Etikettarkiv: Januariöverenskommelsen

Liberalernas kris

» Kompromiss utan sensationer.

En tydligen djupt oenig ledning för Liberalerna har kommit med ett besked som inte är någon sensation. Så egentligen är det förvånande att det fått en sådan publicitet att även jag gör mig mödan att kommentera det?

Vad Liberalerna och Nyamko Sabuni nu säger, alltså att man vid nästa val kommer att gå till val med syfte att skapa en borgerlig regering, är ju inget förvånande. Finns det verkligen någon som INTE trodde att det skulle vara Liberalernas mål efter valet. Frågan är vad man gör när valet är avklarat och valresultatet finns tillgängligt och den regeringen ska bildas?

Den nya Brunblå sörjan

För med de opinionssiffror som gäller i dag förefaller det som MYCKET osannolikt att de fyra borgerliga partierna i den gamla Högeralliansen, alltså M+Kd+C+L, skulle få tillräckligt stöd för att kunna bilda en regering. Den stora frågan är ju vad Liberalerna gör om dessa fyra partier inte kan få ihop en majoritet i Riksdagen. Efter förra valet 2018 gjorde Centern och Liberalerna klart att dom inte ställde upp på en Moderatledd regering som var beroende av stöd från SD. I valet mellan att ha daglig morgonfika tillsammans med Sd eller tillsammans med Socialdemokraterna valde både C och L det minst onda. Alltså Socialdemokraterna. Det som blev Januariöverenskommelsen! S ville inte utan hade helst bildat en majoritet tillsammans med Mp och V. C och L ville inte utan hade helst bildat en majoritet med M och Kd. Men ingen av dessa utvägar var möjlig. Alltså blev det som det blev. JÖK:en!

Nu har alltså Liberalerna gjort klart att man fortsätter inom Januariöverenskommelsen så länge övriga partier följer överenskommelsen. Men i god tid inför valet 2022 kommer Liberalerna inrikta sig på att bilda en Borgerlig regering. Det nya är egentligen att man gör klart att man nu är villiga att tala med alla partier. Som vänsterpartist tycker jag det låter bra. Det är ju nytt att Liberalerna är villiga att prata med Vänsterpartiet. I Januariöverenskommelsen drev ju L (och C) igenom att S inte fick prata med V. Liberalerna gör också klart att man inte tänker sätta sig i en regering tillsammans med Jimmie Åkesson och SD. Det nya är att man uppenbarligen är villiga till att låta SD sitta utanför regeringen och styra vad denna borgerliga regering ska tycka.

Den som lever får se?

Fast jag tvivlar att det kommer att ha så stor betydelse vad Liberalerna vill efter valet. Min ganska kvalificerade gissning är att partiet åker ur Riksdagen. Som jag hörde Mats Knutsson kommentera det i SVT:s Rapport. De som var motståndare till JÖK:en har lämnat. När man nu lite ”byter spår” och inte utesluter morgonfika med SD så skrämmer man bort en ytterligare grupp. Liberalernas läge är allt för långt under isen. Men, mycket kan hända. Kan Miljöpartiet säkra nytt kontakt? Fortsätter Kristdemokraternas ras ner under isen? Mycket kan hända till september 2022. Men jag tror att vilken regering vi får kommer att till stor del avgöras av vilka partier som lyckas rädda livet!

Till slut så har det presenterats två nya väljarundersökningar. Demoskop i Aftonbladet och Novus i SVT. Som har lite olika resultat. Det är det som gör det spännande! Partiföreträdare kan välja den som är trevligast för just dom att luta sig tillbaka med. Här är de båda. Först Demoskop som får fram att Moderaterna precis passerar Socialdemokraterna och Centern passerar Vänsterpartiet. Medan Novus visar att Miljöpartiet nu passerat Kristdemokraterna. Välj vilken du gillar mest och njut. Eller välj delar från båda… Det är Demoskop först och Novus sedan.

Stackars Nyamko Sabuni

Socialdemokraterna »» 24,2% (-0,5) / 27,0% (+0,1)
Moderaterna »» 24,5% (+1,3) / 24,0% (+0,9)
Sverigedemokraterna »» 18,2% (-0,1) / 17,9% (-0,2)
Vänsterpartiet »» 9,4% (-0,1) / 9,5% (-1,3)
Centerpartiet »» 9,9% (0,3) / 8,3% (-0,2)
Kristdemokraterna »» 5,8% (-0,7) / 4,1% (-0,6)
Miljöpartiet »» 3,1% (-0,4) / 4,4% (+0,3)
Liberalerna »» 2,7% (-0,4) / 3,3% (+0,6)

Visst är det spännande. Den som lever får se hur det går om 1½ år.

Läs:
Sabuni vill ingå i en borgerlig regering. – Expressen
Sprickan efter beskedet: ”Ger SD legitimitet”. – Expressen
Pressar M och KD: Gör upp med SD innan valet. – Expressen
M:s ökning – blir största partiet. – Expressen
Löfven: Liberalernas besked inget konstigt. – Aftonbladet
Partiledarna om Liberalernas besked. – Aftonbladet
Lena Mellin om Liberalernas besked: ”Överraskande”. – Aftonbladet
Ny väljarbarometer från demoskop – Hör Lena Mellin kommentera siffrorna. – Aftonbladet
L-källor: Sabunis besked är en kompromiss. – Svenska Dagbladet
Liberalerna vill bilda borgerlig regering nästa val. – Sveriges Radio
Furtenbach: ”Innebär att SD kommer få inflytande”. – Sveriges Radio

Lämna en kommentar

Under Liberalerna

Liten byracka bjäbbar mest

» Nyamko Sabuni utmanar ödet.

Liberalerna är i djup kris och inom partiet är det uppenbart att det är Hela havet stormar som gäller. Bytet av partiledare till Nyamko Sabuni gjorde ingen skillnad. Det kvittar vad som händer, partiet är stadigt parkerade rejält under 4%-spärren. Man är sedan länge parkerade runt 3%. Sannolikheten för att partiet ska överleva nästa val minskar hela tiden allt eftersom tiden går och det inte händer något i opinionen.

