Det politiska läget för det som brukade kallas för Högeralliansen är inte riktigt förmånligt. Situationen för minstingen Kristdemokraterna är ju inte helt idealisk. De flesta väljarundersökningar pekar mot att Kd kommer att hamna under 4%-spärren och åka ur Riksdagen. Folkpa… f’låt Liberalernas läge är inte mycket bättre. Visserligen har ju Major Jan Björklund lyckats gå vinnande ur en strid om partiledarposten, men opinionsläget är ju inte helt idealiskt. Snarast ligger partiet parkerat på historiskt dåliga siffror och inga av Jan Björklunds favoritämnen (mer kärnkraft, mer Nato, mer Euro osv) är ju direkt några kioskvältare i väljaropinionen. Moderaterna som under Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg trodde att man var det nya statsbärande partiet verkar ha tappat både styrfart och flytförmåga. Att Carl Bildt på allvar framfördes som en partiledarkandidat och att man till slut fastnar för Ulf Kristersson visar med önskvärd tydlighet att läget inte är under kontroll. Svenska Dagbladets vänliga beskrivning av Ulf Kristerssons karriär visar tydligt på problemen. När Sveriges Radios Ekot publicerade en mindre inställsam historik över Ulf Kristerssons politiska karriär blev man inom Moderaterna så förtvivlade att SR tvingades ta bort den från nätet och byta ut mot en snällare variant. Den enda som väl egentligen är någorlunda nöjd är väl Annie Lööf och Centerpartiet som nog går och drömmer om att Centern ska återta rollen som borgerlighetens lokförare.
Svenska Dagbladet har studerat hur väljaropinionen sett ut ett år före valet de senaste valen. Inför valet 2006 ledde den borgerliga oppositionen ett år före valet och dom vann ju också valet även om regeringen lyckades förbättra siffrorna lite. Inför valet 2010 ledde den Rödgröna oppositionen ett år före valet men den Borgerliga regeringen lyckades förbättra siffrorna och vinna. Inför valet 2014 ledde den Rödgröna oppositionen ett år före valet och lyckades också vinna även om den Borgerliga regeringen hämtade in lite av försprånget. Ett år före valet 2018 leder för första gången på länge den sittande regeringen och inte oppositionen. Erfarenheten från tidigare val pekar alltså på att om oppositionen inte ens leder ett år före valet så är det kört till valet. Man kan förstå att humöret inte är det bästa inom den s.k. Högeralliansen. Enigheten är samtidigt den sämsta sedan Högeralliansen ”skapades” hemma i Maud Olofssons badtunna.
Dessutom går det ju istället åt fel håll i opinionen. SR:s Ekot låter ju Kantar Sifo göra en sammanvägning av flera olika väljarundersökningar. I den senaste sammanvägningen för september ökar skillnaden mellan de gamla blocken ytterligare. Undersökningen visar inte på några märkbara förändringar, men något förenklat så ökar de tre Rödgröna medan den Borgerliga Högeralliansen och Sverigedumokraterna minskar. Totalt ökar de Rödgröna +0,6 till 41,7% medan Högeralliansen går -0,6 till 37,3%. De eventuella vinnare vi har är Socialdemokraterna som får 29,7% (+0,3), Vänsterpartiet som får 7,5% (+0,3) och Moderaterna som får 16,6% (+0,3). Dessutom får Centern 12,2% (+0,1). Miljöpartiet ligger stilla på 4,5%. Förlorarna är Liberalerna som får 5,3% (-0,5) och Kristdemokraterna som är stadigt parkerade under spärren på 3,2% (-0,5). Dessutom tappar Sverigedumokraterna till 17,8% (-0,4). Feministiskt Initiativ ligger för långt under spärren på 2,2% även om dom ökat +0,3.
Vi kan konstatera att Socialdemokraterna nu är större än Moderaterna + Centern tillsammans (29,7 – 28,8). Ett val med dessa siffror skulle göra att dagens Rödgröna regering (S + Mp) i Riksdagen skulle bli större än hela Högeralliansen (M + L + C) utan stöd av Vänstern eftersom Kristdemokraterna skulle åkt ut (34,2 – 34,1). En annan spännande jämförelse att notera är att Vänsterpartiet i dag är det klart största av de partier som slåss om femteplatsen. Man är överlägset större än Liberaler, Kristdemokrater och Miljöpartister. Vänstern + Feministiskt Initiativ är klart större tillsammans än Liberaler + Kristdemokrater tillsammans. Vi kan konstatera att det blir ännu mer uppenbart att den kraftiga uppgång Sverigedumokraterna hade under 2014-2015 i princip tog slut i början av 2016. Sedan dess har det stått stilla eller möjligen till och med gått bakåt. Jag har sagt det länge, Jimmie Åkessons drömmar om fortsatt uppgång är just det, drömmar. Sverigedumokraterna har nått sitt maximum. Övriga väljare tycker direkt illa om partiet och skulle inte kunna tänka sig att stödja ett rasistiskt, populistiskt part med rötter i nazismen som man inte ens lyckas dölja så bra.
Jag har upprepat det länge, jag tror vi är på väg mot att få tre block inom den svenska politiken. Ett Högerblock med Moderaterna, Sverigedumokraterna och Kristdemokraterna. Ett Vänsterblock med Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ och kanske också Miljöpartiet. Och sedan ett Mittenblock med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna. Ett sådant block skulle med dessa siffror få en klar majoritet i Riksdagen. Det är inte bra för den politik som kommer att föras. Men det är kanske den parlamentariska lösning som är troligast. Med de siffror som gäller i dag.
Slutligen kan vi notera att Sverigedumokraterna fortsätter att ha lite interna problem. Att Sd är ett teflonparti där inga skandaler egentligen biter har vi ju kunnat notera sedan länge. I den för Sverigedumokraterna så viktiga omröstningen i Riksdagen om misstroendet för Peter Hultqvist hade ju Sverigedumokraterna 47 ledamöter i Riksdagen som kan rösta. Men hela 11 av dessa var frånvarande av olika anledningar. Allt från uppgiven sjukdom. ”Yttre omständigheter”, dvs att man inte ville rösta som partilinjen. Kent Ekeroth har ju ”time-out” och gömmer sig väl i Ungern. Sedan har vi ju Margareta Larsson och Anna Hagwall som inte ens är SD:are längre utan politiska vildar. Men det är väl så att det finns viktigare saker att göra än löjliga omröstningar utan betydelse!