansvar för de beslut dom fattade. Inga kommentarer, inga förklaringar, man håller sig helt enkelt undan och vägrar svara på frågor. Av skam?

Artikeln går ut på att politiker, även efter att man fått ansvarsfrihet året efter besluten, ska vara skyldiga att ställa upp och besvara frågor. Utan att kunna skylla på att dom nu lämnat politiken och inte har några skyldigheter kvar.

Det man väl först och främst tänker på när det här beteendet dyker upp är väl den feghet som förre Centerledaren och Näringsministern Maud Olofsson uppvisade när han vägrade komma till Konstitutionsutskottet och förklara skandalaffärerna kring Vattenfall och Nuon och Postnord. Katastrofbeslut som kostat de svenska skattebetalarna mycket mer än skandalen med Nya Karolinska Sjukhuset kostat stockholmarna. Men Maud Olofsson vägrade infinna sig till Konstitutionsutskottet när turerna skulle utredas. Ett ansvarslöst agerande som egentligen är en enorm skandal. Men den gamla Centerledaren och Näringsministern smet undan.

Nu upprepas alltså beteendet när de moderater som av ideologiska skäl skulle tokprivatisera allt och gick rakt in i väggen med sina beslut i turerna kring bygget av Nya Karolinska Sjukhuset. Beslut som bara hade två vinnare. Dels alla de konsulter som flockades kring köttgrytorna och dels byggbolaget Skanska. Skanska var dom enda som lämnade anbud, men trots detta valde dessa moderater att gå vidare i upphandlingen. Och i dag smiter dom, t.ex. moderaterna Chris Heister och Catharina Elmsäter-Svärd, helt och hållet från allt ansvar.

Det ligger mycket i kraven på att även de politiker som avgått och lämnat politiken ska ha kvar ett ansvar att svara på frågor och förklara när skandalösa beslut ska utredas och utvärderas. Man får inte slippa ansvar bara för att man gömmer sig bakom en badtunna!