Är detta den nya Brunblå sörjan?

På senare tid är det uppenbart att de inom partiet som var motståndare till att Liberalerna skulle ansluta sig till Januariavtalet är aktivast. Nyamko Sabuni gör så gott hon kan för att blåsa på elden. Det är uppenbart att partiets ledning satsar på att överleva genom att byta sida i politiken och ansluta sig till den Brunblå sörja som skapats av Ebba Busch, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson.

Just nu blåser Nyamko Sabuni till strid inom just invandringspolitiken för att försäkra sig om att hon ska vara välkommen i denna Brunblå sörja. Och då kunna hoppas på stödröster från sympatisörer till M, KD och SD så att partiet ska kunna överleva nästa val. Att blåsa till strid inom ett område som inte omfattas av Januariavtalet retar upp även Annie Lööf och Centerpartiet

Nu hotar Stefan Löfven med att om Liberalerna bryter Januariöverenskommelsen så är det stor sannolikhet / risk för Stefan Löfven måste utlysa Extraval. Är det verkligen något som Liberalerna vill? Vill man ge sig ut i en snabb valrörelse där man ska försvara att man nu istället vill bilda en högerregering som är beroende av SD? Det ska bli spännande att följa fortsättningen.

Är Nyamko Sabuni verkligen villig att chansa på att tillräckligt många SD, KD och M-sympatisörer är villiga att stödrösta på Liberalerna för att både kompensera för socialliberaler som lämnar Liberalerna och går till Centern och vägrar följa med till att bli ett stödparti till SD och samtidigt lyfta partiet över 4%-spärren. Vill Nyamko Sabuni gå till historier som den som slutligt knäckte det Liberala partiet?

Det ska som sagt bli spännande att följa fortsättningen.

För övrigt kan vi notera att det i dag är den Samiska Nationaldagen. Jag utgår ifrån att SD:s Björn Söder har blivit övertygad om att även samer kan vara svenskar. Han hade ju lite tvivel om den saken för en tid sedan.

Lämna en kommentar

Under Liberalerna

Den nya Brunblå sörjan

» Ulf, Jimmie, Ebba … och Nyamko?.

– ”Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD.”

Den Brunblå trion

Sagt av Moderaternas partiledare Ulf Kristersson för drygt 3 år sedan, den 8 januari 2018. Något som upprepats som ett löfte till förintelseöverlevaren Hédi Fried. Men sedan har ju allt eftersom tiden gått annat blivit viktigare för Ulf Kristersson. MAKT! Ulf Kristersson har insett att om han ska komma åt Maktens grytor så måste han vara villig att kompromissa med principerna och gulla med Jimmie.

Det moderata närmandet till Sverigedumokraterna har allt eftersom tiden går blivit allt mer uppenbart. Moderaterna har i allt större utsträckning köpt Sverigedumokraternas främlingsfientlighet samtidigt som Sverigedumokraterna i de flesta andra frågor köpt Moderaternas syn på andra politiska frågor. En ny Högerallians har i allt större utsträckning utkristalliserat sig bestående av Moderaterna, Sverigedumokraterna och Kristdemokraterna.

Denna Brunblå sörja kommer allt mer att bli ett tydligt regeringsalternativ till nästa val. I dag ser sig Ulf Kristersson som statsministerkandidaten i det blocket. Hur han ska försvara den positionen om SD blir största parti i den Brunblå sörjan återstår att se.

– ”Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten.”

Så sade Ulf Kristersson 1990 när han var nyvald riksdagsledamot och skulle som entusiastisk MUF-spoling förklara för Riksdagen vad som var hans mål med sitt politiska arbete. Det här ett löfte som Ulf Kristersson däremot, i motsats till det första citatet, har hållit under hela sin politiska karriär. Att avveckla välfärdsstaten! Nu hoppas han att han ska få hjälp från Sverigedumokraterna och Kristdemokraterna för att fullfölja sitt löfte. Något som inte lär vara några problem för SD och KD att villigt ställa upp på.

Det ska bli intressant att följa om även Liberalerna under Nyamko Sabuni ska ansluta sig till denna Brunblå sörja. Mycket tyder på att Nyamko Sabuni har bestämt sig för att enda sättet att rädda Liberalerna är att bryta avtalet i Januariöverenskommelsen och istället bli ett fjärde ben i den Nya Högeralliansen. Om det blir så ska det bli intressant att se hur den socialliberala falangen inom Liberalerna agerar. Bjuder dom motstånd? Ger dom upp? Lämnar dom partiet? Vart går dom då? Överlever Liberalerna en sådan kovändning?

För övrigt ska det bli spännande att se om media plockar fram Ulf Kristerssons alla gamla skandaler om han börjar upplevas som en seriös statsministerkandidat vid nästa val. Här ett urval:

Läs
Ulf Kristerssons skandaler – svart städhjälp, lägenheter, Kinaresorna. – Aftonbladet
Kristersson anklagad för att ha roffat till sig lägenhetskontrakt. – Expressen
Ulf Kristerssons värsta korruptions-skandaler. – Aktuellt Fokus

Lämna en kommentar

Under Ulf Kristersson

Den nya Brunblå sörjan

» Fler frågor än svar.

Det är väldigt ofta spännande att läsa debattartiklar. Inte bara för att läsa vad som skrivs av debattörerna. Minst lika mycket för att studera vad dessa debattörer undviker att nämna! Det är nämligen där vi oftast kan hitta de mest spännande delarna i debattartikeln.

Jag läser i dag en sådan debattartikel i Expressen. Där har nämligen 120 liberala partimedlemmar (det finns tydligen så många kvar…) skrivit och krävt att Liberalerna återvänder till den borgerliga fållan. – ”Vi anser att Liberalerna bör återvända till andra borgerliga partier och med dem forma en gemensam vision inför valet 2022.”

Liberalerna ger JÖK:en fingret

Nu vill jag göra klart att jag tycker det är ganska självklart att Liberalerna inför valet 2022 går ut och deklarerar att man har som mål att skapa en Borgerlig regering. Liberalerna är ett högerparti, så är det bara. Vi kan se det på den högerpolitik som man tillsammans med Centerpartiet ”tvingat” Stefan Löfven att föra. Slakten av Arbetsförmedlingen, en fortsatt jakt på sjuka och arbetslösa genom straffbeskattning och andra former av bestraffningar, en skattepolitik som gynnar de redan privilegierade och så vidare. Visst är Liberalerna ett högerparti, och hör hemma i högerburen tillsammans med de andra högerpartierna.

En intressant fråga är ju istället vilket val Liberalerna ska göra om mandatfördelningen i Riksdagen ser ut som den gör idag. De 120 undertecknarna undviker mycket noga att berätta hur dom egentligen har tänkt. Den enda gång debattörerna nämner Sverigedumokraterna är när man konstaterar att de två, som man kallar ”ytterlighetspartierna”, ökar i stöd. Man menar alltså V och SD. Man drar av detta slutsatsen att det beror på att man vägrar prata med dom som dom ökar i stöd.

Ett av kraven från Liberalerna (och Centern) i Januariöverenskommelsen var att Socialdemokraterna vägrades att samtala med och förhandla med Vänsterpartiet. Så vi vänsterpartister ska kanske tacka L och C för att Vänstern ökat i stöd? SD:s ökning har stoppats och vänt ner istället. Främst antagligen eftersom M och KD tagit över deras politik i många frågor.

Hur ska du reda ut det här Nyamko Sabuni?

Den intressanta frågan som debattörerna vägrar att svara på är hur denna borgerliga konstellation ska se ut. I den borgerlighet som finns i dag, alltså den Brunblå sörjan med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedumokraterna ingår just dessa, alltså SD. Ett parti som deklarerat att deras huvudfiende inom politiken är liberalismen. Vill dessa 120 liberala gräsrötter att Liberalerna inför nästa val ska gå till val tillsammans med ett antiliberalt parti? Eller man inbillar sig att Moderaterna under Ulf Kristersson och Kristdemokraterna under Ebba Busch inför valet helt plötsligt ska dumpa Jimmie Åkesson och Sverigedumokraterna igen? Tror dessa 120 gräsrotsliberaler att Centerpartiet efter Ebba Buschs och Kristdemokraternas ständiga attacker mot Centerpartiet helt plötsligt bara ska hoppa in i fållan igen inför valet 2022?

Nä, de 120 liberalerna skapar egentligen fler frågor än vad dom besvarar. Det är som sagt ganska självklart att Liberalerna inför valet 2022 ska gå till val med målsättningen att skapa en borgerlig regering. Det är något som jag förutsätter. Det är inget nytt, jag hade inte förväntat mig något annat. Nytt är att man uppenbarligen anser att man faktiskt måste börja samtala med Vänsterpartiet och Sverigedumokraterna. För man menar väl även V och inte bara SD? Något som ju också egentligen är självklart. Det förekommer redan i dag, man pratar med varandra. Så fungerar politiken. Däremot besvarar man inte frågan om i vilken utsträckning man ska sätta sig i reella förhandlingar med SD (och V…?) där man är villiga att ge och ta. Vi liberaler köper SD:s främlingsfientlighet (invandringskritik, rasism, kalla det vad ni vill) om SD stödjer vår politik för ett skattesystem som gynnar de som redan har. Om SD stödjer en arbetsmarknadspolitik som gynnar arbetsköparen och missgynnar arbetstagaren. Om SD köper en fortsatt bestraffning av sjuka och arbetslösa. För dom inbillar sig väl inte att SD ska sälja ut sin rasism, främlingsfientlighet, invandringskritik? Utan den så finns det ju ingen sverigedumokrati! Alla andra frågor kan man lätt byta åsikt i bara man får vad man vill här.

Är det så ni har tänkt er kära liberaler? Ni svarar inte på hur ni ska göra om valresultatet 2022 ser ut ungefär som nu efter valet 2018. Dvs varken de Rödgröna partierna eller den gamla borgerliga Högeralliansen kan skapa en majoritet. Det som gäller är antingen en Brunblå sörja med SD eller en blocköverskridande överenskommelse. Hur ska ni ha det? I verkligheten! Av debattartikeln kan jag läsa mellan raderna att ni tycker att L gjorde fel som ingick i Januariöverenskommelsen. Var det en Högeralliansvariant som var beroende av SD som L skulle valt istället? Alltså en Brunblå sörja? Eller var det ett nytt riksdagsval man skulle valt?

Som sagt, fler frågor än svar.

Läs:
120 liberaler: Partiet måste hem till borgerligheten nu. – Expressen debattinlägg

Lämna en kommentar

Under Liberalerna

Drygt halvvägs

» Vem vill dansa med vem?

Vi är lite drygt halvvägs på mandatperioden. I dagarna har både Annie Lööf och Nyamko Sabuni uttalat sig om Centerns och Liberalernas inriktning inför nästa val. För Annie Lööf är ju inte situationen så prekär. Hon kan sitta lugnt i båten och sitta nöjt medan Socialdemokraterna för hennes politik. För Nyamko Sabuni är det mer panik som gäller. Liberalerna har parkerat rejält under 4%-spärren och det finns inget som tyder på någon förbättring i opinionen.

Nyamko Sabuni har dragit slutsatsen att detta beror på samarbetet i Januariöverenskommelsen och gör vad hon kan för att distansera sig från denna. Hon vågar inte klart ut bryta överenskommelsen men gör allt fler antydningar om att det inte kan bli tal om någon fortsättning efter nästa val.

Den här Högeralliansen finns inte längre

Nyamko Sabunis problem är ju dels Liberalernas läge, frågan är om partiet är kvar i Riksdagen efter nästa val. Dels handlar det ju om att vi vet inte hur valresultatet ser ut efter nästa val den 11 september 2022. Januariöverenskommelsen var ju inget som något parti hade lovat innan valet. Överenskommelsen var en följd av ett valresultat som inte gav någon vinnare i valet. Det var helt enkelt mycket svårt att bilda en regering som inte skulle röstas ner av en majoritet i Riksdagen. Den Högerallians som såg ut så här en gång i tiden fanns inte.

När man hör en del debattörer i dag uttala sig kan man nästan tro att Centern och Liberalerna faktiskt föredrog ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet framför ett samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna. Problemet var ju att Högeralliansens fyra partier misslyckades med att få en majoritet! Skulle Ulf Kristersson försökt bli statsminister med stöd av M+C+L+Kd så hade han helt enkelt blivit nedröstad. Ulf Kristersson var nästan villig att plocka in Jimmie Åkesson och Sverigedumokraterna också i det samarbetet. Detta hade Centern och Liberalerna lovat sina väljare att inte gå med på. Alltså blev det till slut istället Januariöverenskommelsen. Det alternativ som återstod förutom detta var ett extraval.

Nu har Nyamko Sabuni gått ut och antytt att det inte blir någon fortsättning på Januariöverenskommelsen och hon öppnar upp för ett samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna (och Sverigedumokraterna…) istället. Vilket i så fall tyder på att hon dels redan nu vet hur valet går 2022 och dels nu klart deklarerar att Liberalerna inte längre säger Nej till att bli beroende av Sverigedumokraterna. Ulf Kristersson och Ebba Busch har ju redan gjort klart att dom inte längre har några invändningar mot en sådan konstellation.

Själv tycker jag att man ska vara väldigt försiktig med att ”lova” något INNAN valet är gjort. Vi vet faktiskt inte hur det går. Vi vet inte vilka majoriteter det kan finnas. Det är egentligen ganska naturligt att M + Kd + L och även C innan valet deklarerar att deras målsättning är att få en majoritet och kunna skapa en Högeralliansregering. Något annat vore underligt och egentligen en sensation. Men, vi är långt därifrån just nu att detta blir möjligt. Det ska ske mycket i väljaropinionen för att de fyra Borgerliga partierna i Högeralliansen ska ha en chans att få en majoritet. Så troligtvis står vi där igen när valet är färdigt 2022. Hur ska vi nu få ihop en regering?

Det här är den nya Högeralliansen

Ulf Kristersson och Ebba Busch har ju gjort klart för sina supportrar att dom nu accepterar att även ta med Jimmie Åkesson i samarbetet. Men räcker detta till efter valet för att få ihop en majoritet? Som det ser ut nu är det ju mycket tveksamt. Fortsätter dagens utveckling så är ju Kd:s och Sd:s tapp större än vad M har i uppgång. L verkar vara villiga till att ingå i denna Brunblå sörja. Men som opinionen ser ut i dag så skulle detta inte heller räcka till för att få en majoritet. Om dom ens är kvar i Riksdagen?

Då kommer vi till Centern. Annie Lööf har ju också gått ut i dagarna och spekulerat och förklarat Centerns inställning. Efter Ebba Buschs hårda angrepp mot Centern och infogandet av Sverigedumokraterna i Högerblocket är jag mycket tveksam till om Centern är villiga att ingå i denna konstellation. Möjligen om Sd utesluts. Men då räcker det troligtvis inte till för att få majoritet.

Vad som händer i väljaropinionen är alltså helt avgörande. Det handlar väldigt lite om Liberalernas vägval eller acceptansen att ta med Sverigedumokraterna i något samarbete. När valet 2022 har hållits kommer vi troligtvis att se nya långa förhandlingar och talmansrundor. Partierna får anledning att fundera över vilka löften dom gett sina väljare om vilka konstellationer dom kan tänkas acceptera. Därför tror jag att Annie Lööfs inställning faktiskt är den riktiga. Man går till val på sin egen agenda. När valresultatet är färdigt får man se med vilka partier man kan tänkas kompromissa sig fram till en helhetslösning.

Kan de fyra Högerallianspartierna få ihop en majoritet så är detta den troligaste utvägen. Kan de Rödgröna få majoritet så blir det troligtvis en sådan lösning som blir den troliga lösningen. Men inget i dagens opinion tyder på att det slutar så. Alltså kommer vi troligtvis att vara tillbaka i ruta ett igen. En ruta där M+Kd+Sd hoppas få med även L. Om dom finns kvar? Men jag tvivlar på att C ställer upp på en sådan lösning.

Har vi tur slipper vi Liberalerna i Riksdagen efter valet. Om Nyamko Sabuni tror att ett närmande till den Brunblå sörjan med M+Kd+Sd ska rädda Liberalerna så tror jag att hon har fel. Har vi ännu mer tur kanske vi till och med kan slippa Kristdemokraterna? Deras nedåtgående trend har hållit på ett tag och kan mycket väl fortsätta. Hur ser en majoritet ut efter det?

Läs:
Sabuni tror inte på nytt januariavtal. – Helsingborgs Dagblad
Lööf ångrar inget – januariavtal med S var rätt. – Aftonbladet
M och KD stärker samarbetet med SD – och Sabuni gläntar på dörren M och KD stärker samarbetet med SD – och Sabuni gläntar på dörren. – Dagens ETC

Lämna en kommentar

Under Högeralliansen

Mer från en siffernisse

» Man kan beskriva samma verklighet på olika sätt

Från samma siffror kan man dra olika slutsatser. När media gör sådana val så kan det bero på önsketänkande, men det kan också bero på viljan att få till en bra rubrik. Hur som helst är detta tankar jag får när jag läser om Dagens Nyheters presentation av Ipsos senaste väljarundersökning.

– DN/Ipsos: Övertag för högertrion bland väljarna.

Så har Dagens Nyheter satt som rubrik sedan undersökningen visat att Den Brunblå sörjan med Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna får 46% medan de fyra partierna i Januariöverenskommelsen, Socialdemokraterna, Centern, Liberalerna och Miljöpartiet får 42%. De tre högerpartierna har alltså tillsammans större stöd än vad de fyra partierna inom Januariöverenskommelsen får ihop. Fast då räknar man inte in Vänsterpartiet alls. Så en annan rubrik som kunnat sättas var:

– Högertrion fortfarande i minoritet hos väljarna.

Ulf Kristersson pusslar

Verkligheten är att det i stort sett inte hänt något i opinionen sedan förra mätningen. Ingen förändring är större än en procentenhet. Dvs helt inom felmarginalen. Så här ser det ut i varje fall. Med förändring sedan förra mätningen inom parentes.

Socialdemokraterna – 26% (-1)
Moderaterna – 20% (0)
Sverigedemokraterna – 20% (-1)
Vänsterpartiet – 9% (-1)
Centerpartiet – 8% (+1)
Kristdemokraterna – 7% (+1)
Miljöpartiet – 4% (0)
Liberalerna – 4% (+1)

Om ni inte får ihop ovanstående siffror med det som redovisas för blocken så handlar det väl om decimalerna som inte skrivs ut. Slutsatsen är att det inte händer något i opinionen. Den Brunblå sörjan kommer fortfarande inte att kunna bilda regering efter valet om dessa siffror står sig. Så gissningsvis fäller Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson vardera en gemensam tår och hoppas på att fortsatt utmålande av Sverige som ett konkursbo ska ge utdelning en dag. I valet 2018 fick de tre partierna i högertrion 44%. Partierna har alltså en uppgång med två procentenheter. Inte mycket att skryta med om jag ska vara uppriktig.

Läs:
DN/Ipsos: Övertag för högertrion bland väljarna. – Dagens Nyheter

Lämna en kommentar

Under Brunblå sörja

Du är ute och reser Maria

I dagens Svenska Dagbladet är ledarskribenten Maria Ludvigsson förtvivlad. En makthungrig socialdemokrati stal genom Januariöverenskommelsen den borgerliga enighet som hade varit så livsviktig för den svenska framtiden idag. Det var en makthungrig och maktfullkomlig socialdemokrati som genom att locka in Centern och Liberalerna i Januariöverenskommelsen splittrade den Borgerliga grupperingen. Hon avslutar sin förtvivlan med:

– ”Januarigrupperingen har, precis som socialdemokrater och antiliberala krafter önskat, knäckt borgerligheten som reell politisk makt. Det är i dessa undantagstider mer allvarligt än förr att vi saknar en sammanhållen borgerlighet som aktivt utgör ett alternativ till vänsterblocket. Varken faktiska politiska förslag eller oumbärlig oppositionell kritik är möjlig när borgerligheten inte är samlad. För detta kommer historieböckerna att innehålla ytterligare kapitel om hur socialdemokratin gick segrande ur kampen mot borgerligheten.”

En beskrivning som nästan gör oss gråtande av förtvivlan. Fast Maria Ludvigsson har missat en väsentlig del i sin historiebeskrivning. Det var INTE Januariöverenskommelsen som splittrade den borgerliga kvartetten. Det som splittrade Högeralliansen var när makthungern hos Ulf Kristersson med Moderaterna och Ebba Busch med Kristdemokraterna gjorde att dessa var villiga att bryta tidigare löften och istället köpa den sverigedumokratiska synen på det svenska samhället för att tillsammans med Sverigedumokraterna försöka få Makten. Det var när M och KD bröt sina tidigare löften och gjorde klart att man var villiga att liera sig med ett rasistiskt populistparti med nazistiska rötter som Borgerligheten i form av Högeralliansen bröts itu.

Den nya Brunblå sörjan

Du är helt enkelt ute och reser Maria. Och det ska man inte göra nu i Coronatider! Har du inte läst Folkhälsomyndighetens rekommendationer? Att du struntar i vad en ”makthungrig” Stefan Löfven säger det kan jag förstå. Du vill ju hellre stötta dig på de lika makthungriga Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Men du kan väl i varje fall lita på experterna i form av Anders Tegnell!

Nä, Maria Ludvigsson. Det är inte som du skriver: – ”Jöken stal den borgerlighet vi akut behöver.” Det var Ulf Kristerssons och Ebba Buschs makthunger i form av att släppa in Jimmie Åkesson i värmen som krossade Högeralliansen.

Politik är inte enkelt. Det är lätt att skriva sin egen historia som passar de egna syftena. Men politik kostar. För inte så länge sedan stod det klart att Ebba Busch Thor skiljde sig från sin make Niklas Busch Thor och blev bara Ebba Busch. Politiken skördar lätt sina offer. I dag står det klart att Jimmie Åkesson och hans hustru Louise Erixon också går skiljda vägar. Det är intressant att det är just de båda partier som betonar familjens vikt allra mest som nu tvingat partiernas ledare att gå skiljda vägar. Jag väljer därför att citera från Sverigedumokraternas officiella hemsidas beskrivning av familjefadern Jimmie Åkesson. Innan man väl nu i dagarna tvingas ändra texten lite:

– ”De få stunder som jobbet inte kräver hans uppmärksamhet försöker Jimmie ägna så mycket tid som möjligt åt att umgås med familjen.”

Naturligtvis är det tragiskt när familjer splittras. Allra helst när det är barn inblandade. Att vara politiker på den här nivån är påfrestande. Det är inte ett 0800-1600 jobb måndag-fredag där man är ledig och kan ägna sig åt sitt privatliv resten av tiden. Politiker på den här nivån är i tjänst ständigt. Något som helt självklart frestar på ett förhållande.

Vi kan väl komma fram till en slutsats. Politik är inte lätt. Ibland blir det skilsmässor. Både mellan partier och mellan individer. Men vi ska nog vara försiktiga när vi lägger skulden på andras makthunger. Tänk på det Maria Ludvigsson. Det är kanske den egna makthungern som är skulden?

Hur det går när denna nya Brunblå sörja får makten kan vi se i de kommuner där Moderaterna (och ofta Kristdemokraterna) väljer att stödja Sverigedumokraterna för att få Makten. Horribla beslut och hela havet stormar bland kommunens personal.

Läs lite källor:
Jöken stal det vi akut behöver. – Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet
Jimmie Åkesson och Louise Erixon separerar. – Dagens Nyheter
Jimmie Åkesson och Louise Erixon separerar. – Aftonbladet
Jimmie Åkesson och Louise Erixon separerar. – Helsingborgs Dagblad

Lämna en kommentar

Under Januariöverenskommelsen

Stefan Löfven?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att den kritik som framförs mot Stefan Löfven är berättigad eller inte. Jag tycker att Socialdemokraterna (som får representeras av Stefan Löfven) har sålt ut sin ideologi för mycket i den överenskommelse som ligger bakom Januariöverenskommelsen. Socialdemokratin har under en lång period sakta men säkert sökt sig från vänster och mot mitten. En utveckling som Stefan Löfven inte är ensam ansvarig för.

På nätet förs en mycket vidrig hatkampanj mot Stefan Löfven. En diskussion i vilket ämne som helst på t.ex. Facebook osv kan resultera i svinaktigheter och ett hat mot Stefan Löfven som är obeskrivligt. Där han får skulden för precis allt – och lite till. Den Sverigedumokratiska svansen är som vanligt aktiv. Det här är en kritik som egentligen inte ens är värd att lägga möda på. Den säger mer om de som skriver vidrigheterna än den säger om Stefan Löfven och det Socialdemokratiska partiets utveckling. Den här hatkampanjen är egentligen värre än vad den var mot Olof Palme, som ju slutade med att Olof Palme mördades. Men, att den är värre beror nog främst på att samtalsklimatet på nätet har sjunkit så djupt ner i dyn. Det här fanns ju inte ens på Olof Palmes tid.

lofven

Men, sedan finns det naturligtvis en kritik som är mer berättigad. Har Stefan Löfven sålt ut det Socialdemokratiska partiets själ för att få sitta kvar vid makten? Har han sålt sig för billigt till den nyliberala marknadsliberalismen inom Centern och Liberalerna? Eller är det så att det faktiskt inte fanns något annat alternativ? Om inte Stefan Löfven med Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet hade skapat en regering med stöd av Centern och Liberalerna, vilken regering skulle det då ha bildats? S + V + Mp hade inte det stöd som krävdes i Riksdagen för att kunna bilda en regering. M + C + Kd + L hade inte heller det stöd i Riksdagen som krävdes för att kunna bilda en regering. M + Kd + Sd hade inte det stöd i Riksdagen som krävdes för att bilda en regering. Det fanns med största sannolikhet inte något annat alternativ om det skulle bli en regering. Att utlysa Extra val hade naturligtvis varit ett alternativ. Men, fanns det förutsättningar för att valresultatet skulle blivit radikalt annorlunda så att det skulle kunna gå att bilda en regering?

Min slutsats är helt enkelt att den kritik som går ut på att beskylla Stefan Löfven för att vara villig att sälja ut allt för att få behålla makten är inte riktigt sann. Ulf Kristersson hade chansen att försöka bilda en regering. Det gick helt enkelt inte så han ska faktiskt inte komma med någon sådan kritik. Annie Lööf hade också chansen men lyckades inte heller. Jimmie Åkesson hade gärna fått försöka, men han var nog inte intresserad av att ta något ansvar och hade dessutom garanterat misslyckats. Slutsats: Den delen av kritiken är bara skitsnack från dåliga förlorare!

Däremot tycker jag att kritiken mot att Socialdemokraterna är alldeles för trogna Januariöverenskommelsen är riktig. Det är faktiskt möjligt för Socialdemokraterna att förklara att i just denna aktuella fråga är det inte vad vi helst ville, men Januariöverenskommelsen är en kompromiss mellan olika önskemål. S har fått ge sig ibland, Mp ibland, C ibland och L ibland. Sedan tycker jag faktiskt att S verkar ha fått ge sig alldeles för ofta.

I den aktuella debatten framförs det nu att Stefan Löfven ska avgå och lämna över till någon annan. Min undran är på vilket sätt det skulle lösa några problem? Är Stefan Löfven verkligen så inkompetent att han måste ”få sparken” och ersättas av någon annan? Vem skulle i så fall innebära den ”nystart” för Socialdemokraterna som dessa kommentatorer drömmer om? En som föreslagits är nuvarande Försvarsminister Peter Hultqvist! Bevare mig väl för en socialdemokratisk partiledare som älskar att sitta i de svenska militära generalernas knä – om han inte sitter i knät någonstans i Pentagon. En socialdemokrat som regelbundet hyllas av moderater är inte lämplig som partiledare för Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna

Jag tror att Socialdemokraternas hopp får stå till nästa valrörelse. Kan man lyckas få väljarna att tro på att socialdemokratisk politik blir mer socialdemokratisk om partiet får ett större stöd så kanske man kan lyckas. Jag kan inte se att det finns någon bakom Stefan Löfven som skulle vara så märkbart bättre på att förklara det än Stefan Löfven. Även om jag tvivlar på att han heller kan förklara det på ett trovärdigt sätt!

Låt oss avsluta med den senaste väljarundersökningen från Aftonbladet. Utförd av Demoskop. Partierna i storleksordning:
Socialdemokraterna – 24,7% (+1,3)
Sverigedumokraterna – 23,5% (-1,0)
Moderaterna – 18,9% (+0,7)
Vänsterpartiet – 9,3% (+0,3)
Centerpartiet – 8,9% (-0,6)
Kristdemokraterna – 6,3% (+0,4)
Miljöpartiet – 3,8% (-1,0)
Liberalerna – 3,2% (-0,1)

Vi kan alltså se att sedan förra månaden så är det Socialdemokraterna (+1,3) och Moderaterna (+0,7) som ökat mest. Men även Kristdemokraterna (+0,4) och Vänsterpartiet (+0,3) har ökat. Största förlusterna står Sverigedumokraterna (-1,0) och Miljöpartiet (-1,0) för, men även Centern (-0,6) och Liberalerna (-0,1) har backat sedan förra månaden. De Rödgröna partierna (S+V+Mp) har ökat med 0,6 procentenheter. JÖK-partierna (S+C+Mp+L) har minskat lite med 0,3 procentenheter. Den gamla Högeralliansen (M+C+Kd+L) har ökat med 0,4 procentenheter. Den nya Brunblå sörjan (Sd+M+L) har ökat med 0,1 procentenheter.

För övrigt ger jag inte så mycket för Lena Mellins kommentarer…

Läs lite:
S tillbaka i topp – men SD hack i häl. – Aftonbladet
Siffran som avgör Löfvens framtid. – Aftonbladet
Löfven försöker köpa sig tid. – Lena Mellin i Aftonbladet

2 kommentarer

Under Socialdemokraterna

Danderyds bidragsberoende

En av punkterna i JÖK:en (Januariöverenskommelsen) är en ytterligare utvidgning av det svenska Bidragssamhället. Det uttrycks dock inte riktigt så. Det handlar nämligen om de bidrag som främst går till de redan välbeställda som egentligen skulle ha råd att leva utan dessa bidrag från skattebetalarna.

ROT och RUT

Vad jag pratar om? Jo ROT- och RUT-bidrag. Det var den borgerliga regeringen som 2007 införde ROT- och RUT-bidragen. Motivet var att komma åt svartarbete och att skapa jobb samtidigt som människor som behövde hjälp med olika saker skulle få råd att köpa dessa tjänster. Sedan dess har bidragen utökats med jämna mellanrum, och nu är det alltså dags igen.

Vilka är det då som utnyttjar ROT- och RUT-bidragen? Medan var fjärde innevånare i Danderyd får bidrag från skattebetalarna från RUT så är det mindre än 2% av innevånarna i Åsele som får bidrag. Ungefär 65% av RUT-bidragen går till de 25% med högst inkomster medan drygt 5% av bidragen går till de 25% som tjänar minst. Vi kan förstå att det här är en populär förmån för Moderaterna. Det är ju deras väljare som får utdelningen. Det är väl därför som ROT- och RUT-bidragen inte ingår i det så föraktade bidragssamhället.

Ny har Myndigheten för Tillväxtanalys gjort en utvärdering av ROT- och RUT-bidragen. Och bland annat gjort en beräkning av hur mycket varje nytt jobb inom sektorn har kostat skattebetalarna. Det visar sig då att varje nytt Jobb inom RUT-sektorn kostat skattebetalarna mellan 1,5 – 2,0 miljoner kronor. Varje nytt jobb inom ROT-sektorn har kostat skattebetalarna mellan 6,0 – 8,0 miljoner kronor.

Om det verkligen gällde att skapa jobb så hade det varit mycket effektivare att anställa personer inom välfärdssektorn som kunde hjälpa de som verkligen behöver hjälpen. Men det handlar nu främst om att subventionera lyxliv för de redan privilegierade.

Som ni förstår så passar inte de här siffrorna in i debattklimatet och det politiska arbetet. Det har varit ganska tyst om utvärderingen i media. Det är ju de med Makten som får bidragen! Det är ju skillnad på Bidrag och Bidrag! Det beror på vem som får dom!

ROT och RUT

Samtidigt så visar den statistik som LO regelbundet tar fram att skillnaden mellan vad toppcheferna inom näringslivet tjänar jämfört med en vanlig industriarbetare ökar. 1980 hade chefen en inkomst som motsvarade 9 arbetare. Sedan dess har det bara gått upp och 2018 låg siffran på 61. Dvs toppchefen har en inkomst som motsvarar vad 61 av hans anställda industriarbetare tjänar. Från 1950 och fram till 1980 minskade skillnaden, men efter det vände det. Samma chef vars inkomster rusar mot nya fantasisummor kan nästa timme argumentera för att vi har inte råd med några löneökningar alls till jobbarna för då går den svenska industrin åt skogen.

Men samhället ska ha råd att subventionera fönsterputsningen, städningen och rengöringen av poolen för honom med allas våra gemensamma skattepengar.

Fy f-n!

Läs lite här:
Prislappen för rotjobben: 8 miljoner kronor styck. – Dagens Arena
Ny rapport: Ett rut-jobb kostar staten miljoner. – Dagens ETC
Analys: Dimridåerna om Rut börjar skingras. – Arbetaren
Ekonomisk elit drar ifrån vanliga löntagare. – SVT
Topp-vd:ns inkomst: 76 gånger lönen för en arbetarkvinna. – LO Bloggen

1 kommentar

Under Bidragssamhället

Hur kunde det gå så?

Höjdpunkt igen för siffernissen Sven. SVT har låtit Novus intervjua totalt drygt 4.000 svenskar via telefon, SMS eller e-post. Om vi tar partierna i storleksordning och sedan jämför med siffrorna för exakt ett år sedan, innan Januariöverenskommelsen, så får vi följande siffror:

Stefan Löfven

Socialdemokraterna – 24,2% (-7,6)
Sverigedumokraterna – 22,6% (+3,4)
Moderaterna – 18,3% (-0,6)
Vänsterpartiet – 10,4% (+2,8)
Centerpartiet – 9,7% (+1,1)
Kristdemokraterna – 6,1% (-0,1)
Miljöpartiet – 4,6% (+0,7)
Liberalerna – 3,5% (+0,1)

Vad är det då som har hänt i opinionen under det gångna året – och varför har detta hänt? Låt oss ta det parti för parti.

Socialdemokraterna. Stefan Löfven är den stora förloraren. Partiet är nere i stödsiffror som egentligen är en katastrof. Att ”ta ansvar” är uppenbart ingen lönande taktik. Eller att sälja ut sitt partis själ för makten är inte heller någon lönande taktik. Att vara en dålig förhandlare kan inte heller sägas vara en framgångssaga. Att styra i minoritet är inte lätt. För övrigt anser jag att det förs en riktigt vidrig hatkampanj mot Stefan Löfven. Det bedrivs i stora grupper ett spridande av ett hat och ett förtal som uppriktigt sagt säger mer om de som ligger bakom än det säger om Stefan Löfven.

jimmiefolkdrakt1

Sverigedumokraterna. Jimmie Åkesson är den riktigt stora vinnaren på det som händer. Han är den enda vinnaren till höger om JÖK-partierna. Hans kollegor inom den nya Brunblå sörja som han har blivit ledare för har inte lyckats fånga upp ett enda dugg av missnöjet med JÖK-partierna. Fast han ligger faktiskt på andra plats fortfarande. Men med en rejäl marginal ner till trean. Den intressanta frågan är vad som händer den dag bubblan brister. För jag är övertygad om att det gör den en dag. Det kan ta några år, men… En dag tröttnar Jimmie Åkesson, en dag inser svenska folket att dom blivit lurade av en grupp klavertrampare. Om inte tidigare så sker det den dag som Sverigedumokraterna tvingas ta ansvar. Frågan är vart SD-sympatisörerna tar vägen den dag bubblan spricker.

Ulf Kristersson

Moderaterna. Frågan är faktiskt om det inte är Ulf Kristersson som är den verkligt stora förloraren. Han har ju misslyckats med att göra mål, med ett vidöppet mål. Som oppositionsledare med en uppenbart impopulär regeringskonstellation så tappar Moderaterna i stöd! Det är ett fiasko av historiska mått. Hur kan Ulf Kristersson och Moderaterna så totalt misslyckas med att öka sitt stöd? Jag tycker faktiskt att Ulf Kristerssons fiasko är ännu större än Stefan Löfvens katastrof. Hur länge låter man i partiledningen Ulf Kristersson sitta kvar? Närmandet till Sverigedumokraterna har ju opinionsmässigt blivit katastrof för Moderaterna. Att bryta löften är INTE en framkomlig väg. Virrandet fram och tillbaka även i andra frågor är en katastrof för den som trodde att Ulf Kristersson var oppositionsledare. Han har blivit en marionett till Jimmie Åkesson utan någon kompass.

Jonas Sjöstedt

Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt har gjort Vänsterpartiet till Sveriges fjärde största parti. Partiet är i dag mer än dubbelt så stort som Miljöpartiet, större än Centerpartiet, snart tredubbelt så stora som Liberalerna och om det fortsätter så här är man snart hälften så stora som Socialdemokraterna. Det fanns nog de som befarade att Vänsterpartiet skulle förlora på att släppa fram JÖK-partierna. Men Jonas Sjöstedt har visat att Vänsterpartiet inte är den dörrmatta som JÖK:en förutsatte. Jonas Sjöstedt har visat för Stefan Löfven och de andra bakom JÖK:en att man faktiskt är beroende av aktivt eller passivt stöd av Vänsterpartiet. Och då kan man inte skriva in i överenskommelsen att Vänsterpartiet inte skulle ha något som helst inflytande. För det får dom. Och, tror jag, till många socialdemokraters glädje.

Centerpartiet. Annie Lööf är en av vinnarna på Januariöverenskommelsen. Centern var villiga att ta sitt ansvar i en besvärlig situation. Man lyckades få igenom en hel del egen politik i överenskommelsen. Samtidigt som man infriade sitt löfte att inte ge Sverigedumokraterna inflytande. Detta i motsats till Ulf Kristersson som ju var snabb med att bryta sitt löfte. Det lönar sig inte att bryta vad man lovat. Men, det kan löna sig att visa att man är villig att ta ansvar.

Kristdemokraterna. Ebba Busch hade en kort period när allt gick Kristdemokraternas väg. Media riktigt gullade med Ebba och KD och det kvittade vad Ebba sade, så hyllades hon och höjdes i skyarna av media. Men så plötsligt hände något. Den gamla SVT-kommentatorn Lars Adaktussons politiska gärningar avslöjades. Och plötsligt började även Ebba Busch och Kristdemokraterna att granskas som alla andra partier. Och då sjönk opinionen igen som en sten. Att sätta sig i Jimmie Åkessons knä gav ingen som helst utdelning. Sedan JÖK:en har Kristdemokraterna inte fått någon utdelning av att vara i opposition. Väljarna har insett att Kristdemokraterna faktiskt inte behövs. I varje fall inte om man inte värnar några kristna principer.

Miljöpartiet. I motsats till alla de andra partierna med sina partiledare har Miljöpartiet två språkrör. Två personer som även om man slår ihop dom blir totalt anonyma. Vem kan räkna upp vilka som är språkrör? Men, konstigt nog har Miljöpartiet en fast stödgrupp. Sedan JÖK:en har det gått upp lite. Vilket egentligen är förvånande. Men det är här, strax över 4%, som Mp har parkerat sig. Egentligen är det underligt eftersom partiet runt om i landet på många håll istället lierat sig med ett Högeralliansblock som bedriver en politik som inte på en punkt överensstämmer med partiets centrala politik. Men man har en fast och trogen partikader som nog inte överger partiet i första taget.

Liberalerna. Nyamko Sabuni har inte lyckats lyfta partiet. Det är uppenbart att väljarna faktiskt inte riktigt vet var dom har Liberalerna. Tillsammans med Centern drev man igenom en hel del ”borgerlig-liberal” politik i JÖK:en. Centern har fått opinionsmässig betalning för detta. Men Liberalerna fortsätter att tröska nere under 4%-spärren. I Motsats till Centern som än så länge ställer upp för JÖK:en så har Liberalerna vacklat och beroende av vem som uttalar sig känts som ett väldigt vickigt ben som när som helst kan byta sida. Kan detta vara en förklaring till att det inte vill sig? Tvekar väljarna till att Liberalerna håller sitt löfte om att inte befatta sig med Sverigedumokraterna?

Vad händer då i framtiden? Ja, inte vet jag. Även om jag har mina förhoppningar.

Läs lite:
S förlorare efter ett år med Löfvens nya regering. – SVT
S partisekreterare: Ett pris man får betala när man kompromissar – SVT

Lämna en kommentar

Under Väljarundersökning